Psykologernas egna problem

Det är ju allmänt känt att man läser till psykolog för att man vill reda ut sina egna problem.”

Jag lovar, det var inte första gången jag fick höra den strofen när jag fick den i ansiktet i går.  Nåväl, att det finns fördomar om olika yrken och yrkesval är inget märkvärdigt och sålunda har jag lite svårt att hetsa upp mig över den kommentaren.

Främst för att det är sant. Eller åtminstone att det kanske VAR sant.

Innan jag utlöser masshjärnblödningar hos mina kollegor genom mitt påstående är det bäst att komma med en liten förklaring.

Psykologin som vetenskap och professionen som psykolog är ganska ung och från dess födelse till långt in på 1900-talet, kanske så långt som in på 70-talet var psykologin väldigt hemlig och vi psykologer ansåg oss väldigt märkvärdiga. Det var viktigt att den psykologiska kunskapen bara fanns hos oss, vi som var lite märkvärdigare än alla andra. Vi som kunde förstå oss på och tolka. Ingen annan skulle veta hur vi tänkte eller vad vi gjorde.

Det var otroligt korkat.

Det innebar att den som, oavsett orsak, var intresserade av människor, deras beteende eller drivkrafter, hade två möjligheter att komma i kontakt med denna kunskap. Antingen ”blev” man patient, och det var väl inte det de flesta önskade. Eller så blev man psykolog, eller började läsa till det. Det innebar sannolikt att många som sökte, i enlighet med kommentaren i början, hade egna problem och bekymmer som den sökte en lösning på.

Idag söker de flesta till Psykologprogrammet för att man har ett genuint intresse för människan och för att förstå sig på hur människan fungerar i olika sammanhang och ser sig kunna använda detta intresse i en framtida yrkesroll.

Psykologprogrammet av idag är en av de mest attraktiva utbildningarna i landet och där konkurrensen är hårdast om att komma in. Psykologprogrammet i Umeå hade högst söktryck/utbildningsplats av alla utbildningsprogram.  Det innebär att psykologstudenten är högpresterande, skriver som lägst cirka 1,6–1,7 på högskoleprovet eller kommer med extremt höga betyg från gymnasiet. Psykologprogrammets studenter har en genomströmning , dvs hur många av de som påbörjar utbildningen som tar examen) på cirka 95–96 procent vilket är svårslaget. Efter psykologprogrammets 5 år är psykologen en av de längst utbildade professionerna vi har i landet.

Men det viktigaste är att psykologstudenter precis som alla andra är människor, människor med styrkor och svagheter.

Och högst sannolikt finns det en och annan som själv har bekymmer och funderingar. Men det finns inte fler på psykologutbildningen än på polisutbildningen, sjuksköterskeprogrammet eller kemilärarprogrammet. Den stora skillnaden är att på psykologprogrammet kan man som bonus utöver det kunskap man behöver för sitt framtida yrke, även få kunskap som kan hjälpa en själv att räta ut sina egna frågetecken.

Bra va’ ?!

2 Kommentarer
  1. Scared says:

    Intressant läsning.
    Kanske är det för oss patienter en förlust om det du skriver är sant. Är det inte bättre att träffa en psykolog som har lite insikt i problematiken kring psykisk ohälsa utifrån ett eget perspektiv? Som patient kan man tyvärr ibland uppleva en tråkig inställning och attityd inom sjukvården. Kanske inte utifrån vad som sägs utan snarare vad som inte sägs, frågorna som inte ställs och känslan som förmedlas till mig som patient.

    Svara

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *