En tredje uppgift?

Den här bloggen heter visserligen forskarbloggen, och i presentationen här bredvid stod det inledningsvis att jag skulle blogga om min forskning. Varför jag bad om att få det ändrat kanske blir klarare av denna lilla text. Det jag gör nu är som jag ser det ett klart exempel på den ”tredje” och inte på den ”andra” uppgiften. Numreringen syftar på de huvuduppgifter som bland annat Umeå universitet har och som slås fast i den svenska högskolelagen. Om den första och den andra av dessa uppgifter står det i 2§ att staten ska anordna högskolor för:

1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och
2. forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete

Kanske inget oväntat där, och i direkt anslutning står också följande:

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. (SFS 1992:1434, 2§)

Visserligen anges inget nummer här, men när man talar om den tredje uppgiften är det hit man kan gå för att få en kort och juridiskt bindande förklaring. På en nivå verkar det självklart att akademin ska leva upp även till denna trea, men hur det uttrycks både i lagtext och i den faktiska verksamheten kan diskuteras.

Den kritiske läsaren skulle kanske föredra en skrivning där högskolan var en del av samhället och inte att det fanns ett samhälle där utanför, i omgivningen. Det ensidiga informera skulle i sådana fall kunna ersättas med det ömsesidiga delta i dialog. En liknande kommentar kan göras om ”nytta”. Dels kan detta tolkas som att det föreligger ett beställar-utförarliknande förhållande mellan det omgivande samhället och leverantören högskolan. Att det också faktiskt tolkas på ett sådant sätt ibland kan exemplifieras med begrepp som anställningsbarhet. Umeå universitet hade f.ö. en kampanj av detta slag ganska nyligen, innehållande en gigantisk utsmyckning av Lindellhallens fasad om jag inte helt missminner mig (den som har ett foto får väldigt gärna skicka det, och om du tycker att ”kampanj” lät nedsättande står det bara ”kortare period av intensiv verksamhet” i SAOL).

Liknande kritik, mot ”marknadsanpassningen av den tredje uppgiften” framfördes i våras i en debattartikel av idéhistorikern Jenny Eklöf. Kritik har också riktats mot en ibland alltför ensidig tillväxt- och konkurrenskraftsorienterad forskningsfinansiering (sannolikt inspirerad/styrd av nyttotillägget i lagen som gjordes så sent som 2009). I värsta fall blir då forskningen ett (passivt) instrument för en samhällsutveckling som prioriteras under en viss tid i vissa samhällsskikt (den dominerande beställaren i samhället där utanför) istället för att utgöra en självständig kraft bland många i ett samhälle.

Å andra sidan är tillägget under punkterna 1 och 2 i lagen också så bra att det är självklart. Jag tror inte ens på en tredje uppgift. Jag tror att samhällsorienteringen måste vara en ständigt närvarande del i utbildningen och forskningen. Inte en egen trea därutanför. Ibland fungerar detta säkerligen alldeles utmärkt, men alldeles för ofta är det ungefär så här: Jag skriver detta som en tredje uppgift mellan 21 och 24 på kvällen, efter en full arbetsdag med de 1:a och 2:a uppgifterna. Mina övriga ”samhällsengagemang” sker också näst intill helt utanför arbetets ramar (ibland skriver jag om sådant i en annan blogg).

Vissa, kanske många, personer klarar av integreringen och engagemanget utan lagarnas och strukturernas stöd. Ett exempel gavs av Christer Nordlund i den här bloggen för ett knappt år sedan. Ett annat gott exempel kan kanske vara min egen enhet, Handelshögskolan, som är inne i en process av förstärkt samhällsanpassning som bl.a. innebär att föra in fler och mer etiska och realistiska antaganden i utbildningen.

För att lyckas fullt ut måste ändå både strukturerna och vår självbild justeras. Vi måste se utbildning och forskning, och oss själva som arbetar med detta, som del i samhället, inte som varande i relation till samhället. Som del i samhället har forskaren, liksom alla andra parter, en egen roll att spela. I den rollen behövs det engagemang, självkänsla, och kanske en smula gamla bildningsideal. Vad vi kan spara på är underleverantörskänsla och moderna karriärideal.

4 Kommentarer
  1. Håkan Gulliksson says:

    Samverkan verkar betyda arragemang för ”allmänheten” som att komma och lyssna på disputationer och öppna föreläsningar, och några enstaka tillrättalagda lunchföreläsningar. Känns mer som informationsspridning från ett von oben perspektiv än som medlyssnande samverkan. Kanske akademin inte är så intressant i dagsläget? Kanske har förtroendekapitalet förötts och något nytt måste byggas upp?

    Svara
    • Karl Johan Bonnedahl says:

      Inte intressant eller inte intresserad? Kanske både och, i den mån det brister. Det finns goda exempel också. Jag måste ta tillfället att säga här ut i etern att du, Håkan, och Ulf på Tillämpad fysik och elektronik har visat stora ambitioner när jag har tittat på! Självklart finns det många fler också, och fler behövs.

      Svara

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] mitt förra inlägg här frågade jag den eventuella läsekretsen om någon hade en bild från en händelse som jag nämnde […]

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *