Lämplig sysselsättning för den som är vettandesjuk

Kan man säga vilka egenskaper som krävs, eller i alla fall vilka egenskaper som är användbara, som forskare? Kanske, men de är nog samtidigt ganska individuella. Jag tror personligen att det är en mix av egenskaper som gör att man kastar sig in i ett forskningsområde och sedan jobbar vidare, genom både medgångar och motgångar.

Nyfikenhet är en egenskap som jag tror är en viktig egenskap för den som forskar. Det krävs ju naturligtvis mer, men att vara nyfiken är en bra början. Eller ”vettandesjuk” som min man säger, med bondskt uttal. För den som är vettandesjuk finns drivkraften att ta reda på mer, gräva lite till, dyka ännu djupare ner i sina data, knyta ihop olika tåtar så att nya sammanhang visar sig.

Men det räcker ju inte riktigt att vara ”vettandesjuk”, eller ens att vara rejält tjurskallig (vilket jag nog måste erkänna att jag är). Att forska är en otroligt inspirerande, fascinerande och utmanande sysselsättning som innebär en alltför ofta väldigt pressande arbetssituation. Det finns en risk att forskarvärlden ses som en prestationstävling där det handlar om att sålla ut guldkornen och rata de som inte inom en viss tid når den elitnivå som satts upp som mål, och det kan vara en farlig väg att gå tror jag. Dels riskerar man att kampen för karriären gör att man bränner ljuset i alla tänkbara ändar samtidigt. Det kan även finnas enorm potential där man minst anar det, potential som lätt missas i ett stenhårt utslagningssystem. Genom att ge möjlighet att utveckla dessa dolda förmågor kan forskningstalanger som annars skulle ha slagits ut tas tillvara.

Forskarmiljön gör även att det gäller att lära sig var man har sina gränser och sedan värna dessa för att inte utmaningen ska bli alltför stor och ohanterlig. Och ser man det inte själv är det viktigt att det finns människor i ens omgivning som ser, och som kan agera. Som kan visa på alternativ och föreslå verktyg att hantera tillvaron. Annars håller man inte många år.

Även om jag försöker lära mig att sätta gränser och värna dem, så tvingas jag inse att jag är en av dem som inte alltid har den här insikten själv. När det gäller att hushålla med mina egna resurser, med tid, kraft och energi, är jag fortfarande ett blåbär. Vettandesjuk och tjurskallig men lik förbaskat ett blåbär.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *