Tre korta kommentarer

Läser reportaget om det nya djurhuset (http://www.vk.se/821336/sveriges-modernaste-djursjukhus) i dagens VK. Man blir beklämd över att det fortfarande finns en hotbild mot verksamheten. Visst, det är inte lika illa som på 90-talet då Scanbilar brändes upp men ändå…

I princip alla moderna medicinska genombrott har involverat djurförsök i någon form. Den betydelse nya läkemedel av olika slag har haft för mänskligheten behöver jag nog knappast förklara. Det är klart, om man likställer djur och människor fullt ut så är det nog inte lönt att försöka förklara heller. Att inte skilja på djur och människor är för de flesta en väldigt bisarr tanke. Det vore som att jämställa djurförsöksverksamhet med Gulaglägren och den lokala matbutiken vore något som endast skulle tilltala dem som delar Hannibal Lectors intressen. Med den utgångspunkten kan man nog aldrig riktigt mötas i en diskussion.

För de aktivister som har ett djurvänsperspektiv kan ett samtal leda till en ömsesidig och fördjupad förståelse. En kollega till mig gav sig in i en diskussion när en djurrättsaktivist ringde upp i hemmet för att skälla. När samtalet var över hade den unga tjejen som ringde förstått att även forskare som bedriver djurförsök kan vara djurvänner, att strikta regelverk för att minimera eventuellt lidande finns, att nyttan med varje försök ifrågasätts av en oberoende kommitté och att ingen forskare gör djurförsök för skojs skull. Hon ringde aldrig upp och skällde igen.

Apropå mitt första blogginlägg, det fanns en del beröringspunkter med vad Hans Wolf-Watz sa i VK igår. Wolf-Watz talade bl. a. om unga forskares situation. De tecken vi ser i svensk forskning är oroande. De senaste 20 åren har Sverige forskningsmässigt inte utvecklats lika väl som t ex Holland, Danmark och Schweiz. Det har debatterats  åtskilligt det senaste tiden (t ex http://www.dn.se/debatt/farre-svenska-forskare-i-internationell-toppklass). En del av förklaringen stavas villkor för yngre forskare. Återigen, lockar man de skarpaste hjärnorna med dåliga arbetsvillkor och osäker framtid?

Finansieringen är förstås centralt i problematiken. En del av pengarna finns dock, problemet är att det sker en politisk styrning hur de skall nyttjas. Till dess detta förändrats måste universiteten prioritera sina utgifter väl. Vår universitetsledning har precis valt att satsa 72 miljoner kronor på ”Interaktiva fokusmiljöer[som fungerar] gränsöverskridande mellan parter (forskare, forskarstuderande, studenter och externa samverkansparter) och vetenskapsområden främjar kvaliteten i forskningen.” Dessa odefinierade miljöer är inget som jag, eller någon annan på Medicinska fakulteten som jag pratat med, känner att vi saknar. Vi vet inte ens vad interaktiva fokusmiljöer är. Kanske får vi göra avbön på vår skepsis då vi ser det färdiga resultatet men som jämförelse kan nämnas att Medicinska fakultetens resurs för satsningar på nya tjänster för unga forskare uppgår till 10 miljoner kronor under de kommande 4 åren. Det känns som en gigantisk felsatsning att slänga så mycket som 72 miljoner kronor på en flummig tekniklösning som ingen vill ha och som riskerar att vara omodern inom kort. Just teknikutvecklingen går ju rasande snabbt. Hur många av er där ute har en mer än 4 år gammal dator eller telefon? Vad händer med fokusmiljöerna då tekniken blivit gammal, petar vi in 72 nya millar?

3 Kommentarer
  1. Anders Fällström says:

    Hej Stefan,
    Först ett stort tack för ytterligare ett intressant blogginlägg. Jag gillar att följa forskarbloggarna och kommentarerna kring dessa. Många intressanta frågeställningar som lyfts och dina är verkligen helt i linje med det också. Det är i det här inlägget dessutom mycket viktiga saker du lyfter upp. När det gäller det sista stycket, så skulle jag dock vilja förtydliga något. Det förefaller som att det uppstått ett missförstånd kring detta med interaktiva miljöer och du är inte ensam om detta. Missförstånd både kring syftet och finansieringen.
    Börjar vi med det sistnämnda, så är det lätt hänt att man råkar jämföra äpplen och päron. Ditt inlägg handlar om forskningsfinansiering och det är också i det ljuset du (och en del andra) gör kopplingen till finansieringen av de interaktiva miljöerna. Styrelsen har mycket riktigt avsatt en ram på 72 miljoner under sex år. Denna finansiering kommer från olika håll och den del av satsningen som, om man inte gjorde satsningen, skulle kunna komma medicinska fakultetetens forskning tillgodo svarar mot drygt tre miljoner över sex år, dvs en halv miljon per år. Detta skulle räcka till ca en 40% professor vid medfak. En knapp halvtids professor kan naturligtvis vara viktig, men jag tror inte att den medicinska forskningen vid Umeå universitet står och faller med detta. Då finns det betydligt mer verkningsfulla strukturella saker inom medfak att ta itu med.
    När det sedan gäller syftet, så är det inte något huvudtema i ditt inlägg och jag ska inte utveckla det så mycket. Dock kan jag garantera att det inte handlar om några ”flummiga tekniklösningar”. Tvärtom skulle jag säga. Det handlar inte om ”flashiga uppvisningsmiljöer” utan om platser där viktig vardaglig verksamhet pågår. Hela syftet är att stärka kvaliteten i både forskning och utbildning. Det finns en hel del skrivet om det i senaste numret av Aktum och jag tror att inte minst kemiprofessor Pernilla Wittung-Stafshedes tankar i en av artiklarna där kan vara av intresse för dig och andra medicinare.
    Men, som sagt, detta var bara några klargöranden. Trevligt och intressant att läsa dina tankar och viktigt att vi för debatt och diskuterar!

    Svara
    • Stefan K. Nilsson says:

      Hej Anders,
      Tack för din kommentar. Det är min första (offentliga) kommentar och jag ska försöka ge dig ett bra svar. Som jag skriver får vi kanske göra avbön på kritiken i framtiden. Det är inte alltid lätt att komma med nya grepp. Universitetsstyrelsen har dock inte riktigt lyckats med att förmedla vad som menas med satsningen. Jag har letat och inte hittat mer än några korta pressmeddelanden som lämnar fler frågor än svar. Jag vill också förtydliga om att mina kommentarer tar avstamp i forskningen, inte i utbildningsfrågor. Att studenterna kan komma att gilla nya trevliga miljöer betvivlar jag ej men i rektors brev ang. verksamhetsplanen står det att fokusmiljöerna också skall främja forskningen. Till det förblir jag tveksam.
      Jag har läst Wittung-Stafshedes tankar i Aktum. Det hon säger skall ses i ljuset av att hon kommer från en stor institution som lyckats väldigt väl med KBC-miljön. Både lunchrum och mötesrum är alldeles utmärkta på kemin. Även ytorna för studenterna får väl anses som över genomsnittet. Kemin kan säkert göra dessa miljöer än mer attraktiva och locka till fler informella möten, det tvivlar jag inte på.
      Utan att glömma att KBC även innefattar medicinsk kemi så är satsningen i Dallashuset den som är tänkt att komma Medfak till gagn i första omgången. Jag har dock svårt att tro att det kommer att bli en miljö som kommer att attrahera heltidsforskarna i 6M, Molekylärbiologen och i husen däremellan. Det som finns i KBC men som saknas på andra sidan vägen är proximitet mellan den nya miljön och de tilltänkta (forskande) mottagarna.
      Angående äpplen och päron så kan man ju alltid argumentera att de trots allt lagts i samma stora korg och att ett alternativt användande än att baka paj finns. Det är ju rätt gott med must också och det kan man ju göra av både äpplen och päron. Med det menar jag att även pengar som inte kommit ur forskningsrelaterade medel skulle kunnat användas i vanliga (eller mer ömmande) forskningsstödjande satsningar, precis som forskningsrelaterade medel nu satsas på interaktiva miljöer.
      Återigen, tack för inlägget Anders. Vi får säkert anledning att återkomma i ämnet.

      Svara
  2. Kenneth Bodin says:

    Lite sent inlägg i denna tråd som jag ramlade över först idag…

    I en tid när de största högprofiluniversiteten i världen satsar enorma resurser på fria onlinekurser, MOOC, med upp till hundratusentals deltagande studenter, och vi redan ser tendenser att svenska studenter attraheras till dessa kurser, så är den fysiska miljön vid ett universitet en enormt viktig del i universitetets konkurrenskraft och framtida välmående. Risken med att genomföra satsningar av den här typen ser jag som betydligt mindre än risken att inte göra det.
    Vi har i decennier ifrågasatt den klassiska undervisningsformen med föreläsningar och precis just nu kommer också alternativen. Jag tror att precis varenda kurs inom fysik, datavetenkap och matematik som UmU ger också kan tas del av från t.ex. MIT eller Stanford i form av videoföreläsningar som, sanning att säga, håller mycket hög klass.

    Kanske är det begreppet ”interktiva fokusmiljöer” som irriterar vissa genom att vara flashigt och ändå otydligt. I praktiken handlar det väl om att universitet för första gången (någonsin?) gör en strategisk satsning på vad för slags mötes- studie- och forskningsplats universitetet egentligen är. Jag tycker verkligen inte det är oskäligt sett utifrån vilken enorm massa verksamhet som bedrivs och vad den omsätter. Men, det är naturligtvis viktigt att det blir riktigt bra detta och att resurserna skapar ännu mera värden än de kostar!

    Svara

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *