Jag kan konsten att strula till ett liv.

Det förväntas av alla universitetsledningar att de ska kommentera en liten rapport från några ekonomer knutna till intresseorganisationen Svenskt Näringsliv: Konsten att strula till ett liv: Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete. Själv har jag känt mig rätt ovillig att göra det, innan jag läst rapporten. Den är inte så lång, 33 sidor plus två färggranna omslagssidor. Men jag har ju tagit semester och uppkopplingen i Nordansjö, där jag befinner mig, gör att det tar oceaner med tid att ladda ner denna unisont sönderkritiserade skrift. Men nu är det gjort och jag har läst. Här finns en massa stolligheter och bildningsfientliga sekvenser, men också en del vettiga iakttagelser. En av dessa handlar om alla ungdomar som nu läser på högskolan, men som egentligen vill börja jobba. Det är nog inte bra, vare sig för ungdomarna eller för högskolan om just den ska fungera som samhällets primära arbetslöshetsbuffert. Ungdomsarbetslösheten håller på att bli ett rent strukturellt problem i många europeiska länder. Rapportens rekommenderade lösningsförslag förhåller jag mig däremot skeptisk till.

Själv är jag ett utmärkt exempel på hur man kan strula till ett liv. Jag började läsa på universitetet när jag var 23 år – allt för sent tycker rapportförfattarna. Sedan gjorde jag ett avbrott i mina studier för att arbeta och allt för sent började jag forskarutbildning i idéhistoria, ett ämne som i sig var härligt struligt. Så disputerade jag vid 39 års ålder och blev inte professor förrän jag var 49. Ur ett strikt ekonomistiskt perspektiv är väl detta att strula till ett liv. Men ur mitt perspektiv var det ett helt igenom rationellt val. Jag fick ett arbete som också var mitt liv, även om det kanske var struligt och lite ”oekonomiskt”.

Studenter läser för mycket kurser som inte leder fram till ett arbete och de finns inom humaniora och konst, läser jag i rapporten. Många är de studenter från tekniska, naturvetenskapliga och medicinska utbildningar som läser dessa kurser för att få bredare perspektiv på vetenskap, kultur och samhälle. Det ska vi inte beklaga, utan uppmuntra. Vi ska inte heller ondgöra oss över de humanistiska studenterna som får kunskaper om företeelser som idag formar vårt samhälle. Svenskt Näringsliv borde vara kloka nog att inse att dagens näringsliv inte enbart bygger på stål och betong.

Det regnar, men sommaren fortsätter.

 

1 svara
  1. Hans Jörgensen says:

    Att välja väg när man är 19-20 är inte lätt. Jag fyllde 28 under min första termin på universitetet. Bildade familj, jobbade lite vid sidan, disputerade som 43-åring – och funderar fortfarande på var det ska sluta. Den enda kontinuitetet i mina vägval är nog någon form av pågående bildning, men den ser ju olika ut för alla individer. Utspelet från Svenskt Näringsliv är förmodligen bara ett i raden av ogenomtänkta utspel som kommer med jämna mellanrum från vilken organisation eller särintresse som helst. Många av de utländska studeter som jag haft genom åren har utmärkt sig på ett speciellt sätt: de har haft någon form av historiesyn och/eller insikt som gett dem bättre förståelse för t ex ekonomisk och politisk förändring. Förmågan till att relatera och sätta saker in i olika sammanhang – perspektivseende – erhålls inte utan breda kunskaper i flera olika ämnen. Den som bestämmer sig för vad som är nyttig eller onyttig kunskap idag lär får svårt att visa om detta även gäller om 10-15 år.

    Svara

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *