Om klimatfrågan och moraliskt fördärv

Jag sitter på en flygplats och funderar på klimat och moral. Jag har åkt flyg för att vara med på en disputation, där avhandlingen handlade om ansvar och hållbarhet. I morgon (11/11) inleds ännu ett möte i serien av tröstlöst tröskande av den globala klimatfrågan. Som vanligt är problemet gigantiskt och retoriken lovande medan handlingsviljan är låg och förväntningarna obefintliga. Jag sitter här och tänker på problemet medan jag är en del av problemet.

Finländska Huvudstadsbladet skriver så här om UNFCCCs klimatmöte (10/11, sid 21, med nyhetsbyråtext):

”Klimatmötet som börjar på måndag i Warszawa väntas inte leda till något bindande avtal. Istället är målet att skapa en grund inför klimatmötet i Paris 2015 där ett avtal som gäller alla länder borde ingås” [min kursivering] … … ”I praktiken är alla frågor öppna.”

Detta är ungefär samma situation som har gällt under en serie av år. Utsläppen ökar, riskerna ökar, behoven av kraftiga och snabba minskningar ökar, men i princip ingenting görs; åtminstone inget som förändrar den ytterst farliga färdriktningen för vår samhällsutveckling. Just det: Vår samhällsutveckling och våra livsstilar, inklusive min flygresa, går i en riktning som hotar både vår egen välfärd och annat liv på Jorden.

Även om vi inte gärna vill se det så finns det självklart anledning att ifrågasätta vad vi egentligen vill. Med ”egentligen” menar jag då vad vi visar att vi vill när det kommer till kritan, då vi tar ställning, då alternativ ställs mot varandra, då vi faktiskt gör saker idag. I denna praktik tycks den gamla ordningens prioriteringar ständigt vinna: att öka sysselsättningen, den ekonomiska tillväxten och få mer snurr på konsumtionen vinner över klimatinsatser sju dagar i veckan (och f.ö. även över bekämpandet av orättvisor i världen). Att åka på den här resan vann också i samma prioriteringskamp.

Filosofen Stephen Gardiner har skrivit mycket insiktsfullt och avslöjande om hur klimatproblemet ser ut i relation till oss och våra (eventuella) försök att lösa det. Problemet är inte bara komplext och svårt; just därför menar Gardiner att det också ger oss den bekväma situationen att vi kan utnyttja komplexiteten för att inte göra något; för att kunna fortsätta med våra egennyttiga klimatförändringsdrivande prioriteringar, aktiviteter och samhällsstrukturer. Han använder ”moral corruption” för att beskriva risken att vi hamnar i manipulativa och självbedrägliga positioner: När vi talar med kluven tunga; säger att vi vill en sak men i samma ögonblick tar beslut som leder åt rakt motsatt håll.

När det gäller vårt förhållande till kommande generationer, alltså de som drabbas mest (medan vi är de som drabbas minst av alla tänkbara generationer från idag och framåt), skriver Gardiner så här om klimatförändringens komplexitet och moraliskt fördärv (corruption):

…complexity may turn out to be perfectly convenient for us, the current generation, and indeed for each successor generation as it comes to occupy our position. For one thing, it provides each generation with the cover under which it can seem to be taking the issue seriously – by negotiating weak and largely substanceless global accords, for example, and then heralding them as great achievements – when really it is simply exploiting its temporal position. For another, all of this can occur without the exploitative generation actually having to acknowledge that this is what it is doing. By avoiding overtly selfish behaviour, earlier generations can take advantage of the future without the unpleasantness of admitting it – either to others, or, perhaps more importantly, to itself.*

Ergo: Ska klimatproblemet lösas måste vi titta mer på oss själva och på moral och mindre på den gamla verktygslådans teknik- och ekonomilösningar, den som har tagit oss dit vi befinner oss.

__________________

* Gardiner, S.M. (2006) A Perfect Moral Storm: Climate Change, Intergenerational Ethics and the Problem of Moral Corruption, Environmental Values, 15, sid. 408.

3 Kommentarer
  1. Jan-Ivar Rönnbäck says:

    Jag kom att tänka på med vilken lättvindighet exploateringen av Bolidens Aitikgruva kom till i slutet -tror jag-av 60-talet inom Gällivare skogssameby. Minns jag rätt fick samebyn några tusenlappar i ersättning som på dess årsmöte skulle fördelas.Lappbyn-som det då benämndes-var splittrad och oenig mellan 4 olika renskötelgrupper. Den grupp som drabbades-Ratukka-gruppen-kompenserades i ringa omfattning. Jag var ung tjänsteman vid lappväsendet på den tiden och närvarande vid lappbyns möte. Jag har tänkt i efterhand att det kanske vore något för forskningen att närmare undersöka.

    Svara
    • Karl Johan Bonnedahl says:

      Jo, det vore intressant, och inte bara som historia. Ungefär samma glupska och kortsiktiga exploatering pågår ju idag. Vi har mycket att lära av historien, och vi borde också börja tänka på vad eftervärlden ska säga om oss. För den som inte kan forska om detta finns t.ex. Nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck http://stoppagruvan.wordpress.com/ (Finns det någon koppling mellan ditt efternamn och platsen, Jan-Ivar?)

      Svara
      • Jan-Ivar Rönnbäck says:

        Varför jag kom att tänka på Aitik är nämligen att jag hörde i media att ytterligare expension skall ske. Om jag minns rätt fick lappbyn 5000 kr?! att fördela inom byn. Jag vet att renar omkom i klarningsmagasin etc förutom de övriga nackdelarna och störningar i renskötseln som uppstod.

        Svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *