Tankar om forskningens villkor

Jag skriver detta inlägget på flyget hem till Sverige. Bakom mig finns ett kylslaget Kalifornien, i alla fall den nordliga del där jag spenderat de senaste 4 dygnen. Vetenskapliga konferenser har under min relativt korta karriär tagit mig över Atlanten ett antal gånger. Oftast hamnar man på öst- eller västkusten, det är nämligen här USAs stora livsvetenskapliga kluster finns. Bara i Boston finns antagligen en mångdubbelt större livsvetenskaplig industri och mer entreprenörskraft än vad vi har totalt i hela Sverige. I kommande inlägg kommer jag att skriva mer om innovation, entreprenörskap och nyttiggörande av forskningsresultat – ämnen som engagerar mig och som jag tror spelar en mycket stor roll för vår framtida samhällsutveckling. Jag får säkert anledning att återkomma till den amerikanska livsvetenskapliga industrin då.

Det här inlägget kommer dock att behandla andra aspekter av forskningens villkor. En sak som är väldigt slående då man besöker ett amerikanskt forskarmöte är den stora mängden deltagande seniora forskare som passerat svensk (och amerikansk) pensionsålder, vid konferensen i Napa deltog t.ex. 92-årige kolesterolprofilen Daniel Steinberg som fortfarande publicerar vetenskapliga artiklar i imponerande takt. Jag talade med Dan och på den korta tid vi utbytte tankar fascinerades jag av hans knivskarpa intellekt och djupa kunskap. Dessa veteraner har oftast ingen tanke på att varva ned, många driver stora och framgångsrika labb och tänker inte ta på sig shortsen och åka till Florida riktigt än. De driver etablerade forskningsprojekt och har oftast goda möjligheter att vara bland de 8 % som beviljas forskningsbidrag från det amerikanska forskningsrådet NIH. I USA finns det inga formella, praktiska eller reella hinder för välmeriterade och produktiva forskare att fortsätta upp i hög ålder. Mycket av diskussionerna just nu berörde det faktum att NIH:s belviljandegrad är den lägsta någonsin och att den kommer att bli ännu lägre i och med den osthyvelseffekt som just nu hyvlar bort 10 % av alla federala utgifter.

För yngre forskare i USA betyder detta dubbel olycka. Äldre och mer meriterade forskare blockerar effektivt för sina yngre kollegor samtidigt som forskningsanslagen blir mindre. Detta påminner om den situation vi har här hemma i Sverige, även om andelen mycket seniora forskare inte är lika stor. Det är dock min uppfattning att allt fler fortsätter sin forskningskarriär efter både 65 och 67. Missförstå mig inte, jag tycker det är bra att framgångsrika och duktiga forskare fortsätter så länge de själva är motiverade och producerar bra. Forskning är inte en social verksamhet; precis som när Tre Kronor spelar vill vi ha bästa laget på planen. Det är för den svenska konkurrenskraftens bästa. Att bygga upp kunskap tar lång tid och jag tror att många, i samband med att man slipper en del administrativa åtaganden, känner att man äntligen kan fokusera på det kreativa arbetet igen. Det som är bekymmersamt är dock att återväxten kan bli lidande. För att fortsätta dra idrottsparalleller så är det detsamma som att missköta sin juniorverksamhet. När laget skall bytas ut får man då istället värva halvdana utländska spelare eftersom man inte odlat egna talanger. Det är oftast en kortsiktig och dyr lösning.

Den akademiska forskningens intrikata dilemma är alltså man å ena sidan har motiverade, duktiga etablerade forskare som i allt större grad vill arbeta längre, å andra sidan har man begränsade resurser som inte räcker till att finansiera unga forskare i önskvärd utsträckning.  Det finns förvisso riktade forskningsutlysningar till unga forskare men efter en sådan finansieringsrunda ställs man inför samma problem då de yngre måste konkurrera med sina mer meriterade kollegor. Man skjuter bara upp problemen till senare.

Jag tror det kommer att ligga an på universiteten att försöka lösa det här långsiktigt. Framförallt för Umeå. För ett internationellt sett litet universitet som Umeå så är det svårt att rekrytera etablerade stjärnor, i alla fall inom medicinsk forskning. Taktiken måste därför vara att återväxten skall komma underifrån och om möjligt kryddas med internationella unga talanger som sedan ges möjlighet att växa vid Umeå Universitet.

För att komma åt en del av den här problematiken har man gjort riktade satsningar på unga forskare och man har också försökt ordna med klara karriärvägar och nya anställningsformer. Dessa nya tjänster skall underlätta och ge en tydligare väg till en fast anställning är det tänkt. Problemet är bara det att den fasta anställningen mest troligt kommer att infinna sig när den unga forskaren är närmare 40 än 30. Hur många andra branscher ser det ut så i? Kommer den akademiska forskningen att attrahera de högst presterande och mest kreativa individerna med sådana förutsättningar? Knappast. Osäkerhet och kort framförhållning är inte vad högutbildade personer mitt i livet vill åt. Märk väl att universitetsutbildade bildar familj senare i livet jämfört med de som inte studerar vidare kanske just av den anledningen – man vill studera klart och ordna med sin framtid först.

Jag tror att den akademiska forskningen måste ta helt nya grepp och se långsiktigt i sin satsning på nästa generations forskare. Det måste börja redan på grundutbildningen där urvalsbasen måste bli bredare. Om det sedan kräver satsningar på grundskolenivå vet jag inte men jag antar att frågan måste lyftas på nationell nivå, för få ungdomar är intresserade av forskning. Efter genomgången grundutbildning måste det bli mer attraktivt att bli doktorand. Kanske skall man redan på doktorandnivå försöka identifiera och knyta de bäst lämpade individerna till sig för att sedan erbjuda någon form av villkorad fast anställning i tidigt stadium? Villkoren skulle t ex kunna innebära fördjupade pre- och postdoktorala studier utomlands, personlig utveckling i form av ledarskapskurser och pedagogisk meritering inom något av universitetets behovsområden. Dylika satsningar skulle förstås kosta pengar. Det kommer man inte ifrån.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *