Granskningssamhället

Jag måste erkänna att jag känner ett visst obehag när jag läser att regeringen tänker ge Högskoleverket ett utvidgat uppdrag, att ”följa upp” lärosätenas resursanvändning och utveckla metoder för att mäta effektivitets- och produktivitetsutveckling. Jag tror att vi är rätt många på Umeå universitet som upplever att vi blir mer och mer granskade. Mål- och resultatstyrning är det nya statliga instrument som ackompanjerar talet om autonomi, frihet och självständighet. Universitetet förväntas som statlig myndighet upprätta mål och planer vars effekter sedan ska kunna utvärderas och kontrolleras, helst som mätbara resultat. Forskningen tilldelas redan nu resurser utifrån antalet publiceringar i vissa tidskrifter, mängden externa forskningsanslag och antalet doktorander. Den högre utbildningen i sin helhet kvantitetsgranskas också i allt större utsträckning. Detta är inget unikt för Sverige. Det vi kan kalla granskningssamhället har utvecklats under minst två decennier i en lång rad länder. Ekonomen Michael Power behandlade redan 1999 fenomenet i boken The Audit Society: Rituals of Verification.

Ur ett perspektiv är den inte så svår att förstå, all denna ”kvalitetsgranskning”. Man behöver få veta hur skattebetalarnas pengar används. Ur statens perspektiv bör resultat kontrolleras och resurser styras till områden där man tror sig veta att medlen gör nytta. Men det kan bli för mycket av rapportering och kvalitetssäkring, vilket i sämsta fall kan leda till att den tillit vi en gång hyste till lärare, forskare, studenter och administratörer minskar i takt med att granskningsmaskineriet expanderar. Granskning är inte heller gratis. Utvärderingar, kvalitetsgranskningar, resultat- och målstyrningar kostar pengar. Så, att ”följa upp” med måtta är nog vad vi alla önskar. Att däremot tro att forskare, institutioner, administration, fakulteter och hela lärosäten helt ska undslippa granskningssamhället är nog en allt för from förhoppning.


4 Kommentarer
  1. Erik Lindenius says:

    På tal om att utvärderingar tar tid, och därmed resurser:

    Här kan du få ett överslag vad vår (MKV/Journalistik) HSV-värdering tar av svenska resurser. Lågt räknat alltså:

    Skriva utvärdering: 40 timmar x 25 utbildningar.
    Läsa utvärdering: 2 timmar x 20 bedömare
    Besök: 4 utvärderare x 20 utbildningar x 3 Lärosätesrepresentanter x 8 timmar
    Läsa/bedöma uppsatser 400 x 2 timmar
    Möten 5 dagar x 8 timmar x 20 personer
    Skriva omdömen 20 utbildningar x 8 timmar

    Totalt: 4720 timmar, vilket motsvarar nästan 3 (2,8) heltider under ett år.

    I detta har jag nu inte tagit hänsyn till den all den tid HSV:s utredare lagt ner på förarbete, all administration kring uppsatsinlämning i HSV:s databas, ämnesmöten för att diskutera utvärderingen samt förberedelser och uppföljning i största allmänhet. En dubbling av totalen ovan är förmodligen mer rimliga siffror. Jag har inte heller räknat med alla omkostnader för resor och hotellvistelser.

    Det var för TVÅ utbildningar. Hur många ska inte HSV utreda de närmsta tre åren…

    Svara

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] myndigheter. Medborgare brukar kräva valuta för skattekronorna. Det gör att vi också mäts och vägs i en omfattning som aldrig tidigare. Om mätandet och vägandet blir för enkelspårigt riskerar […]

  2. […] detaljstyrningen har ökat enormt efter autonomipropositionen. Det finns onekligen en hel del att diskutera kring den motsägelsefulla utvecklingen, särskilt med tanke på att Utbildningsdebartementet i sin […]

  3. […] försökt nyansera, eller tvaga sina händer, inför det som skett. Högskolevärlden saknar nästan helt en nyanserad diskussion om vad som är vettigt att eftersträva, vilket är konstigt eftersom […]

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *