Vikten av presentationer

För tillfället är jag som sagt på resande fot, idag vaknade jag i Århus i Danmark. I Århus har jag deltagit och presenterat i två seminarier. Det första seminariet var för den lokala gruppen av projektforskare. Mer specifikt forskar de om IS-projekt utifrån olika perspektiv, ex. implementeringen av ett nytt vårdsystem. Under det första seminariet presenterade jag vårt arbete på den sk. ”Projects-as-Practice”-ansatsen rörande projekt. I korta drag går den ut på att inte förstå projekt som ett verktyg eller en process med förutfattade antaganden om vad som sker i dem. Istället föreslår vi att man bör titta på vad folk faktiskt gör i projekt för att kunna säga något som är relevant för dem som arbetar i dem – och för forskningen. Efter mig presenterade representanter från deras grupp och i vanlig ordning var det väldigt intressant att lära sig om vad andra arbetar och brottas med.

Efter tre intensiva timmar åt vi en hastig lunch och sedan var det dags att äntra scenen på riktigt. Den här gången handlade det om en tre timmar lång ”panel” tillsammans med den första skandinaviska kvinnan att bestiga Mount Everest: Lene Gammelgaard (www.lenegammelgaard.com). Lene besteg Everest 1996 och var således involverad i vad som blivit en av de absolut mest omskrivna händelserna i klättringshistorien. Anledningen till att 1996 blivit så omskrivet är att det var många som dog just det året. Visserligen har jag, i likhet med många andra, studerat just 1996 men istället för att prata om det (det gjorde Lene så mycket bättre), pratade jag om att vad som gör projekt bra på att utföra saker också gör dem väldigt farliga utifrån vad som hände på K2 2008. (se här för vad som hände http://en.wikipedia.org/wiki/2008_K2_disaster)

I korta drag är poängen att projekt och dess mål 1) fokuserar aktiviteterna vilket utesluter andra alternativ, 2) skapar motivation, vilket kan leda till övermotivation, samt 3) med ett tydligt mål följer att de som är projektledare (eller deltagare) blir offentligt ansvariga för resultatet. Sammantaget skapas mekanismer där människor får svårt att vända om – oavsett om det handlar om klättring eller någon annan typ av projekt.

Hur som helst, min poäng är att seminarier i olika former är otroligt viktiga. De är viktiga för de sprider forskningen till såväl akademin som till industrin. De är också viktiga för de fångar intresset bland presumtiva studenter och doktorander. Om vi kan visa på att forskningen är relevant och intressant för alla dessa typer av publik, då skapar vi också möjligheter för framtiden.

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *