Om att ta mark och ansvar

År 1840 slöts ett avtal ”the Treaty of Waitangi” mellan den Brittiska kronan och ledarna för de flesta Māori folken. Detta avtal (det har dock visat sig figurera mer än ett avtal) innebar att landet Nya Zeeland blev en del av det Brittiska imperiet samtidigt som Māorierna erkändes äganderätt till land, skogar och fiskevatten. Dock visade det sig snart nog att britterna ansåg sig behöva mer land för kultivering och den där äganderätten blev alltmer bekymmersam. Och Māori vägrade acceptera det koloniala styre som upprättats. Det blev krig 1845, som pågick av och till fram till 1871. I detta krig var ”Invasionen av Waikato”, där den brittiska kronan avsåg tillintetgöra det starkaste Māorifästet, det mest omfattande. Och Britterna lyckades.

Māorierna tvingades därmed bort från sitt område och kronan konfiskerade 12000 kvadratkilometer bördigt land. Kriget avstannade men det brittiska herraväldet bestod och fortsatte styra och ställa i det land man benämnt Nya Zeeland. Avtalet som slöts 1840 kom aldrig att glömmas bort och i den proteströrelse som spirade under 1960-talet, krävde Māorierna att de styrande skulle ta sitt ansvar och ”honour the treaty”. År 1975 tillsätts så Waitangi tribunalen och den är i bruk än idag.

Genom rättsliga processer undersöker den huruvida det finns fog för att land olagligt konfiskerats. 1995 avgjordes det första stora målet som avsåg den mark som beslagtagits i samband med invasionen av Waikato. Den brittiska kronan dömdes att lämna tillbaka betydande land och att betala ett stort skadestånd till Waikato-Tainui, de ”iwi” (ung. folk) som kom från trakten. Inte minst lika viktigt var att Queen Elisabeth II avtvingades en formell offentlig ursäkt för det lidande som kronan skapat och underhållit i generationer. Nu kunde man sörja, reflektera och planera för framtiden. 

University of Waikato, som inrättades på kronans mark 1965, återfinns idag på Waikato-Tainui’s marker. Det har ett nära samarbete med Waikato-Tainui och har tillsammans medvetet arbetat för att bli det främsta universitet för att bedriva ”Indigenous research and education”. År 2007 rekryterades Professor Linda Tuhiwai Smith, vars starka bok Decolonizing Methodologies (1999) öppnade upp hela forskningsfältet och ställde nya frågor till fastslagna ”sanningar”. Hon skapade här ett framstående center där internationell toppforskning bedrivs tillsammans med iwi, inkluderar Māoriernas olika perspektiv, förankras i deras samhälle och har en medveten långsiktighet för att skapa socialt och ekonomiskt välstånd i en hållbar miljö.

Andningspaus.

Hur ser det då ut om jag flyttar blicken till mina egna hemtrakter? I vårt grannland arbetar sedan 2008 Finnmarkskommissionen, en särskild myndighet underställd norska domstolsförvaltningen, för att återföra statligt exproprierad mark till urinvånarna i Finnmarks fylke som får bestämma över sin mark, sin framtid.

Sverige? Ja här har man duckat undan frågor rörande rätten till mark i drivor av utredningar och lokala rättsprocesser. Men när ett lands minerallag starkt ifrågasätts av FN:s rasdiskrimineringskommitté önskar man att de som leder landet inser att de måste tänka om.

Det är sent, men kanske inte för sent att ta ansvar.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *