Ses vi till hösten 2017?

Idag är sista ansökningsdagen, och jag hoppas många av er har sökt till Bio/Geo-programmet i höst. Det har varit väldigt kul att blogga för er, och jag har försökt ge er en representativ bild om vad ni kan vänta er som studenter här. Nog om utbildningen, den har jag och alla andra skribenter täckt upp ganska bra i tidigare inlägg. Men varför ska man då studera i Västerbotten? Jag skulle kunna skriva en roman om ämnet, men i just detta fall tänker jag inte göra det. Jag tänker istället låta den genialiske kortfilmsskaparen Rolf Nylinder sköta det åt mig med en makalös film på dryga 2 minuter som visualiserar min bild av Västerbotten perfekt.

Jag kommer fortsätta driva bloggen fram till i höst, men lite mer sporadiskt. Förhoppningsvis kan jag göra lite kortreportage om vilka sommarjobb mina vänner har samt berätta lite grann om hur er första termin kommer se ut. Så kika in på bloggen lite emellanåt!

Så framtida biologer och geovetare. Hoppas vi ses i höst!

Om världens bästa sommarjobb

Som jag berättat innan arbetar jag med världens bästa sommarjobb. Fjärilsinventering. Det finns alltså någon som är villig att betala mig lön och uppehälle för att gå i vackert väder och titta på fjärilar. Det är den korta, glamorösa versionen.

Den lite längre, mer sanningsenliga versionen, är ungefär likadan men med lite mer detaljer. I korthet arbetar jag för ett projekt som heter Nationell Inventering av Landskapen i Sverige (NILS) som går ut på att den biologiska mångfalden i Sverige ska inventeras. Jag arbetar för den del av Nils som inventerar ängs- och betesmarker, och då inventerar man fjärilar, humlor och grova träd samt lite annat. I korthet går det ut på att hela Sverige flygbildtolkats, varpå lokaler med potentiellt höga naturvärden har identifierats. Dessa lokaler inventeras sedan av fotfolket, dvs sådana som jag. Det finns drygt 800 sådana lokaler i Sverige och de inventeras med 5-årsintervaller.

Fördelar med arbetet: Man inventerar fjärilar som bara flyger när det är sol ute. Man får besöka fantastiska platser varje sommar. Jag har via arbetet besökt majoriteten av de större fjälldalarna i Västerbotten och Jämtland. Man hittar även andra små pärlor. Bortglömda fäbodvallar, fridfulla betesmarker med harmoniska kossor, listan är lång. En annan fördel med arbetet är folket man träffar. Min kärlek till den norrländska glesbygden växer för varje år när jag träffar folket som bor ute på dessa avlägsna platser jag inventerar. Som bjuder mig på kaffe och fika när jag är klar med inventeringen. Som erbjuder mig stugor att sova i så jag ska slippa tälta en natt. Som tipsar mig om det bästa fisket. Det finns även gott om tid vissa kvällar att tex fiska eller bara uppleva närområdena. Ibland ingår fjällvandring i arbetet, bara för att ta sig till den plats man ska inventera. Har man bra väder en sommar kommer man även ha mycket tid till att vara ledig, både mellan inventeringar och när den är klar. Och vissa somrar, som sommaren 2015, får du kämpa hårt för att bli klar i tid.

Nackdelar med arbetet: Detta beror ju lite på hur man är som person, men det kan tära på en att spendera majoriteten av sin tid i fält. Man sover i tält och lagar sin mat på spritkök. Självklart kan man köpa sin mat och bo på vandrarhem, men då blir det betydligt dyrare. Jag personligen älskar livet i fält och klarar mig bra. Men även jag tappar gnistan litegrann när jag spenderat 57 nätter i tält en sommar. De sista dagarna är jag ofta totalt nollställd inför naturen. Jag hänförs inte längre av solnedgången över älven, öringarnas vakringar lockar inte längre och björkvedens knastrande bidrar till melankoli snarare än eufori. Sen har vi vädret. Du går ut i krig mot SMHI och andra vädertjänster. Du blir personligt förolämpad och förbannad när prognoserna inte stämmer. Metodiken säger nämligen att du måste ha sol, 17 grader plus och relativt vindstilla för att du ska kunna inventera. Så ofta ställs man inför svår beslutsångest när man har blandade prognoser. Ska man köra 25 mil till sin inventering och hoppas att du har bra väder? Ofta gör man det, och ibland går det, ibland inte. När du har några dagar på rad där du kört till den lokal med bäst väderförutsättningar och bommat varje gång… Det tär psykiskt. Du känner att du kostar pengar. Du känner att du tar fel beslut. Du gör inte det du är anställd för att göra. Cheferna vet mycket väl hur det fungerar och att vädret är den stora problematiken, så detta är bara hjärnspöken. Men även jag som arbetat med detta sedan sommaren 2013 kommer inte undan dem. De är en del av jobbet. Därav kan du inte heller planera särskilt mycket. Du ska arbeta när det är sol, och så är det bara.

Finns så mycket mer att nämna om detta jobb. Om de dagar man går på en fäbod i fjällen, i strålande sol och inventerar fjärilar. Sen när man är klar bjuds du på kaffe till milsvidder av utsikt av de som driver fäboden (Myhrbodarna, Valsjöbyn). Eller när man bjuds på nybakat tunnbröd med egengravad lax i Lannavaara. Eller när man får fiska en privat del av tärnaån (Tärnaby). Eller när du får besök av en varg i ditt läger (Ransarån, Saxnäs). Eller när du ser ett lodjur korsa en väg på 50 meters avstånd (Olden, Jämtland). Finns hur mycket som helst. Som när du klampar över en kilometerlång sankmyr, väl medveten om att du inte kommer se enda fjäril, men det är ett jobb som måste göras (Neitisuanto). Eller när din skärgårdsö har århundradets myggkläckning och du tvingas gå i långärmad tröja i 25 plusgrader (Lule skärgård). Eller när du blir attackerad av en älgtjur och springer för ditt liv (Granudden Jokkmokk, i skuggan av Sarek). Eller när du inventerar ett område av meterhöga brännässlor vart du än går (Åre). Eller när du stöter på ett gäng aggressiva tjurar (Lövånger).

Eller när du hittar Klöverhumla, humlornas blondin, i en inventering och skriker ut din glädje. Eller hittar en ny lokal för den hotade turkosa blåvingen (nedlagd fäbod i Västernorrland). Eller när du vadar naken över Vindelälven i vårflod för att ta dig till din inventering (Ammarnäs). Eller när du avbryts i din inventering av ett kraftigt åskväder och inte törs ta dig tillbaka till din bil för att du är den högsta punkten (Funäsdalen). Eller när du firar din födelsedag med midnattssol över Kaitumälven. Eller firar midsommar i total tystnad (Sjoutnäset). Det här jobbet blandar och ger.

Så. Ibland är detta världens bästa sommarjobb. Ibland är det sämre stunder. Ett som är säkert är att det dagligen ger dig oförglömliga upplevelser som du tar med dig när vintermörkret nalkas. Nu i sommar kör jag min sista säsong med fjärilsinventering. Till nästa sommar kommer jag vara klar med min master och förhoppningsvis ha annat jobb. Så till er framtida Bio/Geo-studenter; Sök jobb som fjärilsinventerare kommande somrar. Det kommer vara ert livs bästa jobb, det lovar jag. Hälsa Erik från Adde så får ni komma på intervju 😀

Mer information om NILS hittar ni här: http://www.slu.se/nils

Här kommer lite bilder ifrån livet i fält

Adde

Ett ögonblick… med Maria Myrstener

Jag bad Maria Myrstener skriva ett litet inlägg om sitt liv som doktorand. Dock är hon upptagen med att vara i Abisko och producera fantastisk forskning, plus att hon även driver forskarbloggen (länk finns längst ner). Men hon hann med att skriva följande innan akademin åter kallade!

Jag har varit doktorand på EMG i två år nu och jag kan utan tvekan säga att det är ett jävla jävelskap! Humöret, motivationen och arbetet går upp och ner, fram och tillbaka. Mest upp går det när: jag är i fält, har skriv-flow, undervisar och när jag får kul resultat. Mest ner går det när jag är osäker på kommande projekt och när det går för långsamt.

Så det är ju bra för er att jag får tillfälle att blogga hos er när jag äri Abisko, i fält, tillsammans med studenter och får episka resultat! Alltså toppen av humörsvängningarna!

I år mäter mina studenter alger i bäckar, när snön ligger meterdjup på marken. Låter kanske dumt men det växer som fasiken!

Den som vill kan läsa mer om det som jag och Gerard gör i Abisko i forskarbloggen: https://www.blogg.umu.se/forskarbloggen/

En andraårsstudents reflektioner kring programmets kurser – Hampus Jarhede

Hallå internet!
Hampus Jarhede heter jag och jag fick förfrågan av vår kära Adde att skriva ett par rader här om programmet. Jag har då, till skillnad ifrån Albin (som har skrivit ett tidigare inlägg här), valt inriktningen Biologi.

Men vi ska kanske ändå börja lite kort med vem jag är och hur jag kom hit till Umeå. Jag är uppväxt i Uppsala och har alltid varit en liten skogsmulle som spenderat en stor del av mina unga år med att springa omkring i skogen. Även om jag tidigt fick ett intresse för naturen och allt som lever där, så har jag absolut inte varit säker på att det var just biolog jag ville studera till. Många andra tankar, idéer och tvivel har också funnits. Jag har ofta, som säkert många andra här, fått höra att: biolog, det är det ingen ide att studera till. Då blir en arbetslös.  Men då ungdomens hetta ännu finns i mitt blod så tänkte jag mer eller mindre YOLO! Jag vill inte ha ett kontorsjobb, jag vill inte sitta inne och jobba, jag vill göra något som jag brinner för. Så därför valde jag att börja plugga biologi.

Så jag kom helt enkelt upp till Umeå för att följa de drömmar jag haft som liten. Att jag valde att komma till Umeå beror helt enkelt på att jag tycker bättre om naturen här uppe.
Än så länge fungerar livet väldigt bra här i Umeå, tycker om både utbildingen och staden. Fast att jag bara är inne på mitt andra år så har jag fått ett drömjobb till i sommar. Ett jobb där jag inte sitter inne, utan istället får vara ute och göra det jag älskar. Så det känns väldigt himla superbra.  Med andra ord, 1-0 till mig emot de som sa att jag kommer bli arbetslös (läs pappa).

Men jag kanske ska sluta prata om mig och återgå till programmet, vilket var det jag egentligen skulle prata om. Jag tänkte försöka ger er mina två år precis som det varit, utan att försöka sälja in programmet. Väldigt objektivt med andra ord. Tänker heller inte gå in allt för mycket på kursinnehållet, det tycker jag står rätt bra om på http://www.umu.se/. Istället ska jag försöka ge er en bild av hur kurserna hittills snarare känts att läsa.  Det vill säga, hur svåra, roliga och givande kurserna har varit.

Första året innefattade bland annat många exkursioner och fältmoment. Dessa tycker jag var väldigt roliga och intressanta avbrott i resten av plugget. Enligt mig personligen så varierade dessa dagar i hur mycket det egentligen gav. En del var fullpackade med information och artkunskap och en del av dem kändes mer som mysiga utflykter. Första året innefattade även mycket grundläggande kunskap om ekologi, klimat och geovetenskap. Detta tycker jag är superbra att programmet innehåller, även om det ibland kunde kännas lite för enkelt att klara tentan. Men hur enkelt en upplever det beror ju såklart på vilken bakgrundskunskap en har ifrån gymnasiet och egna intressen.  OBS!! Även om jag säger att vissa av första årets tentor var ganska enkla så är det absolut inte några tentor som en klarar utan att plugga, det fanns ändå alltid ett litet gäng som blev underkända.

En av första årets exkursioner bar iväg till Skuleskogens Nationalpark, där fokus låg både på biologi och geovetenskap.

Så sammanfattningsvis, första året består av roliga exkursioner, bra grundläggande kunskaper och inget några speciellt svåra tentor förutsatt att en pluggar.

Andra året börjar vi biologer med en kurs som heter ”Inventeringsmetodik och Systematik”.  Den innefattar också en del fältmoment, dessa tyckte jag var superbra och givande! En fick mycket praktisk erfarenhet av hur inventering kan ske i fält och även mycket artkunskap vilket är A och O om en vill ha inventeringsjobb. Tentan för inventeringsmetodiken var, när jag och mina kursare skrev den, riktigt enkel. Jag tror inte det var en enda en som blev underkänd på den tentan, vilket ändå är rätt ovanligt. Men det kan ju ha förändrat nu, till framtida tentor.  Efter tentan åkte vi tillsammans upp med geovetarna, ett gäng naturguider och ”Miljö och hälsoskydd”  till Abisko med ett antal stopp på vägen.  Detta gjordes för att avsluta inventeringsmetodiken med ytterligare inventeringar i en massa olika miljöer på vägen. Uppe i Abisko gjordes även ett avslutande inventeringsprojekt för inventeringsmetodiks momentet av kursen. Jag och resten av min grupp räknade lämmelbajs (ja, du läste rätt). Denna fältvecka var en blandning av givande moment som bestod av ännu mer kunskap om inventeringsmetodik och artkunskap och sen hade vi även mindre givande moment. Dessa var dock trevliga moment men om en ska vara uppriktig så kan dessa mer eller mindre likställas med utflykter i fin natur.

Jag räknar lämmelbajs och Emma för protokoll uppe i Abisko. 

Därefter började vi med systematiken, det var fram till dess, programmets svåraste moment/delkurs enligt mig. Det var riktigt mycket faktakunskaper att plugga in och mindre betoning på förståelse som under tidigare kurser. Även om systematiken var tuff så tycker jag att det var en av de bättre delkurserna av utbildningen, det var bara bra förläsare i min mening och kursinnehållet var även bra. Det var riktigt kul att få en djupare bild av hur organismer har uppkommit och hur det är besläktade med varandra.  Då denna kurs hade väldigt många föreläsare så var den rätt rörig i avseende på vad en borde lära sig och inte. Mitt tips för er som ska läsa kursen snart är att först försöka strukturera upp allt det en måste lära sig och sen börja plugga. Tidigt.  Sedan är det nog bara att böna och be om att de ska ha stukturerat upp kursen bättre.

Där efter började vi med kursen ” Genetik och evolution” som gavs på engelska. Denna kurs var till skillnad ifrån Systematiken väldigt bra uppstrukturerat. Det var också en lite tuffare (jämfört med första året) kurs med två småkluriga tentor. Men den var absolut inte övermäktigande, utan jag skulle ändå säga att det var en kurs som höll en rätt rimlig, lagom svår nivå. Kursinnehållet var också bra upplagt och intressant. Ett tips inför denna kurs är att se till att läsa in på lite mer än vad som ges på föreläsningarna (se till att i alla fall skumläsa de sidor som ges ut i läsanvisningarna), då tentorna som sagt var lite småkluriga.

Där efter stod jag inför samma val som alla andraårsstudenter på programmet, oavsett om en läser geovetenskap eller biologi. Ville jag läsa ”Kemins grunder”, som har ryktet att vara en riktigt svår kurs, eller ”Miljö och samhälle” som snarare har det motsatta ryktet? Då jag under gymnasiet inte alls hade intresset för kemi och dessutom har haft mindre bra lärare inom detta ämne så var jag väldigt tidigt inställd på att läsa ”Miljö och samhälle”. Detta då jag dessutom också har ett visst intresse för miljöfrågor. Men, hör och häpna, i sista stund valde jag ändå att läsa ”Kemins grunder”. Detta för att få en bättre förståelse av biologi, vilket ändå är det jag brinner mest för. Jag har också insett att kemi är viktigt att  i alla fall ha en grundläggande förståelse för, oavsett om en studerar till geovetare eller biolog. Men hur som helst, ”Kemins grunder” höll upp till sitt rykte och var en tuff kurs. Denna kurs är den som jag i särklass lagt ner mest tid på, kursen höll högt tempo ifrån början till slut. Men det ska säga att kursen ändå behandlar många intressanta ämnen som gör att du får ökad förståelse för biologi. Egentligen är det bara tempot på kursen som är högt, innehållet i kursen är ändå rätt lättbegripligt om du sätter dig ner och ger det lite tid. Kursboken är ett väldigt stort hjälpmedel, superbra och tydlig! Se till att använda den!

Just nu läser jag kursen ”Fysiologi och cellbiologi”. Än så länge känns kursen relativt enkel. . Men jag har hört att den senare delen av kursen ska vara tuffare. Men vi får se antar jag. Hittills bäst på denna kurs tycker jag att några av laborationerna har varit, några av dem tyckte jag kändes riktigt givande. Annars tycker jag att kursboken (Biology – A global approach) har varit riktigt bra, har mest suttit och läst för mig själv.

Fast att jag har en kurs kvar så tänkte jag ändå försöka sammanfatta mitt andra år på programmet. Detta år har stundtals varit lite svårare än det första året, men samma sak gäller här. Så länge du ser till att plugga så kommer du att klara allt, till och med ”Kemis grunder” och Systematiken.  Tycker fortfarande att kurserna är intressanta och tar upp bra saker men ska ändå bli kul att nästa år få välja kurser fritt.

Till sist vill jag avslut med att ge ett några generella råd om att studera på universitet. Våga strunta i att gå på föreläsningar om du inte tycker om hur dagens föreläsare lär ut (förutsatt att du vet att du kan läsa på informationen själv).  Nörda ner dig i det just du brinner för, det kan ofta vara det som leder till jobb. Se till att planera dina studier, på universitet är allt ditt eget ansvar, om du planerar sina studier bra så kommer du utan problem ha mycket tid över till annat. Och till sist, handla inte på KBC-café om du inte känner dig riktigt rik. Allt är så himla mycket dyrare där.

P.S. En ytterligare sak som är viktigt att veta, du behöver inte vara någon liten skogsmulle som mig för att gå detta program. De flesta som jag läser med skulle jag säga inte är speciellt skogsmulliga. Utan de har istället ”bara” ett intresse av att lära sig mer om biologi och allt levande som finns runt om oss! Önskar du veta något mer så kan du lämna en kommentar här eller gå in på umu.se och söka på programmet!

Man blir aldrig fullärd

Som masterexjobbare förväntas man och ska vara självständig i sitt arbete. Man skall ha koll på hur man genomför en studie från början till slut. Du ansvarar över din studie och kan således inte skylla på någon annan än dig själv om det går åt skogen. Imorse fick jag närmast panikångestattacker. Jag skulle börja preparera mina sedimentprover som jag nu samlat in med så mycket slit. Så jag börjar packa upp dem och göra allt sekreterarjobb som ska göras. Dock saknas det ett 20-tal prover.

Duck duck duck. Where the duck är dem?

Detektivarbetet inleds. Ångestattackerna avlöser varandra. Mitt påsklov som ska spenderas i en enslig stuga ser ut att gå all världens väg, då jag är fullt inställd på att jag måste ut och ta nya prover. Proverna finns inte att hitta någonstans, och jag börjar inse att jag kan ha glömt dem i huset i Storuman där jag sovit över. Just innan jag ska till att åka upp til Storuman för att försöka hitta igen dem så öppnar jag upp min loggbok och börjar läsa. Det är då det slår mig. Det finns inga borttappade prover. De borttappade proverna är helt enkelt de waypoints jag har markerat, men där inga prover kunde tas. Euforin är total och fullständig.

Så lärdomen?

1: Ha stenkoll på dina prover. Vart de är tagna och vart de befinner sig. Alltid.
2: Försök slappna av och tänk igenom allting när problem uppstår. Jag var 5 minuter från att panikköra till Storuman för att leta efter prover som inte finns.

Slutet gott allting gott. Men nästa studie jag gör kommer jag inte släppa mina prover ur sikte för en enda sekund 🙂

Adde

Verkligheten kallar

Igår avslutade jag mitt fältarbete i Storuman. Tre veckor och en jäkla massa sedimentproppar. Som de friluftsentusiaster jag och min kompanjon Åsa är så åkte vi skidor och drog varsin pulka med utrustning bakom oss de första två veckorna. Det bjöd på fina naturupplevelser och god sömn varje natt, men bidrog också till att provtagningen tog lite extra tid, speciellt första veckan när det inte hade blivit någon ordentlig skare ännu. Nu sista veckan skulle vi ut och provta ett sel som ligger en mil ifrån närmsta väg, och då hade vi inget val. Det fick bli skoter. Som extra bonus fick vi med oss en glad pensionär från byn som är väldigt intresserad av vad vi gör. Förutom att bjuda på italiensk efterrätt, sprudlande humor och bistå med all möjlig och omöjlig form av utrustning så åkte han även i förväg och borrade upp hålen vi skulle provta. Så igår gjorde vi ungefär 40 provtagningar mellan klockan 09.00-15.00. Inklusive en timmes lunch. Detta kan jämföras med första veckan när vi struttade runt på skidor i lårhög pudersnö och gjorde samma provtagning. Då hann vi med 15 hål på en hel dag, och var helt slut.

Han är även en fantastisk berättare och mycket väl insatt i bygdens historia, så efter dagens slut guidade han oss en it genom Lycksamyren, ett naturreservat som består av drygt 6 mil myrmark och är allmänt känt som extremt svårnavigerad då hela myren ser likadan ut överallt. Lycksamyren är även känd som den myr där Linné vände. Carl von Linné försökte korsa myren i maj 1732. Han skall dock ha vänt om pga de svåra förhållandena med extremt sank mark och mycket mygg. I sin dagbok beskriver Linné besöket med orden ”Aldrig kan Presten så beskrifva hälfvete, som detta är eij värre.”

Nåja. Nu är provtagningen och livet i fält över. Ingen mer skarsnö. Inget mer kokkaffe i solen. Nu ska all data som samlats in hanteras och analyseras. Kort sagt är det nu det på allvar börjar. Lite tomt känns det allt. Jag älskar verkligen livet i fält. Dock börjar jag mitt sommarjobb där jag inventerar fjärilar i norrland i slutet av maj så då blir det minst två månaders fältliv igen, men då i den norrländska sommaren.

 

Från vänster till höger:

1: Renoverad hölada ute på Lycksamyren
2: En skoter underlättar sedimentprovtagning enormt.
3: Hårda dagar i fält.
4: Bäcksländorna, Plecoptera, är på G. Snart drar flugfisket igång!
5: Den oändliga Lycksamyren.

Adde

Renbete och klimatförändringar – Intervju med Elin Lindén

Senast ut från Bio/Geo-programmet med att få en doktorand-tjänst är Elin Lindén som presenterade sitt masterexjobb i Januari och tillträder som doktorand efter påsk.

Först och främst; Varför valde du att börja studera i Umeå?

Jag läste Marinbiologi och navigation på en folkhögskola på västkusten och hade då en klasskamrat som visade mig programsidan för kandidatprogrammet i Biologi och Geovetenskap i Umeå för att hon var intresserad av utbildningen. Efter att jag läst beskrivningen så förstod jag att det var just precis den utbildning jag själv ”skulle” läsa. Umeå kändes rätt då jag gärna ville söka mig längre norrut i Sverige för att ”komma närmare fjällen”. Det visade sig vara ont om fjäll just i Umeåområdet men förutsättningarna för mig att ta mig till fjälls har absolut förbättrats sen jag flyttade hit så helt fel hade jag inte!

Vad tyckte du om första året? Någon särskild kurs och/eller moment som var särskilt awesome?

Vad jag minns var första året otroligt varierande. Kurserna behandlade grundläggande ekologiska teorier, hur saker och ting hör ihop i naturen, klimatförändringar och meterologi där en fick tänka in hela jorden som ett ekosystem och hur landskapet formats/formas av geovetenskapliga processer. Något jag uppskattar från första året på programmet är att de teoretiska studierna i föreläsningssalen varvades med mycket exkursioner där vi både fick se och testa den kunskap vi fått i undervisningen. Ett stort plus är också det studentprojekt som utförs i slutet på första året, det kändes coolt att genomföra en enklare vetenskaplig studie med fältarbete så tidigt i utbildningen.

Någon lärare du fastnat särskilt för?

Oj, borde man avslöja sånt? Närå. Om jag måste nämna någon specifik som gjort intryck på mig under min utbildning så blir det en person som jag tror inte förväntar sig det själv då jag egentligen inte haft så mycket undervisning med honom. I en minibuss i Abisko under en kurs i fjällekologi hade jag ett samtal med (lektor??) Jonatan Klaminder som fick mig att känna att det kan gå bra för en som forskare även om man inte är insnöad på ett visst ämne. Samtalet fick mig att inse att min egen spretighet i vad som intresserar mig kan vara en stor tillgång.

Berätta om dina sommarjobb!

Tre somrar nu har jag haft förmånen att få arbeta som fältarbetare i de svenska fjällen. Jag har arbetat med allt från växtinventering, inventering av betesskador och insamling av växtmaterial till att mäta olika ekosystemprocesser såsom produktion (hur mycket växtmaterial ett ekosystem producerar) och markrespiration (hur mycket koldioxid marken släpper ut). I ett projekt jag arbetat ihar vi använt oss av så kallade Open Top Chambers (OTC) vilket är små växthus i plast som är öppna i toppen. Dessa höjer luft- och marktemperaturen med ungefär 2 grader vilket gör det möjligt att simulera den temperaturhöjning vi förväntas få av klimatförändringar. Datat används sedan av forskare för att titta på hur olika ekosystem kan komma att bete sig i framtiden.

Berätta om ditt masterexjobb!

I mitt masterexjobb analyserade jag så kallat kemiskt antibetningsförsvar i dvärgbjörkslöv insamlade över hela Arktis. För att skydda sig från att bli uppätna kan växter producera olika kemiska ämnen som antingen kan vara direkt giftiga eller på annat sätt påverka den som äter växten negativt. Min studie undersökte hur denna typ av försvar skiljer sig i dvärgbjörk över Arktis och första gången någonsin kunde jag visa hur denna variation faktiskt ser ut. Det har varit väldigt roligt och såklart motiverande att vara först med någonting när det kommer till forskning!

Hur ser framtidsplanerna ut?

Efter påsk börjar jag doktorera i ekologi på institutionen. I mitt projekt kommer jag att titta på hur herbivorer påverkar växtligheten och näringscykler i Arktis under rådande klimatförändringar. Det kommer finnas mycket utrymme för mig att utforma projektet efter eget huvud och planen är att åtminstone delvis arbeta vidare med mina kunskaper från mitt masterexjobb.

Något tips till de som börjar studera här i höst?

Kolla upp om det finns kurslitteratur till salu bland äldrestudenterna! Det kan man ofta tjäna in en slant på som man kan spendera på roligare saker! Jag kan även varmt rekommendera att vara med på de frivilliga hjälptimmar som brukar organiseras för förstaårsstudenterna.

Något att tillägga?

Vi ses i undervisningssalen alla skogsmullar, fjälltroll och fiskfolk (och de eventuellt drar åt genetikhållet också, jag riskerar nog en bakläxa om jag missar dem).

Tungmetaller i naturen – Intervju med Johan Lidman

Vem är du och vad gör du nu? Varför valde du att börja studera i Umeå?

Hej på er! Jag heter Johan Lidman och är för närvarande doktorand inom miljövetenskap vid Umeå Universitet.  I och med min nyfikenhet att vilja förstå och lära mig mer om hur människan påverkar sin omgivning samt hur natur och miljö fungerar började jag 2009 studera vid kandidatprogrammet i biologi och geovetenskap i Umeå.

Vad var det bästa med utbildningen?

Ett av de bästa minnena under utbildningen var att åka till Grönland under kursen Arktiska miljöer. Väl på plats lärde vi oss hur inlandsisar formar landskapet, som det gjorde i Sverige under den senaste istiden, och om det arktiska ekosystemet.

En av styrkorna med utbildningen i Umeå är att man under första året fokuserar både på biologi och geovetenskap. På så sätt får man ett mycket bättre helhetsintryck hur naturen fungerar, allt hänger ju ihop! Dessutom blir man bortskämd med lärare som verkligen engagerar sig för kurserna vilket gör att du som student vill engagera dig mer.

I och med att du har vardaglig kontakt med forskare har du stor möjligheten att få arbeta med deras projekt under fältsäsongen. Jag har själv varit uppe på fjällen i Abisko och hjälpt en forskare med hennes forskningsprojekt, för att senare få ansvaret att utföra liknande provtagning nere i områden kring Vindeln som en del av en annan forskares arbete. Utöver det har jag sommarjobbat med övervakning av öring- och laxpopulationen i Skellefteå kommun.

Berätta om dina exjobb!

Examensarbetet såg jag fram emot medskräckblandad förtjusning under utbildningen. Dels är det ett arbete som kräver mycket engagemang och energi från en själv, det men innebär även att du får bevisa vad du lärt dig samt får en belöning stavad ”examen” i slutändan. Innan jag började på programmet var jag intresserad av skogsbruk och dess påverkan på naturliga processer. Mitt kandidatarbete handlade om hur faktorer som påverkas av skogsbruket kan påverka insektsamhällen i vattendrag. Då tiden är knapp under ett kandidatarbete (10 veckor, kanske låter som hur länge som helst), så ger det ändå en lite smakbit på hur forskning bedrivs och lär dig väldigt mycket om ett specifikt ämne. När jag skrev min master fortsatte jag inom samma område, men med fokus på nedbrytning av växtdelar i vattendrag och hur faktorer på land och i vatten kan påverka processen. Nu fick jag ta mycket ansvar själv och hade rejält med tid på mig (40 veckor!) att gotta ner mig inom ämnet. Senare blev arbetet även publicerat i en vetenskaplig tidskrift.

Hur ser framtidsplanerna ut?

Just nu är jag inne på mitt första år som doktorand, där jag undersöker hur tungmetaller sprider sig i naturen (lite annorlunda än mina examensarbeten, men man måste ju utmana sig själv J). Jag hade själv inga planer att doktorera när jag började studera, men idén växte på mig och när projektet dök upp, kändes det som en självklarhet att söka. Vad som händer efter doktorandtiden har jag inte funderat över än. Jag är öppen för att fortsätta inom akademin men kan även tänka mig ett ”vanligt” jobb.

Något tips till de som börjar studera här i höst?

Engagera dig! Främst i studierna men även i aktiviteter utanför. Du kommer träffa så mycket nya och trevliga människor då, och utvecklas själv!

Base camp någonstans på Grönland under kursen Arktiska miljöer.

Sommaren är fylld av fältarbete för doktorander. Här samlas det in insekter.

På Grönlands inlandsis.

Gästbloggare Albin Enetjärn – Andra året

I följande blogginlägg tänkte jag berätta lite om hur det har varit att läsa år 2 på BioGeo-programmet med inriktning Geovetenskap. Jag som skriver heter Albin Enetjärn.

Programmet är ju, vilket ni som läser kanske vet, uppbyggt så att man väljer inriktning mot antingen Geovetenskap eller Biologi efter att ha läst det första året gemensamt. För min del var jag redan från början av år 1 inställd på att välja geovetenskap. Jag tilltalades av den enorma bredden som geovetenskapen innefattar, inkluderande egentligen alla processer på vår planet som inte kan kopplas till liv (där tar biologerna över!). Hur är vår planet uppbyggd? Varför ser den ut som den gör? Hur fungerar de olika kretsloppen på planeten? Vad är normala och icke-normala förhållanden? Den engelska termen för geovetenskap, ”Earth Science”, beskriver ganska bra vad det handlar om.

 

När år 2 av utbildningen så kickade igång i månadsskiftet augusti/september så var det med en kurs som heter ”Mark & vatten – teori och fältmetoder” på agendan. De första två veckorna av kursen gav oss en introduktion till marklära, innehållandes föreläsningar om bl.a. markkemi, termiska egenskaper i marken och sluttningsprocesser. Höjdpunkten på kursen var helt klart vecka 3 när vi åkte på den så kallade ”Miljöresan”. Tillsammans med biologerna och även studenter från miljö- och hälsoskyddsprogrammet i Umeå samt naturguidestudenter från Örnsköldsvik och Kiruna så åkte vi på en sex dagar lång resa upp till Abisko. Längs vägen stannade vi till på flera intressanta platser ur natur- och miljösynpunkt och fick i små grupper lösa problem och diskutera frågeställningar. Uppe i Abisko hade de olika programstudenterna specifika uppgifter som skulle utföras under de tre dagar vi var där. Vi hann bland annat med att besöka Abisko naturvetenskapliga stations forskningsområde, där de har storskaliga projekt för att undersöka hur klimatförändringarna påverkar Arktis. Till vår stora lycka hade vi riktigt pangväder under hela resan, och att få vistas i vackra fjällmiljöer under några höstdagar var en riktigt lisa för själen. Fjället stod formligen i brand av alla fjällbjörkarnas gula och röda färger. Under den lediga tid som fanns inlagd på schemat passade jag bland annat på att springa upp på Nuolja (Abiskos närmaste fjälltopp). Där har man 360° utsikt över milsvida fjällmiljöer, och jag minns tydligt hur jag stod där och med hjälp av det jag lärt mig under programmet försökte tolka landskapets bildning. Lärarna hade varit stolta J. Det jag kanske framför allt tar med mig från resan är ändå alla nya människor jag kom i kontakt med och lärde känna. Att få spendera tid med så många andra öppensinnade natur- och miljöintresserade personer gör att det är ett utmärkt tillfälle att knyta nya kontakter. Flera av naturguiderna från resan har jag faktiskt träffat och umgåtts med efter resan vilket känns väldigt kul!

 

Väl hemma fortsatte kursen och så småningom kom vi in på moment två: ”Ytvattenkemi och sedimentologi” där vi helt enkelt fick lära oss om sjöars kemiska status, hur sediment byggs upp och varför det är ett så viktigt klimatarkiv. Mot slutet av momentet fick vi själv göra provtagningar av Nydalasjöns vatten och sediment för att sedan analysera i laboratoriet. Allt som allt var det en väldigt givande kurs, och det gav oss en stabil grund inför höstens andra period, där vi läste en kurs som heter ”Miljöstörningar i mark och vatten”. Den kursen byggde vidare på det vi hade lärt oss tidigare under hösten. Från att ha lärt oss om de naturliga tillstånden i vår miljö skulle vi nu få kunskap om de onaturliga tillstånd som lätt kan uppstå när människan är inblandad. Under denna kurs gick vi igenom alla tänkbara miljöproblem som har uppstått under mänsklighetens historia, fram till nutid. Det är både sorgliga och hoppfulla insikter när man inser hur mycket vi människor påverkar planeten, men också att det går att vända negativa trender. Till exempel i fallet med försurningen, som har blivit bättre de senaste 30 åren. Den bok vi hade som kurslitteratur under den kursen var riktigt bra i mitt tycke och jag läste den från pärm till pärm utan att somna med huvudet i boken en enda gång. ”Bruk och missbruk av naturens resurser” heter den, och förmodligen skulle vårt land må bättre om alla medborgare hade läst den någon gång! Kursen avslutades med ett ganska storskaligt projektarbete där man fick fria händer att skriva en rapport om något slags miljöproblem. En bra förberedelse för det examensarbete som i skrivande stund är mindre än ett år bort. Vi hade också en tre dagars hemtenta som avslutning på kursen, vilket gav en del huvudbry och märkliga drömmar om kadmiumförgiftad mark, men med ett lyckligt slut för min del i form av ett godkänt resultat!

 

Inför den första perioden på vårterminen står man som BioGeo-student inför valet att läsa antingen ”Kemins grunder” eller ”Miljö och samhälle”. Det gäller alltså både för biologer och geovetare, så här mixas klasserna om lite efter en höst isär, och man får plugga med kära gamla vänner från år 1 igen. Valet här kan sägas stå mellan att få en mer naturvetenskaplig spets på sin utbildning (Kemins grunder), eller inkorporera samhällsvetenskaplig kunskap, t.ex. juridik på miljöområdet (Miljö och samhälle). Här valde jag att läsa ”Kemins grunder” då jag insett under min studietid hur otroligt viktigt kemi är. Kanske det viktigaste av allt för att förstå världen omkring oss. Kemikursen är (ö)känd för att vara väldigt intensiv och ganska svår, man läser den tillsammans med några olika ingenjörsprogram, men jag bestämde mig för att ge det min fulla uppmärksamhet och lägga ner den tid det krävde. Mina tidigare erfarenheter av kemi är inget att hänga i granen då jag har haft otur med dåliga lärare och bristande motivation, men nu skulle det bli ändring på det! Mycket riktigt visade det sig bli en riktigt utmanande kurs. Den rivstartade och saktade aldrig ner kan man säga, så det var heltidsplugg, minst, som gällde kursen igenom. Under nio veckor hann vi gå igenom allt ifrån atomens uppbyggnad på kvantnivå till entropi, läran om hur universum blir allt mer kaotiskt för varje dag som går! Sex laborationer hann vi också med att genomföra för att knyta an den teoretiska kunskapen till praktiska moment. Även om det höga tempot gjorde att man kunde känna sig stressad av och till så har jag lärt mig väldigt mycket av kursen och ångrar inte att jag valde den. Förhoppningsvis kommer jag ha användning av att känna till kemiska principer i fortsättningen av utbildningen och även i arbetslivet, inte minst om jag ska jobba inom till exempel miljösektorn. Nu har det bara gått två veckor sedan jag skrev tentamen så jag vet fortfarande inte hur det har gått på kursen, men jag känner i alla fall att jag har fått in mycket ny kunskap i skallen, och det är ju viktigt om något!

 

För närvarande har jag just börjat andra årets sista kurs, vilket för oss geovetare är ”Geomorfologi och jordartsgeologi”. Nu får vi en fördjupning i det vi introducerades till det första året på programmet; landskapets utformning och egenskaper beroende på bildningssätt och minerogen sammansättning. Det handlar mycket om hur inlandsisar har format landskapet och hur man utifrån de landskapsformer som finns idag kan skapa sig en bild av vilken utbredning de senaste istiderna har haft, bland annat genom att titta på hur nuvarande glaciärer påverkar landskapet. Första halvan av kursen är mycket läsning och några seminarier medan del två innehåller mycket fältarbete där vi får sätta in den teoretiska kunskapen i praktiska sammanhang. Det kommer bli mycket dagsutflykter i närheten av Umeå inklusive några övernattningar. Det kommer nog bli väldigt trevligt att möta våren ute i fält istället för inne i en mörk föreläsningssal som många andra stackare måste göra J.

 

Jag hoppas att den här sammanfattningen av ett år som geovetenskapsstudent har bringat lite klarhet i vad det innebär att studera just geovetenskap. Inför mitt val av inriktning var det just definitionen av vad geovetenskap är för någonting som var lite av ett frågetecken. Ärligt talat har jag nog fortfarande lite svårt att definiera geovetenskap i en mening, men det kanske är just det som gör att det är så intressant och aldrig upphör att fascinera!

 

Skickar med lite bilder som får beskriva året som gått:


Storforsen i Piteälven. Ett av stoppen på Miljöresan till Abisko.

Silverfallet uppe i Abisko är en riktigt häftig kanjon. Många spännande stenar att närstudera för den geologiskt intresserade.

Utsikten från toppen av Nuolja var, handsdown, världsklass. Den känna U-dalen Lapp-porten i fjärran.

Johan Rydberg berättar om några av de forskningsprojekt som pågår vid Abisko naturvetenskapliga station. Här sittandes vid ”världens noggrannast övervakade myr” där mycket av forskningen bedrivs.

Hemma i Umeå igen stod sedimentborrning i myr på agendan. När det viktiga är avklarat kan man alltid roa sig med att rulla torvbollar!

Kemikursen bjöd inte på lika många fina fototillfällen men här är i alla fall en bild på hur det kan se ut när en laboration förklaras i teorin. Bli inte avskräckta, det är mer begripligt när handledaren står och förklarar det steg för steg 🙂

Ledsen för de liggande bilderna, men de går inte rotera rätt.

En förstaårsstudent dyker upp

Tjo, alla ni som läser det här! Som ni kanske märkt har BioGeo-bloggen gått och blivit aktiv igen efter att ha varit i en längre tids dvala. Som nybliven programstudent tänkte jag att det kunde vara roligt att få vara med och berätta lite om utbildningen för er som eventuellt är nyfikna på att ansöka till det i framtiden. Det är faktiskt så att just den här bloggen var något som hjälpte mig i mitt beslut att göra en total omvändning i mina framtidsplaner. Läs mer