Polarguide – Intervju med David Berg

Jag har en gammal kompis som började studera här redan 2008, och som var klar med sin utbildning 2012. Vi har fortfarande kontakt och han brukar komma förbi någon gång varje år. Det är alltid lika roligt att utbyta gamla krigshistorier från tiden här i Umeå, men framförallt är det fascinerande att lyssna på historier från hans liv som guide i polartrakterna. David såg inte Bio/Geo-utbildningen som ett steg på vägen mot akademins värld eller mot ett fast jobb som naturvetare, utan han använde utbildningen som språngbräda för att ta sig ut i världen på äventyr.

Först och främst; vem är du och vad gör du nu?

Mitt Namn är David Berg och jag jobbar som guide i polarområdena. Det innebär att jag spenderar mestadels av min tid på olika expeditionsfartyg nere i Antarktis eller uppe i Arktis, så som på Svalbard eller Grönland. Mitt jobb är att vara expeditionsledare och som sådan planerar jag och tar ansvar för hela expeditionen. Förutom själva guidningen ser jag också till att hålla utrustningen i bra skick samt att gästerna är nöjda och glada.

Varför valde du att börja studera i Umeå?

Jag ville studera geovetenskap och glaciologi men samtidigt ha ett bra studentliv, vilket Umeå erbjuder. Anledningen till att jag ville bli geovetare var att jag alltid har varit mycket intresserad av polarhistoria, och nästan alla berömda polarfarare, tex svenskar som Erik Stensiö och Erik Jarvik var antingen biologer eller geologer. Jag lockades även av möjligheten att ta dubbla examen på fyra år. Jag började med att ta en kandidatexamen i geovetenskap, och sedan kompletterade jag med en högskoleexamen som naturguide.

Jag gjorde först ett naturvetenskapligt basår och påbörjade sedan mina studier på BioGeo-programmet 2008. Det var första året just den utbildningen fanns, så min klass blev lite av en pilotklass. Med facit i hand verkar det ha gått bra för de flesta av oss då mina gamla vänner från den tiden idag antingen är doktorander eller har fasta anställningar.

Vad tyckte du om första året? Någon särskild kurs och/eller moment som var särskilt awesome?

Jag trivdes hur bra som helst och tyckte verkligen att det var roligt att studera igen.  Första året har många utmaningar då ens perspektiv vidgas så mycket, men är otroligt lärorikt och stimulerande. Den kursen jag gillade bäst första året var ’Klimatförändringar’ där man på en grundläggande nivå diskuterar de faktorer som påverkar arters utbredning, hur de påverkar ekosystemen, bevarande av artrikedom samt får en insyn i de processer som styr koldioxidupptag och biomassaproduktion.

Någon lärare du fastnat särskilt för?

Det finns många fantastiska lärare på institutionen för Ekologi, Miljö- och Geovetenskap  men det är speciellt två stycken som varit viktiga för mig. Nummer ett är min mentor och förebild Rolf Zale som med sin kunskap och positiva inställning inspirerade mig mycket. Hans Ivarsson är också en mycket bra lärare med otrolig kunskap och vilja att hjälpa sina elever.

Berätta om dina sommarjobb!

Jag har inte haft sommarjobb riktigt relaterade till utbildningen, men har arbetat som guide samt spenderat en del tid i Arktis med bl.a fältarbete för exjobbet.

Berätta om dina exjobb!

Mitt exjobb för min kandidatexamen var väldigt intressant. Jag fick möjligheten att åka till Grönland och studera geomorfologin i ett område utanför Kangerlussuaq på västra Grönland.  Det var jag och en kille till (William Lidberg, idag doktorand på SLU) som spenderade nästan en månad i tält medan vi vandrade runt och undersökte hur inlandisen påverkat landskapet.

Mitt exjobb som naturguide gjordes på Svalbard där jag jobbade som Hundspannförare samtidigt som mina gäster fick svara på ett frågeformulär om anledningen till att det besökte ett sånt område och vad de hade fått ut av sitt besök. Ur frågorna kunde vi sedan dra slutsatser som bidrog till att främja och utveckla turismen i området ytterligare.

Hur ser framtidsplanerna ut?

Just nu är planen att fortsätta med det jag gör men kanske försöka vara på hemmaplan lite mer. Jag vill kunna göra expeditioner, men också ha ett normalt liv hemma. Det går tyvärr sällan hand i hand.

Något tips till de som börjar studera här i höst?

Gör det! Och ha roligt samtidigt som ni studerar! Student-tiden är den bästa tiden i era liv!

Tack för det David! David brukar förövrigt hålla föreläsning för Bio/Geo-programmets studenter vid något tillfälle varje år. Har du själv tankar på att komma ut i polartrakterna som guide kan detta rekommenderas varmt. Och glöm inte att du som programstudent på Bio/Geo har förtur till platserna på kursen ’Arktiska miljöer’ som går vartannat år och där man som en del av kursen reser till Grönland!

 

Anställningsbar

Man kan prata hur mycket som helst om hur kul det är att plugga Bio/Geo i Umeå. Men i slutändan handlar det ändå om jobben. Får man jobb när man är klar? Efter att ha skuldsatt sig och spenderat flera år av sin tid, kommer det att löna sig? Well, läs nedstående länk. Det ser bättre ut än vad någon vågat hoppats på. Det är egentligen ett helt fantastiskt resultat som tillsammans med högskoleverkets kvalitetsbedömningar (högsta betyg i samtliga utbildningar inom biologi och geovetenskap) tyder på att Umeå är platsen du ska plugga dessa ämnen på.

Om anställningsbarheten hos Umeås biologer och geovetare: https://www.umu.se/utbildning/program/kandidatprogrammet-i-biologi-och-geovetenskap/de-flesta-far-jobb/

Om programmet och dess kvalitet: https://www.utbildningssidan.se/utbildning/kandidatprogram-i-biologi-oh-geovetenskap-umea-universitet

Då har vi inte ens nämnt den fantastiska naturen som sträcker sig från kust till fjäll på bara några timmar, och storstadslivet som 15 minuters bilfärd från stan övergår till byaliv och makalös natur. Samt 7 stycken större älvar/åar inom 5 mils avstånd från stan och nationalparkerna Höga kusten och Björnlandet på ungefär 10 mils köravstånd.

Adde

Livet i fält – Räven

Förra veckan spenderades i de avlägsna delarna av Storumans kommun där jag tog sedimentprover för mitt masterexjobb. Jag och min kompanjon Åsa kämpade oss fram på skidor i tungt före och dragandes på varsin pulka. Första dagen var fantastisk med strålande sol och ingen vind och bra flyt vid provtagningen. Andra dagen var pest och pina med minusgrader och rena stormbyar som gjorde skidåkningen ännu svårare och som dessutom gjorde att utrustningen frös mellan varje provtagning. Nä livet i fält är inte bara glassiga dagar i solen, ibland har man såna här dagar också. Men det är bara att bita ihop och göra jobbet. Sista dagen i fält bjöd återigen på fantastiskt väder, samt ett annorlunda besök. Just som jag dragit upp sedimentprovtagaren och monterat den så uppmärksammar Åsa mig på räven som rör sig på isen. Den kommer emot oss och med hjälp av lite godsaker lyckas vi lura den närmare. Och närmare. Och ännu närmare. Som närmast var den en meter ifrån oss. Jag försökte förgäves få den att äta ur min hand, men det gick inte den. Otroligt häftigt att få se detta vackra djur på så nära håll ändå!

 

 

Sedimentprovtagningen gick bra också

Det är ganska häftigt att tänka på hur studier kan förändra en. Under mina första år på Bio/Geo var jag helt ointresserad av sediment. Nu är jag enormt fascinerad. Som jag tidigare skrivit så exponeras man för så många olika aspekter av naturen att man inte kan undgå att hitta nya saker att brinna för. Tur därför att det finns sådan enorm kompetens på institutionen att man faktiskt kan fördjupa sig i det man vill.

Livet i fält har de senaste veckorna bjudit på närgångna observationer av bla kungsörn och nu räv. Åker ut igen nästa vecka. Hoppas på järv då 😀

Om fjällrävar med Malin Larm

Jag har en gammal klasskompis som började BioGeo med mig 2011. Medan jag inte kommit längre än till mitt masterexjobb har Malin blivit doktorand med uppgift att forska på hur turismen i fjällen påverkar fjällrävarna. Ack avundsjuka…

Nå, här kommer en liten kort intervju med Malin!

Först och främst; vem är du och vad gör du nu?

Malin Larm, från Jämtland men bor nu i Stockholm. Är sedan ett drygt halvår doktorand inom Svenska fjällrävsprojektet vid Stockholms universitet. Mitt projekt handlar om hur den mänskliga störningen i fjällen, främst i form av turism, påverkar fjällrävarna.

Varför valde du att börja studera i Umeå?

Jag tilltalades av att Umeå som stad låg bra till och verkade trevlig och av kombinationen biologi och geovetenskap.

Vad tyckte du om första året? Någon särskild kurs och/eller moment som var särskilt awesome?

Jag tyckte att det gav en bra bas och introduktion till både bio- och geospåret och jag tyckte helt klart att geovetenskapen verkade roligare än jag föreställt mig och hade gärna fortsatt med båda!

Jag blev också väldigt positivt överraskad av studentlivet och den fina kontakten mellan årskurserna som fanns på programmet!

Någon lärare du fastnat särskilt för?

Jag tyckte att Ulla Carlsson-Graner var väldigt bra, dels som lärare, men även väldigt engagerad och hjälpsam i projektkurser och i funderingar jag hade kring studierna.

Berätta om dina sommarjobb!

Under mina två första somrar på programmet jobbade jag på Länsstyrelsen i Jämtland med främst spångning och underhåll av leder i fjällen, men även lite andra småuppgifter som smågnagarinventering, slåtter av bevarade betesmarker, markering av naturreservat, osv. Under den andra sommaren deltog jag även som volontär i den årliga fjällrävsinventeringen som fjällrävsprojektet genomför i Jämtlandsfjällen, Borgafjäll, Vindelfjällen och från i år även i Norrbotten. Fjällrävsinventeringen ledde mig till ett kandidatexjobb inom projektet och sedan vidare till STF Helags fjällstation där jag efter avklarad kandidat började jobba som bl.a. fjällrävsguide.

Berätta om ditt masterexjobb!

Mitt doktorandprojekt är i stort sett en förlängning på mitt masterexjobb. Där kollade jag på aktivitetsförändringar hos fjällrävar på några lyor med olika störningsgrad och fann att de är lika mycket aktiva, men att hög störning gör att de förskjuter aktiviteten till andra tider på dygnet. Men också att de trots de förändringarna inte lämnade lyan och att det inte påverkade reproduktion eller överlevnad. Aktiviteten studerade jag genom kameror på lyorna, där jag även fick bilder på bl.a. örn och järv! Det är också ett framtida projekt att studera hur fjällrävens konkurrenter och predatorer påverkas av mänsklig störning och indirekt då även fjällräven.

Hur ser framtidsplanerna ut?

Än så länge har jag lång tid kvar på doktorandtjänsten (tack och lov) och sen vet jag inte ännu hur jag vill fortsätta. Så småningom är jag nog iaf inställd på flytta tillbaka till Jämtland!

Något tips till de som börjar studera här i höst?

Det skulle nog vara att bygga på de teoretiska studierna med så mycket praktiska grejer och kunskaper som möjligt. T.ex. genom sommarjobb, projektkurser, praktik, exjobb osv. Utbildningen är liksom en bra och nödvändig grund att ha, men det är de praktiska erfarenheterna och kontakterna som kommer med det som ger en jobb sen!

Tack för det Malin! Beundra nu dessa bilder litegrann. Blir ni taggade på att själva mysa med fjällrävar så kan ni anmäla er som volontär till sommaren. Ni har till sista mars på er att söka! För Malin mynnade samma volontär-tjänst ut i en doktorand-tjänst inom ämnet… 🙂
Ni kan ansöka på http://www.zoologi.su.se/research/alopex/faltarbete.php

Gränslandet

Som jag skrev om igår så blev det en dagstur på Bäcksjön med turskidorna och vänner. Sånt man ska göra på sin fritid när det är vackert väder och fantastiskt före ute.

Idag var det tillbaka till verkligheten med lite arbete. Vilket idag återigen innebar en dag på turskidorna, i fantastiskt före. Skillnaden? Idag hade jag lön 😀 Skämt åsido, visst var det arbete idag. Lite mer än hundratalet ispunkter som ska hittas igen och mätas in. Dagar med blia och nätter med minusgrader gör att de ligger ganska långt begravna under isen. Vetenskapen har uträttat fantastiska saker, men i vissa kritiska lägen är det fortfarande ’back to basics’ som fungerar. Jag gick bananas med en kofot över isen likt Muhammed Ali i sjätte ronden mot Sonny Liston. Som längst fick jag banka is i 20 minuter innan jag lyckades lokalisera den aktuella punkten.

Så vad är då syftet? Vi håller på och utvecklar en metod för att motverka erosionsskador i reglerade älvar. Isrörelserna i reglerade älvar skiljer sig mycket från de i oreglerade älvar, och det kan medföra stora erosionsproblem kring strandbankarna. Så nu har vi dels vidtagit åtgärder för att motverka det, dels studerar vi nu om dessa åtgärder faktiskt fungerar. Så i grunden är det geomorfologi vi pysslar med, men med ett ekologiskt syfte. Tvärvetenskap at its finest.

Fältarbete är verkligen helt fantastiskt, särskilt när det utförs med hjälp av turskidor och i strålande solsken. Det är dessa dagar man längtar till när man sitter på kontoret och gör alla måste-grejer. Som jag sagt tidigare, du kommer aldrig ifrån kontoret helt och hållet, men på Bio/Geo-programmet har du goda möjligheter att minimera kontorsdagarna.

 


Folk på besök för att inspektera vad vi gör                                                                                                         Ryktet säger att denna leksak kostar
ungefär en månadslön

Livet blev lite enklare när              Lunchpaus på isen.
vi fick tag i en isborr.

Vuxna biologer gör saker tillsammans

Våren har kommit till Umeå, men minusgraderna välsignar oss fortfarande nattetid. Idag utlovades strålande sol, så det äldre gardet av biologer och geovetare begav sig ut mot Bäcksjön. Bäcksjön är ett fritidsområde drygt en mil från stan. Här finns det mesta för alla former av friluftsliv: Fisk med fin abborre, massor av vindskydd och eldplatser (självklart med ved) och fin skog. Denna tid på året är det dock myrarna som är mest intressanta. Temperaturdifferenserna mellan natt och dag bjuder på superföre, och det har aldrig varit roligare att swisha runt på myrarna i jakten på upplevelser. Jag fick även pröva mina nya vikafjell-skidor på skogsmarksskare, vilket var en fantastisk upplevelse. I övrigt bjöds det inte på naturupplevelser i något större format. En ensam talgoxe satt och sjöng, och två korpar inspekterade vad jag var för lustig filur när jag skatade över myrarna. Men marken har fin potential för att bjuda på tjäderspel om man har tur med tid och vet vad man ska leta efter. Det är något ni som eventuella studenter kan utforska nästa vinter, jag har dock fått tips om säkra lokaler på annat håll så när tiden är den rätta drar jag mig ditåt istället 🙂

Trots allt bjuds man ju inte på de stora upplevelserna vid varje tur man gör. Och det ligger väl en poäng i det också, då man uppskattar dem desto mer när de väl kommer. Och ibland behöver man heller inget mer än goda vänner, en eld och en muurika för att livet ska vara riktigt bra (samt färdiggjord pannkaks- och våffelsmet, nutella, hjortronsylt, vispad grädde och kaffe).

Kontorsliv

Livet är inte bara turskidor i nysnö och strålande sol. Livet är ibland också kontorsliv och administrering. I dessa dagar är det fullt upp att planera inför kommande veckors fältarbete. Utrustning ska bokas och inspekteras, boende och hyrbil ordnas. Alla relevanta för-analyser ska dubbelkollas. Alla potentiella misstag ska upptäckas innan de inträffar, vilket är en omöjlighet. Murphy’s lag gäller ständigt.

Under tiden skiner solen här utanför och vårvädret är i full gång. Så är verkligheten ibland också. För varje ledig dag i solen går det många soldagar då man är instängd på kontoret. Jag antar det behövs för att till fullo uppskatta de lediga dagar man har när man har tid att åka ut med skidorna i solen.

Som bio/geo student har man dock fler dagar i solen än de flesta andra människor, vilket är en klen tröst just idag när man sitter instängd på kontoret och bråkar med sin utrustning.

 


Kollar så grejerna funkar

 

Adde

A walk back down memory lane-30 Juni 2007

30 juni 2007. Det är antagligen det viktigaste datumet i mitt liv. Hela mitt liv ändrades där och då. Jag bodde på den tiden nere i Varberg, och var en 21-årig norrlänning med aptit på livet. De som känner mig nu skulle nog inte ha känt igen mig då. Jag var ordentligt insnyltad i märkeskläder och Varbergs uteliv. Jag har visserligen alltid känt mig hemma i naturen, men på den tiden var det inte en prioriterad del av mitt liv. Jag har en bror som är passionerad fågelskådare (numer är han mer insektsnörd än jag) som inte hade körkort på den tiden. Så han bokade upp mig för en helg i Skåne där han skulle hänga in lite kryss på olika listor. Viktigaste var vattensångaren, men det fanns också ett potentiellt drag på en trädmås uppåt Kristianstad. Så jag blev mer eller mindre medtvingad på en långhelg i Skåne. Det skulle kunna skrivas ballader om våra upplevelser på denna resa (vissa legender hävdar att skåningen Aron också har gjort det), men det är inte poängen.

Poängen är att vi övernattade en natt vid Silvåkratornet i Krankesjön, och nästa morgon fick vi se Sälgskimmerfjäril. Jag hade aldrig haft något som helst intresse för fjärilar eller insekter överlag. Jag gillade mina Dolce Gabbana jeans och samlade på Whisky från de skotska öarna. Men då visste jag inte heller att såna fjärilar fanns.


Sälgskimmerfjäril fotad vid Krankesjön.

Där väcktes mitt fjärilsintresse. Kommande somrar drog jag över hela Sverige i jakt på nya arter. Vi gjorde ett megadrag till gästrikland och gjorde rent hus på vägen upp och ned. Allt avklarat fredag-söndag. Vi patrullerade Halland-Skåne frekvent. Skannade av gamla fyndplatser och gjorde återbesök för att hitta spännande arter. Utan detta intresse skulle jag antagligen inte ha börjat studera BioGeo i Umeå.

Vänster: Jag jagar Makaonfjäril i Träslövläge. Höger: Kryss på den då väldigt sällsynta Videfuks, april 2008.


Brorsan hittar apollofjäril!

30 juni 2007. Det är tio-årsjubileum i sommar. Allra helst skulle jag vilja besöka Krankesjön med brorsan igen. Koka kaffe i daggvått gräs och höra naturen vakna upp. Fågelsången utmed strandkanten och humlorna på ängarna. Tyvärr går det inte. Sedan 5 år tillbaka arbetar jag nämligen med min hobby då jag är anställd av SLU att inventera fjärilar och humlor i Norrland. Just denna dag i sommar kommer jag vara nere i Linköping och ha en kurs i hur man artbestämmer humlor. Får jag se en klöverhumla, humlornas blondin, så kan jag leva med det.

Så varför fjärilar? Bra fråga. Tror det har mycket med tillgängligheten att göra. Fjärilar flyger i vackert väder och på ängar och betesmarker. Det kräver ingen särskild utrustning, och det är vackra små krabater irrande flaxar omkring. Det är något flyktigt graciöst med dem. Har ni sett en övervintrad sorgmantel flyga under vårens första varma dagar? Man ser den bara en kort stund innan den flyger vidare. Vart den flyger? Ingen vet. Det är nästan som att den flyger bara för att den kan, och för att fira att våren är här och solen åter börjat värma.


Sorgmantel

Sen har jag alltid fascinerats av fjärilars ekologi. Ta tex den sällsynta alkonblåvingen. En art som finns på ett par lokaler i södra Sverige. Den har en häftig ekologi då den är starkt knuten till blomman klockgentiana, som också är sällsynt. Fjärilen lägger sina ägg på blomman. Äggen blir till larver som äter sig in i blomman. Väl inne i blomman lever larven av dess fruktämne i några veckor. Det är nu det blir riktigt häftigt. Vid denna tidpunkt börjar larverna utsöndra ett feromon, ett doftämne, som attraherar trädgårdsrödmyror. Myrorna hämtar larverna och tar med dem till sin stack, i tron att det är deras egen avkomma. De förser larverna med all mat de behöver, tills larven kläcks och blir till en fjäril som flyger ut. Så inte nog med att fjärilen behöver den ovanliga klockgentianan för att återfinnas på en lokal, inom ett par hundra meter måste det också finnas ett samhälle med trädgårdsrödmyror, annars blir det inget av.

Hur kan någon undgå att fascineras av det?


Alkonblåvinge!

Ska dock nämnas; Majoriteten av de som börjar studera BioGeo här i Umeå har inget specialintresse när de börjar studera. Skulle säga att det bara är ett fåtal som har det. De flesta har ett allmänt naturintresse, men sällan mer specifikt än så. Jag var ganska ensam i min klass om att ha min grej. Många hittar sin grej under tiden de studerar, vilket väl är själva tanken. Man exponeras för så många olika delar av naturen, och någon del brinner man till lite extra för. Jag har tex en klasskompis som snöade in på fjällrävar och nu doktorerar om turismens påverkan på fjällrävspopulationen. Andra fastnar för system snarare än arter. Mitt fjärilsintresse har faktiskt kommit av sig sedan jag började studera här, och jag har inte inriktat mina studier efter det. Jag är betydligt mer inne på humlor än fjärilar numera. Att titta fjärilar är numera ett jobb. Min poäng är; Du måste inte vara inbiten nörd för att studera här. Ett allmänt intresse för naturen är det enda du måste ha. Sen kommer du hitta ditt gebit med tiden. Trust me, im a ’Biologist’!


Lappnätfjäril, sommarens mål.

 

Gästbloggare Zandra Fagernäs: ’Va i heila fridn ska tu ti Svärji o dzää?’

Det var en fråga som jag ganska ofta fick när jag berättade åt folk att jag skulle flytta till Umeå för att plugga. Jag kommer från en liten by i Österbotten i Finland, och det är inte direkt vanligt att man flyttar till Sverige för att plugga om man kommer från de trakterna. Eller åtminstone var det inte det när jag gick i gymnasiet. Det var Vasa eller Åbo som gällde för de flesta, eller Helsingfors om man siktade på något lite större. Men Sverige, vad i hela friden ska man dit och göra?

Nu 5,5 år efter att jag flyttade till Umeå är det fortfarande lite oklart varför jag valde Umeå Universitet. Men jag ville helst studera på svenska, och biologi har alltid legat mig nära hjärtat. Egentligen var Åbo Akademi mitt första val, mest för att det var dit man sökte sig för att studera biologi. Det var helt enkelt bara så. Men så kollade jag lite runt på Umeå Universitets hemsidor också – det ligger ju ändå relativt nära Österbotten, även om det är utomlands. BioGeo lät väldigt intressant, tanken på att få kombinera två ämnen som är så tätt sammankopplade lockade mig. Så jag tog högskoleprovet och kastade iväg en ansökning dit också. Sedan när jag blev antagen både till Åbo Akademi och Umeå Universitet, så kände jag inte längre alls att Åbo var det självklara valet. Jag kunde inte släppa tanken på att flytta till Umeå, och valde slutligen att tacka nej till Åbo Akademi.

Att flytta till Sverige som 18-åring, utan att känna någon i Umeå, var bland det läskigaste jag någonsin gjort. I början kände jag ibland för att bara ge upp och flytta tillbaka, jag kände att det var för utmanande att flytta hemifrån, börja plugga på universitet och flytta utomlands samtidigt. Men min envishet (sisu?) lät mig inte ge upp utan att åtminstone ha gett det en termin. Efter de första jobbiga månaderna har jag inte en enda gång ångrat mitt beslut eller funderat på att avbryta studierna och flytta tillbaka till Finland. Först hade jag bara tänkt plugga kandidaten i Umeå, men det slutade med att jag även tog min master där, jag trivdes så bra.

Själva flytten mellan Finland och Sverige är väldigt enkel, det krävs inte mycket byråkrati. Någon kulturchock finns det egentligen inte heller, bara några småsaker som skiljer sig, till exempel som att man i Sverige ler åt folk och kan säga hej åt sina grannar. Jag är en väldigt stereotypisk finländare i det att jag har svårt för att ta kontakt med nya människor och få vänner. Som tur fanns det dock en massa människor på BioGeo som inte hade dylika problem. Väldigt snart var det några trevliga svenskar som adopterade mig, och jag behövde aldrig känna mig ensam. Det är en så stor diversitet bland människorna som pluggar BioGeo, att ingen behöver känna sig konstig eller utanför, inte ens en liten nörd från Ankdammen. Det finns sätt att få kontakt med andra finländare i Umeå, till exempel Finlandssvenska nationen eller Finska Klubben, men jag kände aldrig något behov av att prata med andra finländare. Börjar man sakna finskan kan man helt enkelt bara gå in till centrum någon lördag efter att Wasalines shoppingtur kommit iland – man hör oftast mer finska än svenska på gatorna då. Risken finns dock att man skäms lite över att vara finländare, dom finska turisterna brukar inte vara direkt tystlåtna…

Språket ställde till vissa problem i början, även om man inte skulle tro det, då jag ändå har svenska som modersmål. Men min svenska är en väldigt kraftig Österbottnisk dialekt, som många nog inte ens skulle klassificera som riktig svenska. Det är inte ”muminsvenska” jag pratar, utan något mycket mera svårförståeligt. En vän avslöjade i ett senare skede att hon i början trott att jag kom från Ryssland, då min brytning var så stark. Finlandssvenskar använder också en hel del ”finlandismer” i sin svenska, som är helt normala för oss men rikssvenskar inte förstår. Till exempel, så kallar vi skräpkorg för ”roskis” och stickkontakt för ”stöpsel”. Viktigt att inse är också att svenskarnas brännboll är det som vi kallar ”boboll”, jag var lite förvirrad där ett tag innan jag fattade detta. Och det tog ett par år innan någon upplyste mig om att man faktiskt inte kan säga att man ”slipper hem” då man får åka hem. Men efter en tid slutade jag bry mig så himla mycket om min brytning, och lärde mig vilka ord svenskar inte fattar. Alternativt lärde svenskarna förstå mina finlandismer. Nuförtiden hör min svenska egentligen inte hemma någonstans – i Sverige tycker folk att jag låter väldigt finsk, och i Finland tycker de att jag låter alldeles för svensk. Kanske jag borde bosätta mig på någon liten ö mitt i Bottniska viken?

Så om det finns någon finländare därute som sitter och funderar på att plugga i Umeå; gör det. Det är inte så hemskt som det låter att flytta till Sverige. Och om du någon gång börjar känna dig lite väl svensk; klä ut dig till Lilla My, sätt dig i en skog med en flaska Koskenkorva och skrik p*rkele åt förbipasserande. Det hjälper, tro mig.

Zandra Fagernäs

Gästbloggare Oskar Lövbom: ’Vilse i Lycksele’

VILSE I LYCKSELE

Hej, mitt namn är Oskar!

Jag är en före detta General, fiskare, en kille som går andra året på Biologi- och Geovetenskapsprogrammet och tydligen numera även bloggare! Min tanke med detta inlägg är att ge er en till inblick i programmet och kursen som jag läser just nu samt att ge er lite av min syn av vad att läsa biologi och geovetenskap innebär! Att det inte alltid handlar om arbete med djur, sten eller dylikt utan även med människor. Samt så ni inte bara behöver lita på Adrians ord, även om de är väldigt visa!

Kursen som jag läser just nu heter Miljö och samhälle och vi läser den tillsammans med bl.a. kostvetare, en filosof och diverse frikursare. Kursen har behandlat mycket om hur Sveriges förvaltning styrs, hur olika miljömyndigheter bedriver sitt arbete, vad en översiktsplan samt en detaljplan är men också om hur utsläppshandeln fungerar. Just nu håller vi på med ett projekt där vi under två dagar har vi fått i uppgift att intervjua olika verksamheter i Lycksele kommun. Min grupp ska skriva om skogsbruk medan andra grupper ska kolla på bl.a. natur- och kulturvård, fiskevård men också livsmedelsupphandlingar.

Denna resa tog sin start vid universitetet en torsdag morgon kl. 07.00. Vädret var ett helvete, snöblandat regn och som alltid motvind, men till skillnad från vädret var stämningen god. Alla prata glatt och skämtade om vädret, resan och att bussen var sen. När bussen kom var det bara att hoppa på och inom två timmar skulle vi nå metropolen Lycksele!

Väl framme möttes vi av öppna armar av anställda vid Lycksele kommun. De bjöd oss på kaffe och fika och hade en kortare föreläsning om vad kommunen arbetar med, samt hur viktigt det är med kontakter. Detta demonstrerade de genom att prata om deras samarbete med andra kommuner, diverse företag men även länder som Kina och Ryssland.

När fikat var intaget och introduktionen var klar så skulle det stora äventyret börja. Nu skulle vi ut och intervjua olika verksamheter inom de olika ämnena som vi valt, och som sagt hade undertecknad valt skogsbruket. Dagens första möte var med en tjänstekvinna vid kommunen där diskussionen främst tog upp arbetet kring kommunens skötsel av sina tätortsnära skogar och hur de ser på ett hållbart skogsbruk i stort. Under mötet fick vi veta att de lämnar mycket av arbetet med skogarna i kommunen till de olika skogsbolagen och den statliga myndigheten skogsstyrelsen, vilket var lite av en förvåning då vi hoppats på att kommunen skulle ha ett större inflytande kring denna verksamhet. Detta innebar att vi nu var tvungen att få mer information från resten av våra intervjuer. Som tur var skulle dagens andra intervju vara med just skogsstyrelsen. Denna intervju var av en rätt neutral sådan men ack så intressant. Diskussionen rörde mest hur ett hållbart skogsbruk skulle se ut men även med lite fokus kring olika styrmedel och skogsvårdslagen.

Efter två rätt givande intervjuer letade vi reda på Ansia camping som vi skulle spendera natten på. Lagom tills mörkret lagt sig över stan möttes samtliga grupper upp för att gemensamt promenera över den frusna Umeälven för att därefter äta en gemensam middag på en central restaurang. Likt tidigare var stämningen god bland samtliga studenter och med mätta magar förlades kvällens häng i våra stugor med prat om allt från dagens händelser, tidigare kurser till den kittlande appen ”Tinder”.

Dagen därpå hade min grupp möte med Lyckseles naturskyddsförening och SCA-skog, vilket man kan kalla två sidor av samma mynt. Som tidigare handlade intervjuerna mycket om ett hållbart skogsbruk där en eldsjäl inom naturskyddsföreningen förgyllde dagen lite extra.
På vägen hem besökte vi Granö Beckasin och fick veta hur de arbetade med ekoturism och hur de såg på turism i stort. Nu sitter jag hemma i soffan, helt slut efter två rätt hektiska fast väldigt trevliga och givande dagar och dricker lite läsk och har bestämt mig för att ta helg.
Till veckan ska vi sammanställa intervjuerna som i slutändan ska bli en rapport om skogsbruket i Lycksele, vilket ska bli mycket intressant. Trevlig helg!