Myterna som styr oss

Så här i tider av IPCC-rapportering, Nobelpris och en uppstartad valrörelse kan man ha extra anledning att fråga sig vilka utsagor som egentligen styr samhällets färdriktning. Jag menar att väldigt mycket inte alls styrs av öppna, kunskapsbaserade, förnuftiga överväganden. Även inom akademin bygger verksamhet på grumliga antaganden som gör att vi bidrar till mytbildning.

Lever vi alltså inte i en upplyst tid, på den främsta av framstegets vågor, på väg att kliva över till nästa, och nästa? Med akademin längst fram? Kanske låter det enfaldigt när det formuleras på detta sätt, men ungefär den här uppfattningen vill jag ändå påstå genomsyrar samhället. Stöd har den förstås också i många ganska oomtvistade framstegsindikatorer (exempelvis uppvisade i Nobelpris och klimatvetenskap), men prövningen av påståenden som har starkt stöd i vanetänkande, vardagliga beteenden och dominerande intressen är svår, och myter består.

kentaur

Enligt SAOL står myt för en sägen om gudar eller sagohjältar, en uppdiktad historia eller vanföreställning. Två av de allra största myterna idag hör till mitt eget område, ekonomi, men de är kanske allra starkast som gudaberättelser mer i allmänhet ute i samhället. Det handlar om myterna om tillväxt och effektivitet som i korthet ser ut så här:

Trots att det handlar om kvantitet och inte om kvalitet är tillväxt ett närmast oomtvistat och dominerande samhällsmål. I princip blir kvantiteterna (som inkomst) allt mindre meningsfulla som indikatorer för välmående vid höga tal, och ändå vill vi styra inte bara mot linjär utan mot exponentiell ökning av det vi hade i går. Medan stora krumbukter ägnas åt att hitta s.k. avmaterialisering (se nedan) så glömmer vi ofta den här avlänkningen mellan ekonomisk tillväxt och välmående/lycka; en avlänkning som i princip förstärks när vi trycker på gasen. I ett rikt samhälle som vårt leder allt mer av våra ansträngningar till typen temporära positionella nyttigheter. Det vi uppnår är tillfredsställande under en kort tid, så länge som någon marknadsförare inte har lyckats få oss att känna oss missnöjda med det vi nyss köpte och vi sett att andra har gått vidare i sin konsumtion och sociala positionering.

Tillväxt kan visserligen mätas på lite olika sätt men normalt handlar den om omsättning. Mer omsättning (t.ex. genom slöseri, och oavsett kvalitativt innehåll) blir tokigt nog lika med bättre. Till mytens innehåll hör övergångar mot mer tjänster och ett icke-materiellt innehåll i omsättningen (avmaterialiseringen), men detta är just mytiskt. Det handlar vanligtvis bara om en relativ förändring av innehållet i omsättningspåsen och inte om någon absolut minskning av omsättningens materiella delar. Som vi vet är istället ekonomins omsättning förknippad med tråkigheter som biologisk utarmning och klimatförändring. Slutligen kan man konstatera att nedsippringsargumentet, att de fattiga behöver de rikas tillväxt, bara håller om vi tillskriver oss själva (de rika) en ganska extrem egoism: Den ordning vi accepterar för att fattiga ska få sina basbehov tillfredsställda bygger då på vår egen önskan om överflöd, inte på välvilja eller medkänsla.

En annan styrande myt i samhället är effektivitet. Det pratas som om vi är effektiva, om att vi blir allt effektivare, och som om detta vore nog. Sanning finns i det andra av dessa tre delpåståenden men de första och sista är felaktiga. I historiens ljus torde dagens samhälle snarare få omdömen som extrem ineffektivitet, ett makalöst slöseri och obegripliga prioriteringar när det gäller vad resurserna skulle användas till. Vi upprätthåller en växande och ojämlik global konsumtion på basis av energireserver som bildats under miljontals år, dessutom till priset av massiva utsläpp av växthusgaser. Därför kan vi äta äpplen från Sydamerika när våra egna ligger på gräsmattan, använda lövblås istället för kratta och frakta oss själva i tunga fossildrivna stål- och plastskal till motionsanläggningen.

lövblås

Medan vi oftast blundar för de både etiska och ekologiska problemen i sådana prioriteringar hörs ständigt applåder för den växande relativa effektiviseringen – d.v.s. att det vi gör på en ohållbar nivå stegvis blir relativt sett lite mindre tokigt. En av mytens bärande delar är att ständigt framhäva denna relativa effektivisering, trots att det bara är absoluta förhållanden som spelar roll, exempelvis hur mycket koldioxid haven kan absorbera. Att endast fragment av den ohållbara resursanvändningen riktas mot tillfredställandet av basbehov gör det hela än allvarligare.

Tillväxt- och effektivitetsmyterna har fungerat så länge som naturen har kunnat uppfattas som ett ymnighetshorn. Den tiden är över. Vidare har myterna skapat sociala och ekonomiska pyramidspel som har blivit sina egna bästa försvar. Vi vågar inte lämna spelen – tillväxten och den sociala positioneringen – för då rasar pyramiderna.

pyramidspel

Vad kan vara mer angeläget än att hitta positiva vägar ut ur de här systemen innan vi måste rusa genom någon bakdörr? Jag menar då inte bara att vi måste lämna myterna; vi har också ett ansvar som akademiker för att bygga forskning och utbildning på annan grund, och därmed kunna diskutera fler realistiska, hållbara och etiska alternativ.

6 Kommentarer
  1. Anders Fagerlund says:

    Bra att du synar dessa myter och visar på hur ihåliga de är. Hur ser du på universitetens roll och ansvar? Hur kan Umeå universitet bidra med en forskning som kan leda till altenativa samhällslösningar?

    Svara
    • Karl Johan Bonnedahl says:

      Nere på institutions- och forskar/lärarnivå är det i princip enkelt (men i praktiken trögt). Det handlar ju ”bara” om att göra mer relevanta antaganden i forskningen och kursplanerna. Eftersom vi tittar på varandra blir det lättare att ta steget när andra redan har gjort det. På universitets- och fakultetsnivåerna är jag för dåligt insatt i vilka möjligheter det finns för styrmedel och incitament, men visst måste det gå att göra något utan att inkräkta på forskningens relativa frihet. Som ett slags exempel verkar universitetets satsningar på ytprofil (typsnitt, färgnyanser och sånt) ha varit viktigare än det inre miljöarbetet under senare år. Man kunde ju välja miljö både i det inre arbetet och som profil utåt.

      Svara
  2. Runar says:

    Att den tillväxt (ekonomiska) vi haft de senaste 100 åren lett till bättre levnadsvillkor för det stora flertalet människor (inklusive miljö) är väl knappast någon myt? I den senaste rapporten från UNDP, ”Human Development Report”, hävdar man att vi haft en massiv fattigdomsminskning. Det slås också fast att uppgången saknar motstycke, både vad gäller hastighet och omfattning. ”Aldrig tidigare har levnadsvillkoren och framtidsutsikterna förändrats så dramatiskt, så snabbt och för så många människor.” Utan den effektivisering som du menar är en myt, och utvecklingen i handel (som i mångt och mycket drivit denna effektivisering) så hade vi knappast sett denna utveckling. Jag rekommenderar intresserade av detta att kika in på Hans Rosling’s gapminder http://www.gapminder.org/
    Sen kan jag hålla med dig om slöseriet med att gympa på IKSU när man kan använda energin till att hugga ved…
    /runar

    Svara
    • Karl Johan Bonnedahl says:

      Myterna handlar förstås inte om den historiska utvecklingen utan om tillväxt- och effektivitetsmodellernas möjlighet att fortsätta leda oss. Många utanför de traditionella ekonomkretsarna, som Boulding, Georgescu-Roegen och Daly, har redan påpekat de till synes enkla faktum att Planeten har begränsningar och att alla värden är inte utbytbara (Herman Daly har en utmärkt genomgång i Economics in a full world, Scientific American, 2005).
      Det som hittills onekligen har sett ganska bra ut – och som Roslings figurer kan få oss att dra linjära växlar på – bygger på en vilda västernfilosofi (i den mån nu Clintan och hans förebilder var så filosofiska): Du kan alltid ”Go west”, till nya utmarker, skaffa nya resurser, belasta nya friska ekosystem. När nu jorden ägnar sig åt att vara rund och klimatsystemet m.m. ej har lust att vara utbytbart mot inglasade köpcentra så blir det lite som övergången mellan den näst sista och den sista ölen för kvällen. När börjar egentligen baksmällan?

      Svara

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] Myterna som styr oss (9:e oktober) […]

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *