Mest plockar vi bajs

Sommarens storsta aventyr ar faltarbete at Polarforskningssekretariatet i Abisko, pa temat Arktiska oar. Pa ett antal nordliga lokaler, pa bland annat Gronland och Arktis samlas data in for att faststalla hur olika mangfaldsmatt paverkas av en formodad nordlig expansion av borreala arter. Metoden ar valdigt back to the basics, med enkel utrustning samlas feces, ben, vasculara vaxter och djurobservationer in. Igar var det en lang dag med fieldwork mellan 09.30 – 00.00.

Mest plockar vi bajs.

Las garna mer om projektet har :
http://polarforskningsportalen.se/arktis/expeditioner/arktiska-oar-2016/bloggar/arctic-islands-2016-started

13600159_10153833821434370_4912003646264175036_n13699937_10153864697839370_6089119471177585734_n13710016_10153870755904370_3257201631919022434_n

Igar kom en nyfiken jarvfamilj pa besok till en av transekterna pa 1200 moh nar vi lag pa kna och svor over omojliga carex-arter. Pa 15 m hall studerade mamman oss i ungefar 10 minuter innan hon och hennes ungar luffsade vidare. Maktigt!

Ha en fortsatt trevlig sommar!
Christine

Klimatterapi och goda råd från Bryssels lobbyister

 

”Vill du jobba med påverkansarbete inom miljörörelsen rekommenderar jag en naturvetenskaplig grund att stå på, från vilken du sedan kan tillgodogöra dig relevant samhällsorienterad kunskap.” Var ett råd jag fick av en av Bryssels ca 20 000 lobbyister. Som biolog är du med andra ord långt ifrån begränsad till de mer klassiska arbetsuppgifterna och arbetsgivare, om du också har ett samhällsintresse med vilja att förändra.

Hej! Jag heter Christine Godeau, är från Oxelösund och läser tredje året bio/geo på Umeå Universitet med inriktning mot ekologi och naturvård. Det senaste året har jag deltagit i Naturskyddsföreningens traineeprogram parallellt med studierna. Nå djävulskt utvecklande och kul erfarenhet! Just nu sitter jag på tåget hem från helgens träff i Stockholm och tänker att, biologer! Dröm stort och drömt brett.

Tobias Johansson, Sofia Lindegren och Nils Westling. Foto: Christine Godeau

Något jag lagt stort värde vid under mitt förstå år inom miljörörelsen är att ha fått ta del av de många positiva exemplen på klimatanpassningar och miljövinster, i kontrast till medias ofta dystra skildringar av klimat- och miljö. Det råder en slags framåtanda och optimism i miljöarbetet på politisk- och organisationsnivå som ofta saknas inom andra sammanhang.

I Naturskyddsföreningens traineeprogram ingår bland annat en studieresa till Bryssel och Europaparlamentet – med tåg. Förutom gruppen med ideella traineer med olika spännande bakgrunder deltog bland annat vice ordförande Stina Lindblad och Fältbiologernas ordförande Minou Moon. Vi träffade NGO’s, Sveriges miljöråd, Fredrick Federley (C), Peter Eriksson (MP), Jytte Guteland (S) och lobbyister m.fl. Jag hade i uppdrag att ställa kluriga frågor till Federley, som talade sig varm om teknisk innovation.

12088516_10156105897170635_8482478075825137303_n 12966082_10153544911646593_1777030754_n DSCN0007

Naturskyddsföreningens traineeprogram i Bryssel = kånkenväskor!

I bevarandefrågor måste aspekter som ekonomi, rådande policy och sociala aspekter inkluderas för att nå hållbara resultat. Men ytterst är det alltid jorden fysikaliska förutsättningar som sätter ramarna för allt liv på jorden. Genom kurser i både geovetenskap och biologi ger BioGeo-programmet en gedigen förståelse för planetens rådande spelregler. Några höjdpunkter har varit fjällekologi 15hp på plats i Abisko, tropisk ekologi 15hp med fältstudier på Borneo och skogsekologi 15hp med en taigaresa genom Västerbotten. Jag ser stora möjligheter att fortsätta inom miljörörelsen efter en examen från Umeå Universitet, kanske inom en tankesmedja, forskning, organisation, myndighet eller konsultföretag.

Pepp och kamp biologer!

Ännu en biolog-bloggare

Hej hej hallå,

Jag heter Elin och är ett nyförvärv bland de bloggande programstudenterna på bio/geo. Jag kommer ursprungligen från Dalarna men har nu bott i Umeå i snart 4 år.

Och hur hamnade jag här då? Jag har alltid varit ganska vilsen i ”vad jag ska bli när jag blir stor” och har varit inne på allt från socionom, läkare, sjukgymnast, dietist, polis mm. En aningen spretig blandning av yrken minst sagt. Efter gymnasiet bestämde jag mig för att jobba för att få tid på mig att fundera. Det blev sammanlagt 2 år då jag jobbade inom restaurangbranschen och som växeltelefonist. Efter ett tag kändes mitt älskade dalarna lite för litet och jag ville ha en förändring mitt liv, dessutom var jag riktigt sugen på att gå tillbaka till skolan (jag har faktiskt alltid trivts där). Jag bestämde mig för att mjukstarta med ett år på folkhögskola, drog upp en karta över alla folkhögskolor i Sverige, tittade vart i Sverige jag kunde tänka mig att bo som INTE var en dagsresa farm och tillbaka hemifrån. Jag hamnade i Grebbestad, ett litet fiskesamhälle nästan högst upp på den Bohuslänska västkusten. Där läste jag under ett år marinbiologi och navigation. När våren kom och det var dags att söka till universitetet hade jag fortfarande ingen klar bild över vad jag ville göra men så hade jag en klasskamrat som visade mig en linje som hon var sugen på. Det handlade om Kandidatprogrammet i Biologi och Geovetenskap på Umeå universitet, jag läste om programmet och det sa bara KLICK! Naturen har alltid varit en stor och viktig del av mitt liv. Min familj har alltid gjort så utflykter, jag har varit scout och jag mår som allra allra bäst när jag tar mig i kragen och drar ut i det gröna.

Då jag inte hade behörighet till programmet sökte jag in till Naturvetenskapligt basår samma höst. Efter ett halvår på basåret och ett halvår då jag läste fristående kurer från programmet (kände inte riktigt för att läsa Matte E, Kemi B och Fysik B för skojs skull) blev jag programstudent, fick en klass och massa fina äldrekursare.

Mitt beslut att söka till Bio/Geo är något jag inte kan tänka mig att jag någonsin kommer ångra. Upplägget på utbildningen är väldigt bra då man får med sig kunskap om både biologi och geovetenskap under första året. Kunskap som kompletterar varandra väldigt väldigt bra. Ett mål då jag flyttade uppåt i landet var att jag skulle ta mig upp till fjälls. Under en av universitetets sommarkurser bar det iväg till Abisko för att läsa fjällekologi, en kurs som gav blodad tand. Arktiska ekosystem kändes som något jag kunde tänka mig att snöa in på.

Det arktiska intresset till trots tog jag förra våren chansen att läsa Tropisk ekologi med fältveckor på Borneo. En gryyym upplevelse att få se regnskog och korallrev men också en bredare syn på oljepalmsplantager och bevarandet av arter. Jag nämner inte mer om denna kurs nu utan planerar att skriva lite mer om den i ett senare inlägg. Tills dess kan ni fundera på vad min största upplevelse var under denna kurs. En hint är att det vara mötet med DEN personen man vill träffa om man är biolog, ekolog äh om man är vem som helst faktiskt.

Fjällen kom tillbaka in i mitt liv i somras då jag fick jobba som fältassistent för Dagmar Egelkraut, en doktorand med forskning i Staloluokta i Padjelanta Nationalpark. Det blev en fantastisk fjällsommar med midnattssol (massor av sol i största allmänhet), vandring, tältning (lite), insamling av biomassa, bajsräkning och bajskastning (jag fick betalt) och MASSOR av annat. Som om det inte vore nog att få tillbringa större delen av sommaren i Stalóluokta vid stranden av Virriháurre, Sveriges vackraste sjö (frukost och middagsutsikten), så tillbringade vi även en vecka uppe i norra Norge för ännu mer fältarbete. Min sommar tänkte jag också dela med mig lite mer av lite senare.

Klockan är 21:47 och jag och Dagmar har just påbörjat arbetet i dagens sista mjölkvall. efter avslutat arbete gå vi de 6 km hem och i strålande midnattssol anländer vi till Staloluokta vid 2-tiden. MAGISKT!

Klockan är 21:47 och jag och Dagmar har just påbörjat arbetet i dagens sista mjölkvall. efter avslutat arbete gå vi de 6 km hem och i strålande midnattssol anländer vi till Staloluokta vid 2-tiden. MAGISKT!

Jobbet som fältassistent fick jag i och med att jag sökte exjobb inom forskningsprojektet som handlar om historiska mjölkvallar i fjällen. Mjölkvallar är områden där man förr i tiden samlade renar för att mjölka dem. I och med trampning, betning och gödsling skiftade vegetationen från tundra-vegetation med risväxter och buskar till ängar med gräs och örtväxter. Trots att dessa områden inte varit använda på 100 år så tycks de inte ha växt igen särskilt mycket (något som man annars hade förväntat sig då man ju ”tar bort” djuren). Att mjölkvallarna finns kvar i fjällandskapet än idag är ett mysterium som just börjat utredas och mitt exjobb där jag undersökt utveckling och överlevnad hos etablerade groddplantor av blåbär och vide. Låter snyggt eller hur? No, worries, jag kommer förklara detta lite bättre sen.

Koncentrerat exjobb före 4 veckor i fält

 

Sen och sen och sen kanske ni tänker. Vad sjutton då för? Jo! För att precis just nu så läser jag en kurs i statistik och en kurs där man lär sig hantera geografisk information (GIS). Dessa kurser är himla bra ska ni veta även om de kanske inte låter allt för upphetsande och innebär att jag tillbringar mina dagar framför datorn. I och med mina nuvarande kursers till synes ”obiologiska” karaktär tänker försöka ge er en bild av vad man kan behöva kunna som biolog bortsett från blommor, fåglar, svampar, lavar och annat som man generellt förknippar med ”skogsmullar”. MEN samtidigt vill jag även varva rapporteringen om mina skoltimmar framför en dataskärm med att berätta mer om mina tidigare (och kanske även kommande) äventyr.

Hare!

 

Välkommen till BioGeobloggen!

Från och med nu kommer du här kunna läsa om hur det är att studera på Biologi- och Geovetenskapsprogrammet! Studenter från alla årskurser, kandidat- och masterprogram kommer här delge hur deras vardag ser ut.

Stay tuned!

En regnig dag i Borneo under kursen Tropisk ekologi 2012. Foto: Cajsa Björkén

En regnig dag i Borneo under kursen Tropisk ekologi 2012. Foto: Cajsa Björkén