Gästbloggare Zandra Fagernäs: ’Va i heila fridn ska tu ti Svärji o dzää?’

Det var en fråga som jag ganska ofta fick när jag berättade åt folk att jag skulle flytta till Umeå för att plugga. Jag kommer från en liten by i Österbotten i Finland, och det är inte direkt vanligt att man flyttar till Sverige för att plugga om man kommer från de trakterna. Eller åtminstone var det inte det när jag gick i gymnasiet. Det var Vasa eller Åbo som gällde för de flesta, eller Helsingfors om man siktade på något lite större. Men Sverige, vad i hela friden ska man dit och göra?

Nu 5,5 år efter att jag flyttade till Umeå är det fortfarande lite oklart varför jag valde Umeå Universitet. Men jag ville helst studera på svenska, och biologi har alltid legat mig nära hjärtat. Egentligen var Åbo Akademi mitt första val, mest för att det var dit man sökte sig för att studera biologi. Det var helt enkelt bara så. Men så kollade jag lite runt på Umeå Universitets hemsidor också – det ligger ju ändå relativt nära Österbotten, även om det är utomlands. BioGeo lät väldigt intressant, tanken på att få kombinera två ämnen som är så tätt sammankopplade lockade mig. Så jag tog högskoleprovet och kastade iväg en ansökning dit också. Sedan när jag blev antagen både till Åbo Akademi och Umeå Universitet, så kände jag inte längre alls att Åbo var det självklara valet. Jag kunde inte släppa tanken på att flytta till Umeå, och valde slutligen att tacka nej till Åbo Akademi.

Att flytta till Sverige som 18-åring, utan att känna någon i Umeå, var bland det läskigaste jag någonsin gjort. I början kände jag ibland för att bara ge upp och flytta tillbaka, jag kände att det var för utmanande att flytta hemifrån, börja plugga på universitet och flytta utomlands samtidigt. Men min envishet (sisu?) lät mig inte ge upp utan att åtminstone ha gett det en termin. Efter de första jobbiga månaderna har jag inte en enda gång ångrat mitt beslut eller funderat på att avbryta studierna och flytta tillbaka till Finland. Först hade jag bara tänkt plugga kandidaten i Umeå, men det slutade med att jag även tog min master där, jag trivdes så bra.

Själva flytten mellan Finland och Sverige är väldigt enkel, det krävs inte mycket byråkrati. Någon kulturchock finns det egentligen inte heller, bara några småsaker som skiljer sig, till exempel som att man i Sverige ler åt folk och kan säga hej åt sina grannar. Jag är en väldigt stereotypisk finländare i det att jag har svårt för att ta kontakt med nya människor och få vänner. Som tur fanns det dock en massa människor på BioGeo som inte hade dylika problem. Väldigt snart var det några trevliga svenskar som adopterade mig, och jag behövde aldrig känna mig ensam. Det är en så stor diversitet bland människorna som pluggar BioGeo, att ingen behöver känna sig konstig eller utanför, inte ens en liten nörd från Ankdammen. Det finns sätt att få kontakt med andra finländare i Umeå, till exempel Finlandssvenska nationen eller Finska Klubben, men jag kände aldrig något behov av att prata med andra finländare. Börjar man sakna finskan kan man helt enkelt bara gå in till centrum någon lördag efter att Wasalines shoppingtur kommit iland – man hör oftast mer finska än svenska på gatorna då. Risken finns dock att man skäms lite över att vara finländare, dom finska turisterna brukar inte vara direkt tystlåtna…

Språket ställde till vissa problem i början, även om man inte skulle tro det, då jag ändå har svenska som modersmål. Men min svenska är en väldigt kraftig Österbottnisk dialekt, som många nog inte ens skulle klassificera som riktig svenska. Det är inte ”muminsvenska” jag pratar, utan något mycket mera svårförståeligt. En vän avslöjade i ett senare skede att hon i början trott att jag kom från Ryssland, då min brytning var så stark. Finlandssvenskar använder också en hel del ”finlandismer” i sin svenska, som är helt normala för oss men rikssvenskar inte förstår. Till exempel, så kallar vi skräpkorg för ”roskis” och stickkontakt för ”stöpsel”. Viktigt att inse är också att svenskarnas brännboll är det som vi kallar ”boboll”, jag var lite förvirrad där ett tag innan jag fattade detta. Och det tog ett par år innan någon upplyste mig om att man faktiskt inte kan säga att man ”slipper hem” då man får åka hem. Men efter en tid slutade jag bry mig så himla mycket om min brytning, och lärde mig vilka ord svenskar inte fattar. Alternativt lärde svenskarna förstå mina finlandismer. Nuförtiden hör min svenska egentligen inte hemma någonstans – i Sverige tycker folk att jag låter väldigt finsk, och i Finland tycker de att jag låter alldeles för svensk. Kanske jag borde bosätta mig på någon liten ö mitt i Bottniska viken?

Så om det finns någon finländare därute som sitter och funderar på att plugga i Umeå; gör det. Det är inte så hemskt som det låter att flytta till Sverige. Och om du någon gång börjar känna dig lite väl svensk; klä ut dig till Lilla My, sätt dig i en skog med en flaska Koskenkorva och skrik p*rkele åt förbipasserande. Det hjälper, tro mig.

Zandra Fagernäs

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *