Om den tredje uppgiften

Under helgen som var träffade jag min gamle lärare i idéhistoria Ronny Ambjörnsson, som länge verkade i Umeå men som numera är bosatt i Stockholm. Ronny utkom i somras med sin senaste bok, en väldig studie av tänkaren och författaren Ellen Key, och har sedan dess regelbundet varit anlitad som föredragshållare i ämnet. Under sin korta visit i Umeå hann han med inte mindre än tre öppna föredrag, som alla lockade publik.

Vi kom att tala om humanisternas uppdrag och ansvar inom ramen för den så kallade tredje uppgiften, den uppgift som 1977 infördes i högskolelagen och som stipulerade att universiteten, vid sidan om undervisning och forskning, skulle sprida kännedom om sin verksamhet.

Ronny har alltid tagit denna uppgift på stort allvar, och som synes gör han det än idag – tio år efter sin pensionering! Han skriver böcker som alla intresserade kan läsa, han håller offentliga föredrag och deltar i samtal om dessa böcker, och han medverkar fortfarande med kulturkritik i dagspress och andra massmedier. Därvidlag bidrar han till allmänbildningen i samhället och han utövar en inverkan på samhällsdebatten. Jag tycker att det är föredömligt, och det är jag naturligtvis inte ensam om. Än idag möter jag studenter och doktorander som sökt sig till Umeå för att studera idéhistoria därför att vår institution förknippas med Ronny.

Men denna form av tredje uppgift, som i grunden handlar om öka kunskapen i samhället och att demokratisera vetenskapen, ges allt mindre forskningspolitisk uppmärksamhet. Istället har fokus kommit att riktas mot universitetens samverkan med varandra och med näringslivet. År 1997 skärptes formuleringen i högskolelagen till att universiteten ska ”samverka” med det omgivande samhället, och sedan 2009 heter det att forskningsresultaten ska ”nyttiggöras”. Även populärvetenskapligt hållna föreläsningar och samtal med en bred publik ryms rimligen under beteckningarna samverkan och nyttiggörande men det tycks sällan uppfattas så i den forskningspolitiska debatten.

Forskares ”impact” bedöms idag endast av hur ofta deras vetenskapliga publikationer citeras av andra forskare i en begränsad typ av internationella vetenskapliga publikationer, medan resultatens ”nytta” tolkas i termer av ”innovationer” på marknaden. Humanister och andra forskare av Ronnys typ och den verksamhet som de bedriver faller på det sättet lätt mellan stolarna. Bibliometriska övningar kan helt visst ha ett värde, om de görs på ett reflexivt sätt, och om forskningsresultat kan användas för att generera innovationer så är det bra, i alla fall om innovationerna bidrar till något gott. Men det är verkligen inte bra att andra former av samverkan och nyttogörande glöms bort.

Både universiteten och forskningspolitikerna borde bli mycket bättre på att tala om – och värdera – olika typer av impact, olika typer av samverkan och olika typer av nytta.

3 Kommentarer
  1. Kjell says:

    Du har helt rätt. Det uppdrag som Ronny genomfört så väl måste naturligtvis ses som ett av samverkansuppgiftens viktiga aspekter.

    Svara

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] klarar av integreringen och engagemanget utan lagarnas och strukturernas stöd. Ett exempel gavs av Christer Nordlund i den här bloggen för ett knappt år sedan. Ett annat gott exempel kan kanske vara min egen […]

  2. […] colleague Christer Nordlund writes posts through the Umeå University blog. Here is the first post. Share this:TwitterFacebook This entry was posted in Debate, Humanities, Science communication and […]

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *