Tänk stort om humaniora!

Bloggar borde passa som följetonger. Därför börjar jag där jag slutade innan semestern, med humaniora.

Rubriken till det här ”avsnittet” pryder en artikel i den norska tidskriften Forskningspolitikk, 2011:2. Artikeln är författad av två professorer vid Kungl. Tekniska Högskolan: Anders Ekström och Sverker Sörlin. Till skillnad från mycket av det som skrevs om humaniora i anslutning till sommarrapporten från Svenskt näringsliv, formuleras här en analys och ett budskap som är värt att lyssna till. Bakgrunden till artikeln är några undersökningar som studerat humanisternas villkor och ställning i ett brett och långsiktigt perspektiv. Man har velat komma bort från nostalgi och allmänt tyckande. Det var inte alls bättre förr, visar undersökningarna. Både kvantitativt och oftast också kvalitativt har dagens humanister ingen anledning till överdriven beundran av tidigare generationer. Däremot visar undersökningarna att humanistiska insatser belönas dåligt. Humanister har exempelvis sämre villkor på arbetsmarknaden än andra grupper med doktorsexamen. Motsatsen gäller nog humanisternas roll inom opinionsbildningen, där kan de ibland vara tongivande, trots – ”eller kanske tack vare?” – sin svaga identitet.

Ekström och Sörlin skriver att resultaten från deras undersökningar kan sammanfattas ”som ett storskaligt exempel på den klassiska formeln för social utstötning: blame the victim!”. Det är ert eget fel, kära humanister. Gör nått! Ett humanistiskt görande är inte alltid så lätt när forskningspolitiken i hög grad handlar om tillväxt och innovation (i sig inte fel). Frågor om andra viktiga värden, så som tolerans och minne, om önskvärda kultur- och samhällsförhållanden, försvinner lätt i det nuvarande forskningspolitiska paradigmet. Men för att humanisterna ska få en viktigare roll krävs också förändringar, inte minst av humanisternas egna utbildningar. Humanisterna har inte utnyttjat sin numerär och forskningskvalitet till några riktigt omvälvande och nyskapande utbildningar. Ekström och Sörlin påpekar att man år 2011 inom humaniora kan studera ända upp till forskarnivå ”utan en enda kontakt med det samhälle man ingår i”. Här finns outnyttjad potential!

Hur man än vrider och vänder på saken, så tycks humanisternas marginalisering vara reell och strukturell. Det finns helt enkelt ingen formulerad samhällsroll eller forskningspolitik för humaniora. Forskning inom andra områden ska leda till något. Humanioras samhälleliga eller kulturella effekter nämns överhuvudtaget inte. Detta var särskilt tydligt i den senaste forskningspropositionen, Ett lyft för forskning och innovation (2008). Där hade humaniora ingen som helst roll att spela. Men humaniora kan spela en roll och få effekter. Vår tids stora utmaningar kräver kunskaper om de mänskliga aspekterna, inte minst i ett samhällsklimat som verkar uppslukat av rätt enkla mått på framgång. Och inte ser det heller alltför lovande ut inför nästa forskningsproposition; om sammansättningen av den nya forskningsberedningen kan vara vägledande. Jag skådar inte enda humanist, men hoppas naturligtvis att beredningens kloka och vidsynta ledamöter – naturvetare, tekniker, medicinare, forskningsfinansiärer, rektorer, företagare och samhällsvetare – kan tänka stort… också om humaniora.

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *