Gränslandet

Som jag skrev om igår så blev det en dagstur på Bäcksjön med turskidorna och vänner. Sånt man ska göra på sin fritid när det är vackert väder och fantastiskt före ute.

Idag var det tillbaka till verkligheten med lite arbete. Vilket idag återigen innebar en dag på turskidorna, i fantastiskt före. Skillnaden? Idag hade jag lön 😀 Skämt åsido, visst var det arbete idag. Lite mer än hundratalet ispunkter som ska hittas igen och mätas in. Dagar med blia och nätter med minusgrader gör att de ligger ganska långt begravna under isen. Vetenskapen har uträttat fantastiska saker, men i vissa kritiska lägen är det fortfarande ’back to basics’ som fungerar. Jag gick bananas med en kofot över isen likt Muhammed Ali i sjätte ronden mot Sonny Liston. Som längst fick jag banka is i 20 minuter innan jag lyckades lokalisera den aktuella punkten.

Så vad är då syftet? Vi håller på och utvecklar en metod för att motverka erosionsskador i reglerade älvar. Isrörelserna i reglerade älvar skiljer sig mycket från de i oreglerade älvar, och det kan medföra stora erosionsproblem kring strandbankarna. Så nu har vi dels vidtagit åtgärder för att motverka det, dels studerar vi nu om dessa åtgärder faktiskt fungerar. Så i grunden är det geomorfologi vi pysslar med, men med ett ekologiskt syfte. Tvärvetenskap at its finest.

Fältarbete är verkligen helt fantastiskt, särskilt när det utförs med hjälp av turskidor och i strålande solsken. Det är dessa dagar man längtar till när man sitter på kontoret och gör alla måste-grejer. Som jag sagt tidigare, du kommer aldrig ifrån kontoret helt och hållet, men på Bio/Geo-programmet har du goda möjligheter att minimera kontorsdagarna.

 


Folk på besök för att inspektera vad vi gör                                                                                                         Ryktet säger att denna leksak kostar
ungefär en månadslön

Livet blev lite enklare när              Lunchpaus på isen.
vi fick tag i en isborr.

Vuxna biologer gör saker tillsammans

Våren har kommit till Umeå, men minusgraderna välsignar oss fortfarande nattetid. Idag utlovades strålande sol, så det äldre gardet av biologer och geovetare begav sig ut mot Bäcksjön. Bäcksjön är ett fritidsområde drygt en mil från stan. Här finns det mesta för alla former av friluftsliv: Fisk med fin abborre, massor av vindskydd och eldplatser (självklart med ved) och fin skog. Denna tid på året är det dock myrarna som är mest intressanta. Temperaturdifferenserna mellan natt och dag bjuder på superföre, och det har aldrig varit roligare att swisha runt på myrarna i jakten på upplevelser. Jag fick även pröva mina nya vikafjell-skidor på skogsmarksskare, vilket var en fantastisk upplevelse. I övrigt bjöds det inte på naturupplevelser i något större format. En ensam talgoxe satt och sjöng, och två korpar inspekterade vad jag var för lustig filur när jag skatade över myrarna. Men marken har fin potential för att bjuda på tjäderspel om man har tur med tid och vet vad man ska leta efter. Det är något ni som eventuella studenter kan utforska nästa vinter, jag har dock fått tips om säkra lokaler på annat håll så när tiden är den rätta drar jag mig ditåt istället 🙂

Trots allt bjuds man ju inte på de stora upplevelserna vid varje tur man gör. Och det ligger väl en poäng i det också, då man uppskattar dem desto mer när de väl kommer. Och ibland behöver man heller inget mer än goda vänner, en eld och en muurika för att livet ska vara riktigt bra (samt färdiggjord pannkaks- och våffelsmet, nutella, hjortronsylt, vispad grädde och kaffe).

Kontorsliv

Livet är inte bara turskidor i nysnö och strålande sol. Livet är ibland också kontorsliv och administrering. I dessa dagar är det fullt upp att planera inför kommande veckors fältarbete. Utrustning ska bokas och inspekteras, boende och hyrbil ordnas. Alla relevanta för-analyser ska dubbelkollas. Alla potentiella misstag ska upptäckas innan de inträffar, vilket är en omöjlighet. Murphy’s lag gäller ständigt.

Under tiden skiner solen här utanför och vårvädret är i full gång. Så är verkligheten ibland också. För varje ledig dag i solen går det många soldagar då man är instängd på kontoret. Jag antar det behövs för att till fullo uppskatta de lediga dagar man har när man har tid att åka ut med skidorna i solen.

Som bio/geo student har man dock fler dagar i solen än de flesta andra människor, vilket är en klen tröst just idag när man sitter instängd på kontoret och bråkar med sin utrustning.

 


Kollar så grejerna funkar

 

Adde

A walk back down memory lane-30 Juni 2007

30 juni 2007. Det är antagligen det viktigaste datumet i mitt liv. Hela mitt liv ändrades där och då. Jag bodde på den tiden nere i Varberg, och var en 21-årig norrlänning med aptit på livet. De som känner mig nu skulle nog inte ha känt igen mig då. Jag var ordentligt insnyltad i märkeskläder och Varbergs uteliv. Jag har visserligen alltid känt mig hemma i naturen, men på den tiden var det inte en prioriterad del av mitt liv. Jag har en bror som är passionerad fågelskådare (numer är han mer insektsnörd än jag) som inte hade körkort på den tiden. Så han bokade upp mig för en helg i Skåne där han skulle hänga in lite kryss på olika listor. Viktigaste var vattensångaren, men det fanns också ett potentiellt drag på en trädmås uppåt Kristianstad. Så jag blev mer eller mindre medtvingad på en långhelg i Skåne. Det skulle kunna skrivas ballader om våra upplevelser på denna resa (vissa legender hävdar att skåningen Aron också har gjort det), men det är inte poängen.

Poängen är att vi övernattade en natt vid Silvåkratornet i Krankesjön, och nästa morgon fick vi se Sälgskimmerfjäril. Jag hade aldrig haft något som helst intresse för fjärilar eller insekter överlag. Jag gillade mina Dolce Gabbana jeans och samlade på Whisky från de skotska öarna. Men då visste jag inte heller att såna fjärilar fanns.


Sälgskimmerfjäril fotad vid Krankesjön.

Där väcktes mitt fjärilsintresse. Kommande somrar drog jag över hela Sverige i jakt på nya arter. Vi gjorde ett megadrag till gästrikland och gjorde rent hus på vägen upp och ned. Allt avklarat fredag-söndag. Vi patrullerade Halland-Skåne frekvent. Skannade av gamla fyndplatser och gjorde återbesök för att hitta spännande arter. Utan detta intresse skulle jag antagligen inte ha börjat studera BioGeo i Umeå.

Vänster: Jag jagar Makaonfjäril i Träslövläge. Höger: Kryss på den då väldigt sällsynta Videfuks, april 2008.


Brorsan hittar apollofjäril!

30 juni 2007. Det är tio-årsjubileum i sommar. Allra helst skulle jag vilja besöka Krankesjön med brorsan igen. Koka kaffe i daggvått gräs och höra naturen vakna upp. Fågelsången utmed strandkanten och humlorna på ängarna. Tyvärr går det inte. Sedan 5 år tillbaka arbetar jag nämligen med min hobby då jag är anställd av SLU att inventera fjärilar och humlor i Norrland. Just denna dag i sommar kommer jag vara nere i Linköping och ha en kurs i hur man artbestämmer humlor. Får jag se en klöverhumla, humlornas blondin, så kan jag leva med det.

Så varför fjärilar? Bra fråga. Tror det har mycket med tillgängligheten att göra. Fjärilar flyger i vackert väder och på ängar och betesmarker. Det kräver ingen särskild utrustning, och det är vackra små krabater irrande flaxar omkring. Det är något flyktigt graciöst med dem. Har ni sett en övervintrad sorgmantel flyga under vårens första varma dagar? Man ser den bara en kort stund innan den flyger vidare. Vart den flyger? Ingen vet. Det är nästan som att den flyger bara för att den kan, och för att fira att våren är här och solen åter börjat värma.


Sorgmantel

Sen har jag alltid fascinerats av fjärilars ekologi. Ta tex den sällsynta alkonblåvingen. En art som finns på ett par lokaler i södra Sverige. Den har en häftig ekologi då den är starkt knuten till blomman klockgentiana, som också är sällsynt. Fjärilen lägger sina ägg på blomman. Äggen blir till larver som äter sig in i blomman. Väl inne i blomman lever larven av dess fruktämne i några veckor. Det är nu det blir riktigt häftigt. Vid denna tidpunkt börjar larverna utsöndra ett feromon, ett doftämne, som attraherar trädgårdsrödmyror. Myrorna hämtar larverna och tar med dem till sin stack, i tron att det är deras egen avkomma. De förser larverna med all mat de behöver, tills larven kläcks och blir till en fjäril som flyger ut. Så inte nog med att fjärilen behöver den ovanliga klockgentianan för att återfinnas på en lokal, inom ett par hundra meter måste det också finnas ett samhälle med trädgårdsrödmyror, annars blir det inget av.

Hur kan någon undgå att fascineras av det?


Alkonblåvinge!

Ska dock nämnas; Majoriteten av de som börjar studera BioGeo här i Umeå har inget specialintresse när de börjar studera. Skulle säga att det bara är ett fåtal som har det. De flesta har ett allmänt naturintresse, men sällan mer specifikt än så. Jag var ganska ensam i min klass om att ha min grej. Många hittar sin grej under tiden de studerar, vilket väl är själva tanken. Man exponeras för så många olika delar av naturen, och någon del brinner man till lite extra för. Jag har tex en klasskompis som snöade in på fjällrävar och nu doktorerar om turismens påverkan på fjällrävspopulationen. Andra fastnar för system snarare än arter. Mitt fjärilsintresse har faktiskt kommit av sig sedan jag började studera här, och jag har inte inriktat mina studier efter det. Jag är betydligt mer inne på humlor än fjärilar numera. Att titta fjärilar är numera ett jobb. Min poäng är; Du måste inte vara inbiten nörd för att studera här. Ett allmänt intresse för naturen är det enda du måste ha. Sen kommer du hitta ditt gebit med tiden. Trust me, im a ’Biologist’!


Lappnätfjäril, sommarens mål.

 

Gästbloggare Zandra Fagernäs: ’Va i heila fridn ska tu ti Svärji o dzää?’

Det var en fråga som jag ganska ofta fick när jag berättade åt folk att jag skulle flytta till Umeå för att plugga. Jag kommer från en liten by i Österbotten i Finland, och det är inte direkt vanligt att man flyttar till Sverige för att plugga om man kommer från de trakterna. Eller åtminstone var det inte det när jag gick i gymnasiet. Det var Vasa eller Åbo som gällde för de flesta, eller Helsingfors om man siktade på något lite större. Men Sverige, vad i hela friden ska man dit och göra?

Nu 5,5 år efter att jag flyttade till Umeå är det fortfarande lite oklart varför jag valde Umeå Universitet. Men jag ville helst studera på svenska, och biologi har alltid legat mig nära hjärtat. Egentligen var Åbo Akademi mitt första val, mest för att det var dit man sökte sig för att studera biologi. Det var helt enkelt bara så. Men så kollade jag lite runt på Umeå Universitets hemsidor också – det ligger ju ändå relativt nära Österbotten, även om det är utomlands. BioGeo lät väldigt intressant, tanken på att få kombinera två ämnen som är så tätt sammankopplade lockade mig. Så jag tog högskoleprovet och kastade iväg en ansökning dit också. Sedan när jag blev antagen både till Åbo Akademi och Umeå Universitet, så kände jag inte längre alls att Åbo var det självklara valet. Jag kunde inte släppa tanken på att flytta till Umeå, och valde slutligen att tacka nej till Åbo Akademi.

Att flytta till Sverige som 18-åring, utan att känna någon i Umeå, var bland det läskigaste jag någonsin gjort. I början kände jag ibland för att bara ge upp och flytta tillbaka, jag kände att det var för utmanande att flytta hemifrån, börja plugga på universitet och flytta utomlands samtidigt. Men min envishet (sisu?) lät mig inte ge upp utan att åtminstone ha gett det en termin. Efter de första jobbiga månaderna har jag inte en enda gång ångrat mitt beslut eller funderat på att avbryta studierna och flytta tillbaka till Finland. Först hade jag bara tänkt plugga kandidaten i Umeå, men det slutade med att jag även tog min master där, jag trivdes så bra.

Själva flytten mellan Finland och Sverige är väldigt enkel, det krävs inte mycket byråkrati. Någon kulturchock finns det egentligen inte heller, bara några småsaker som skiljer sig, till exempel som att man i Sverige ler åt folk och kan säga hej åt sina grannar. Jag är en väldigt stereotypisk finländare i det att jag har svårt för att ta kontakt med nya människor och få vänner. Som tur fanns det dock en massa människor på BioGeo som inte hade dylika problem. Väldigt snart var det några trevliga svenskar som adopterade mig, och jag behövde aldrig känna mig ensam. Det är en så stor diversitet bland människorna som pluggar BioGeo, att ingen behöver känna sig konstig eller utanför, inte ens en liten nörd från Ankdammen. Det finns sätt att få kontakt med andra finländare i Umeå, till exempel Finlandssvenska nationen eller Finska Klubben, men jag kände aldrig något behov av att prata med andra finländare. Börjar man sakna finskan kan man helt enkelt bara gå in till centrum någon lördag efter att Wasalines shoppingtur kommit iland – man hör oftast mer finska än svenska på gatorna då. Risken finns dock att man skäms lite över att vara finländare, dom finska turisterna brukar inte vara direkt tystlåtna…

Språket ställde till vissa problem i början, även om man inte skulle tro det, då jag ändå har svenska som modersmål. Men min svenska är en väldigt kraftig Österbottnisk dialekt, som många nog inte ens skulle klassificera som riktig svenska. Det är inte ”muminsvenska” jag pratar, utan något mycket mera svårförståeligt. En vän avslöjade i ett senare skede att hon i början trott att jag kom från Ryssland, då min brytning var så stark. Finlandssvenskar använder också en hel del ”finlandismer” i sin svenska, som är helt normala för oss men rikssvenskar inte förstår. Till exempel, så kallar vi skräpkorg för ”roskis” och stickkontakt för ”stöpsel”. Viktigt att inse är också att svenskarnas brännboll är det som vi kallar ”boboll”, jag var lite förvirrad där ett tag innan jag fattade detta. Och det tog ett par år innan någon upplyste mig om att man faktiskt inte kan säga att man ”slipper hem” då man får åka hem. Men efter en tid slutade jag bry mig så himla mycket om min brytning, och lärde mig vilka ord svenskar inte fattar. Alternativt lärde svenskarna förstå mina finlandismer. Nuförtiden hör min svenska egentligen inte hemma någonstans – i Sverige tycker folk att jag låter väldigt finsk, och i Finland tycker de att jag låter alldeles för svensk. Kanske jag borde bosätta mig på någon liten ö mitt i Bottniska viken?

Så om det finns någon finländare därute som sitter och funderar på att plugga i Umeå; gör det. Det är inte så hemskt som det låter att flytta till Sverige. Och om du någon gång börjar känna dig lite väl svensk; klä ut dig till Lilla My, sätt dig i en skog med en flaska Koskenkorva och skrik p*rkele åt förbipasserande. Det hjälper, tro mig.

Zandra Fagernäs

Gästbloggare Oskar Lövbom: ’Vilse i Lycksele’

VILSE I LYCKSELE

Hej, mitt namn är Oskar!

Jag är en före detta General, fiskare, en kille som går andra året på Biologi- och Geovetenskapsprogrammet och tydligen numera även bloggare! Min tanke med detta inlägg är att ge er en till inblick i programmet och kursen som jag läser just nu samt att ge er lite av min syn av vad att läsa biologi och geovetenskap innebär! Att det inte alltid handlar om arbete med djur, sten eller dylikt utan även med människor. Samt så ni inte bara behöver lita på Adrians ord, även om de är väldigt visa!

Kursen som jag läser just nu heter Miljö och samhälle och vi läser den tillsammans med bl.a. kostvetare, en filosof och diverse frikursare. Kursen har behandlat mycket om hur Sveriges förvaltning styrs, hur olika miljömyndigheter bedriver sitt arbete, vad en översiktsplan samt en detaljplan är men också om hur utsläppshandeln fungerar. Just nu håller vi på med ett projekt där vi under två dagar har vi fått i uppgift att intervjua olika verksamheter i Lycksele kommun. Min grupp ska skriva om skogsbruk medan andra grupper ska kolla på bl.a. natur- och kulturvård, fiskevård men också livsmedelsupphandlingar.

Denna resa tog sin start vid universitetet en torsdag morgon kl. 07.00. Vädret var ett helvete, snöblandat regn och som alltid motvind, men till skillnad från vädret var stämningen god. Alla prata glatt och skämtade om vädret, resan och att bussen var sen. När bussen kom var det bara att hoppa på och inom två timmar skulle vi nå metropolen Lycksele!

Väl framme möttes vi av öppna armar av anställda vid Lycksele kommun. De bjöd oss på kaffe och fika och hade en kortare föreläsning om vad kommunen arbetar med, samt hur viktigt det är med kontakter. Detta demonstrerade de genom att prata om deras samarbete med andra kommuner, diverse företag men även länder som Kina och Ryssland.

När fikat var intaget och introduktionen var klar så skulle det stora äventyret börja. Nu skulle vi ut och intervjua olika verksamheter inom de olika ämnena som vi valt, och som sagt hade undertecknad valt skogsbruket. Dagens första möte var med en tjänstekvinna vid kommunen där diskussionen främst tog upp arbetet kring kommunens skötsel av sina tätortsnära skogar och hur de ser på ett hållbart skogsbruk i stort. Under mötet fick vi veta att de lämnar mycket av arbetet med skogarna i kommunen till de olika skogsbolagen och den statliga myndigheten skogsstyrelsen, vilket var lite av en förvåning då vi hoppats på att kommunen skulle ha ett större inflytande kring denna verksamhet. Detta innebar att vi nu var tvungen att få mer information från resten av våra intervjuer. Som tur var skulle dagens andra intervju vara med just skogsstyrelsen. Denna intervju var av en rätt neutral sådan men ack så intressant. Diskussionen rörde mest hur ett hållbart skogsbruk skulle se ut men även med lite fokus kring olika styrmedel och skogsvårdslagen.

Efter två rätt givande intervjuer letade vi reda på Ansia camping som vi skulle spendera natten på. Lagom tills mörkret lagt sig över stan möttes samtliga grupper upp för att gemensamt promenera över den frusna Umeälven för att därefter äta en gemensam middag på en central restaurang. Likt tidigare var stämningen god bland samtliga studenter och med mätta magar förlades kvällens häng i våra stugor med prat om allt från dagens händelser, tidigare kurser till den kittlande appen ”Tinder”.

Dagen därpå hade min grupp möte med Lyckseles naturskyddsförening och SCA-skog, vilket man kan kalla två sidor av samma mynt. Som tidigare handlade intervjuerna mycket om ett hållbart skogsbruk där en eldsjäl inom naturskyddsföreningen förgyllde dagen lite extra.
På vägen hem besökte vi Granö Beckasin och fick veta hur de arbetade med ekoturism och hur de såg på turism i stort. Nu sitter jag hemma i soffan, helt slut efter två rätt hektiska fast väldigt trevliga och givande dagar och dricker lite läsk och har bestämt mig för att ta helg.
Till veckan ska vi sammanställa intervjuerna som i slutändan ska bli en rapport om skogsbruket i Lycksele, vilket ska bli mycket intressant. Trevlig helg!

Stunder i naturen

Igår var jag återigen ute som fältassistent tillsammans med en doktorand. Vi skidade runt på umeälven och mätte isrörelser i fantastiskt solsken. Inte nog med att vi kan se att våran undersökning kommer ge spännande resultat, på vägen hem hände det en väldigt cool sak. Vi kör längs en väg och jag ser något som sitter på plogvallen. Vi susar förbi den och jag ser att det är en kungsörn!

’Stanna bilen!’, skriker jag i falsett samt utstöter gutturala läten för att försöka förklara. När du ser en kungsörn på så nära håll så slutar iallafall jag fungera normalt. Sakta men säkert backar vi bilen för att fotografera denna fantastiska fågel som fortfarande sitter still

 

När vi är inom 10 meter blir fågeln less och drar iväg. Tror detta direkt gick in på topp 3 listan över mina häftigaste naturupplevelser. Det klår inte när jag såg varg och lodjur sommaren 2015, men att få se en kungsörn på så nära håll… Wow är allt jag säger.

Ju mer tid man spenderar ute, desto mer får man se.

Imorgon bär det av till fjälls igen för lite instudering i lugn miljö.

Adde

Ett stort problem i världen idag tycker jag är den omedvetna censur vi utsätts för. Eller censur är kanske fel ord. Filtrering är väl bättre och dessutom en vedertagen term för fenomenet. Den går ut på att dina vanor på internet, tex facebook, sparas och får en inverkan på vad du ser när du surfar runt. Har du tänkt på att mycket av den reklam du ser på internet faktiskt rör sådant som är relevant för dig? Är det en lycklig slump? Nej, där har vi den där filtreringen. Annan filtrering rör tex facebook, och är ett fenomen jag själv börjar funderat på litegrann. Vi är ganska duktiga med att lägga upp bilder av oss själva i det vackra vädret, med skidorna på och stora leenden. Det är den bilden vi vill förmedla av oss själva. Men det är inte många av oss som lägger upp bilder från när livet inte är tipptopp. Jag delar tex inte bilder från en lördagskväll som jag spenderar ensam hemma i soffan av vad orsak det än månde vara. Jag delar dock gärna med mig av bilder från mina vistelser i naturen. När vi blir kära vill vi bara dela med oss av vår lycka så att alla får veta. När det sedan tar slut så sluter vi oss, och låter inte någon annan än våra närmaste få ta del av hur vi mår.

Ni förstår poängen. Därför ska jag försöka ta med även vardagens göromål här på denna blogg. Livet som biolog/geolog är inte bara turer i spårsnö och strålande sol eller fjällvandring med betalt. De flesta dagarna sitter jag faktiskt med min dator och gör sådant som inte alltid är jätteroligt. Det är en del av processen, och väl också varför de där fina dagarna blir så härliga.

Just idag (ikväll faktiskt, men det är inte ofta jag pluggar kvälstid) sitter jag som de flesta dagar och arbetar med mitt masterexjobb. Jag ska inte tråka ut er alltför mycket med detaljer, men tänkte bara ge en liten inblick över vad man gör då. Detta så ni får en ärlig bild över hur livet som bio/geo student ser ut. Tänk dock på att det jag berättar om är mitt liv som masterexjobbare, och dit har man normalt i alla fall 4 års studier. Så bli inte avskräckta.

En normal dag är jag på mitt kontor 07.30. En stor kopp kaffe och några minuters slösurf är obligatoriskt innan jag ens kan börja tänka på att producera något vettigt. I mitt masterexjobb tittar jag på sediment i en å som ska restaureras. Ovanför min sträcka ligger en damm, och från dammen släpps det en ganska konstant minimitappning på några få kubik. Bakgrunden till mitt exjobb är att ån ska restaureras och målet är att öka den biologiska mångfalden. En viktig del av detta är att ändra minimitappningen till en mer dynamisk tappning som bättre liknar vattenflödet i ett outbyggt vattendrag. Problemet är att det ligger en massa finsediment på älvbotten, och vid ett ökat vattenflöde finns det risk att de transporteras nedströms och avsätts på olämpliga ställen. Min uppgift är helt enkelt att bygga en modell som visar vid vilka strömhastigheter sedimenten far, och förhoppningsvis också vart de deponeras. Detta gör jag med ett program som låter mig simulera både hur vatten och sediment påverkas vid ändrade förhållanden.

Det ligger mycket teori bakom dessa modeller, och det är den teorin jag dessa dagar sitter med och försöker förstå. Jag gillar att visualisera, så jag bestämde mig för att rita/skriva ner en liten lathund över några av begreppen.

Och nu ikväll sitter jag på youtube och tittar på instruktionsfilmer över hur man bygger upp en sedimentmodell. På kinesiska. Det var enda filmen inom ämnet som fanns. Tough life!

Nä livet är inte bara turskidor och sol. Även om jag gör mitt bästa för att det ska bli så. Så imorgon bär det av upp till fjälls för några dagar med mina nyinförskaffade vikafell skidor på fjället!

Arbete är det som inkräktar på din fritid… Eller?

Så vad gör man som biolog eller geovetare?

Det är väl den allra viktigaste frågan. Ni som funderar på att börja studera här kommer investera minst tre år av er tid, några 100 000 kr i studielån samt blod, svett och lite tårar (av glädje förstås. Ert första VG på en avancerad kurs är väl värt att fälla en tår för)

Så vad händer efter din examen? Detta kommer jag ta upp här under våren, både genom personporträtt och berätta lite övergripande om potentiella arbetsplatser.

Men en annan grej man inte får glömma av är de arbeten du kan göra samtidigt som du studerar. Visar du dig duktig och framåt så är det ganska lätt att få tag i extraarbeten att dryga ut studielånet med några tusenlappar i månaden. Jag ska i detta inlägg berätta om arbeten av typen ”jag-kan-inte-förstå-att-någon-faktiskt-betalar-mig-för-detta” som jag har haft. Mina kriterier för dessa arbeten är att de har varit tillfälliga och att jag mestadels gick runt som på små moln medans jag gjorde dem.

Sensommar 2013: Vaknar en morgon av att telefonen ringer. I andra änden en smått panikslagen doktorand från Uppsala som ska på fältarbete i Västerbottens inland och behöver en assistent. ”Kan du vara klar att åka imorgon?” frågar hon och berättar att jag får lön, traktamente samt betalt boende. Det är ju inte mycket att snacka om tycker jag. Hon hämtar upp mig följande morgon och jag spenderar 12 timmar per dag med att gräva lite hål, agera sekreterare, sjunga ’With a little help from my friends’ i falsett samt ta 1000 bilder av en Sorgmantel som fladdrade omkring. Arbetet, om man nu kan kalla det, var fantastiskt och betalade för min flygbiljett till och från Borneo där jag läste kursen tropisk ekologi.

Början av augusti 2016: Får ett meddelande av en kompis som är nybliven doktorand på instutionen; ”Tja. Ska upp till Ammarnäsfjällen och ta vattenprover i 11 sjöar. Jag behöver en fältslav. Sugen?”. Jag var nyss nedkommen från en tur i jämtlandsfjällen och hade tre turer till planerade framöver. Så låt oss se över detta; Jag har tre turer till planerade framöver där jag själv betalar resa och allting som kommer med det för att fjällvandra. Nu får jag ett erbjudande om att göra i princip samma sak, men med lön. Ok, visst var det arbete. Det var långa avstånd mellan sjöarna och mycket packning som skulle med. Men 75% av tiden spenderades med att vandra på fjället. Med betalning. Dessutom fick jag hänga fyra dagar med en kompis jag inte träffar så mycket annars och prata om livet. Denna lön finansierade sedan min nya terrängcykel som är totally awesome. Tack Bror!

Två stackars geoekologer i Ammarnäs-fjällen. Ack så man led dessa dagar!

Januari 2017: I mitt masterexjobb har jag blivit involverad i en forskargrupp som bla arbetar med att studera isrörelser. Det är en ganska enkel process. Ta på tegsnäsarna och skida längs med älven till en sedan innan utsedd plats. Borra lite hål och märker dem karamellfärg. Emellanåt dricker man kaffe och njuter av solen. Sällan har 10 timmars arbetsdag känts så kort.

Jorå, de kallar det arbete…

Jag har haft en del andra extraarbeten också som involverat att analysera rörelsemönster hos tex fisk och insekter. Det är arbete det också och är kul på sitt sätt, men det klår inte en arbetsdag på fjället.

Nu ska det sägas så att jag inte förleder er: Detta är inget som dyker upp automatiskt under erat första år på universitetet. Oftast brukar man ha pluggat i några år innan dessa erbjudanden dyker upp, och oftast får man dem via sitt kontaktnät. Så när ni börjar plugga, se till att redan då börja odla erat kontaktnät. Era äldrekursare är potentiella framtida doktorander och kan vara den som anställer er för erat första arbete. Era lärare är i de flesta fall också forskare eller har bra insyn i forskningsvärlden och kan ge er anställningar de med. Era kurskamrater kanske får ett sommarjobb där det behövs mer folk så småningom. Ni förstår min poäng. För dessa små extraarbeten är kontakter A och O. Ingen kommer ringa upp random student och  erbjuda er dessa små extrajobb, utan de vänder sig till personer de redan känner. Så börja odla erat kontaktnät från dag 1!

Biologins mångfald – Inside a sjögurkas anus

Biologi. Läran om livet. Inte direkt ett begränsat ämne. Det finns en oerhörd mångfald av vad man kan fördjupa sig i. Pollinerarnas minskande antal. Effekten av läkemedelsrester på insekter i larvstadiet. Hur fisk vandrar. Genetik. Effekter av gruvor på det omgivande ekosystemet. Det finns så mycket.

Sen kan man också göra som vår programansvarig Bent som fokuserar på att fota sjögurkors anus i hopp om att se en snyltande krabba 🙂

© Bent Christensen

Ganska awesome bild.

Och med detta vill jag bara säga att det finns ingen gräns för vad du kan göra som biolog. Endast du och din fantasi sätter gränserna för vad du inriktar dig på. Är du som Bent och vill fota exotiska arter i tropikerna, ta en titt på kursen tropisk ekologi (https://www.umu.se/utbildning/kurser/tropisk-ekologi/). Jag kommer framöver skriva lite mer om min personliga erfarenhet från den kursen, men för nu nöjer jag mig med att konstatera att den kursen är i sig ett väldigt starkt argument för varför man ska läsa i Umeå. Som programstudent har du nämligen förtur att få läsa den.

Adde