När medel blir mål

I mitt förra inlägg här frågade jag den eventuella läsekretsen om någon hade en bild från en händelse som jag nämnde för att exemplifiera ett problem. Problemet har att göra med hur vi alltför ofta ser på akademins roll och plats i samhället. Bilden fick jag, och därför blir det här inlägget ett försök till vidareutveckling av tankarna (ett nytt ämne utlovas till nästa gång).

För att börja med det som egentligen bara skulle vara en illustration av något större kan man kanske se på bilden nedan att manifestationen för anställningsbarhetens betydelse t.o.m. var mer imposant än vad jag minns den.

anställningsbarhet

[foto: Johan Jansson, april 2012]

Till vänster har vi mitt akademiska viste, samhällsvetarhuset, i bakgrunden finns Lage Lindells storstilade konstverk och till höger skymtar lärdomsanstaltens bibliotek. I detta sammanhang ställer kampanjmaterialet frågan: Hur hög är din anställningsbarhet?

Presumtiva svarsalternativ ges också på ett pedagogiskt sätt så att jag ska förstå att jag kan vara alltifrån mycket efterfrågad till alldeles för lite efterfrågad. Den trappa som bildas av staplarna kan dessutom få mig att förstå att jag kan klättra; göra något åt min situation om den inte är så bra. Kanske kan jag också få känna mig riktigt konkurrenskraftig om jag har gjort ett mer (instrumentellt) rationellt utbildningsval än andra – eller bara har ett gott självförtroende. Att jag skriver ”jag” här är rimligt även om frågan antagligen i första hand riktas till studenterna. I ett samhälle där man förväntas byta arbetsgivare åtminstone någon gång borde även universitetets personal och alla andra som strosar förbi känna sig träffade.

På sitt sätt finns det förstås poänger med detta. En utbildning ska ju vara relaterad till samhället på något sätt, och försörja sig genom ett arbete behöver alla. Jag menar dock att detta var att gå ett steg för långt i plattläggning. Kanske är hållningslöshet ett ännu bättre ord. Det jag syftar på har att göra med den underleverantörsmentalitet som jag berörde tidigare, innebärande att akademin i alltför hög grad ser sig som leverantör till beställare ”därute”, inte minst näringslivet. Med stöd av bilden ovan kan man tala om ett förminskande marknadssynsätt som smugit sig in, i vilket även studenterna blir kunder. Lärosätena ska då konkurrera med sina varumärken och kunderna ska välja den produkt som är mest attraktiv. Sedan blir den framgångsrika högskolan (eller gymnasiet; samma princip tycks gälla där) leverantör av goda produktionsresurser ut till samhället/beställaren.

Visst, detta är bara en del av bilden, men det är en bekymmersam del. Anpassningen till vad som ”behövs” ska förstås heller inte skalas av. Det är bara det att vad som behövs i ett gott samhälle är mer än det som vi tenderar att reducera det till när vi tar till undergivna och reduktionistiska anställningsbarhetskampanjer, kundmetaforer och liknande. Var är akademins självständighet och självsäkerhet? Den självständighet jag vill se är allt annat än isolationistisk och självsäkerheten ska inte vara elitistisk.

Delar av den mycket kloke finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wrights samhällsanalys kan användas här. Vi blandar ihop medel och mål, och vi har alltför ofta kommit att styra mot de förra istället för mot de senare. I det här sammanhanget riskerar sådant som varumärkespotens och anställningsbarhet att ses som mål istället för som de medel de i bästa fall kan vara. Mitt eget område, ekonomi, är närmast ett klockrent exempel på när medel i största allmänhet har upphöjts till mål. Produktion, sysselsättning, konsumtion, tillväxt: Allt har blivit mål i samhället. Heltokigt. Det visar att det inte bara är inom akademin vi måste hitta tillbaka till måldiskussionerna och börja hålla reda på vad som är vad. Men vi kan väl börja?

1 svara

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] När medel blir mål (3:e oktober) […]

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *