Varför så lite torgvetenskap?

1946 intervjuades Albert Einstein i New York Times Magazine. Där framhöll han hur viktigt det var att vetenskaplig kunskap spreds ”på torget”. Utan kännedom om vetenskapens resultat kan inte medborgarna bli informerade beslutsfattare. Den gången var det atomenergins användning det handlade om. Frågan var allt för viktig för att delegeras till den vetenskapliga, ekonomiska eller politiska eliten, ansåg Einstein. För honom handlade populärvetenskap om demokrati.

Men det är få forskare som syns i medierna eller är aktiva som populärvetenskapliga författare nuförtiden. En internationell studie visade nyligen att hälften av alla populärvetenskapliga artiklar skrevs av 3 % av forskarna. Däremot var det hela 18 % som stod för hälften av den vetenskapliga publiceringen. Och så kanske det bör vara. Det kan aldrig bli ett tvång för den enskilda forskaren att ägna sig åt popularisering eller samhällsdebatt. Däremot kan man tycka att den vetenskapliga bredden bland de mediala forskarna borde vara större. Vid Göteborgs universitet var sex av de tio forskarna som syntes mest i medierna under första kvartalet i år – statsvetare. Förutom rektorn var det bara 1 naturvetare bland dessa. ”Det finns inga patentmediciner för att motverka de starka krafter som tenderar att dra bort akademiska forskare från samhällsdebatten. Men ett första steg är att se problemet och få till stånd en öppen diskussion”, avslutade ekonomen Lars Calmfors en debattartikel i tidskriften Tvärsnitt.

För ett antal år sedan talades det om en Saganeffekt, efter den populäre astronomen Carl Sagan. Den postulerade att en forskares popularitet och publika aktivitet stod i omvänd proportion till dennes insatser inom vetenskapen. Påståendet var felaktigt då och det är felaktigt nu. De som publicerar sig mest i vetenskapliga publikationer är också de mest aktiva inom populärvetenskaplig publicering. Norska studier har visat att den vetenskapliga produktiviteten ligger 75 % högre för de som publicerat populärvetenskapliga artiklar och 60 % högre bland de som är närvarande i samhällsdebatten, än hos de som inte deltar i dessa aktiviteter. Så, det kanske inte är någon dum idé, trots allt, att som Einstein befinna sig på torget då och då.

… och nu sägs det snart bli sommar och semester. Jag tänker då passa på och läsa en och annan populärvetenskaplig bok om ett inte allt för välbekant ämnesområde.

2 Kommentarer
  1. Erik Lindenius says:

    Är inte ett av problemen att forskningen allt mer har ”kommodifierats”. Alltså, forskare måste lägga allt mer tid och energi på att söka forskningspengar för att kunna ha råd att forska. Detta gynnar i sin tur de som har förmågan att skriva mycket. De som inte skriver mycket försörjer sig i högre utsträckning genom undervisning. Vilket på ett vis också är en form av ”popularisering” och didaktisering av forskning – för att inte tala om enormt PR-arbete för universitet. Tyvärr räknas inte sådant som att man är ”närvarande i samhällsdebatten”.

    Svara
  2. kjjo0001@umu.se says:

    Visst är det fortfarande så att den pedagogiska kunskapen och lärarkompetensen inte fått den ställning som den formellt ska ha i vårt karriärsystem. Men forskningskommunikation, deltagande i samhällsdebatt och andra samhällsrelationer (samverkan) räknas ju inte alls. Jag tycker nog att universitetets kontakter med studenter är det centrala för att sprida kunskap om vetenskap och forskningsresultat, men också att kontakterna mellan forskarna och allmänhet kunde bli bättre. Då krävs också att universitetet kan erbjuda tjänster som ger utrymme för detta.

    Svara

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *