Ack, ni fega svenskar!

Efter många år som psykologkonsult i arbetslivet konstaterar jag att vi därute finner många rädda och ibland också fega individer. Rädda inför konflikter och för fega för att låta konflikter ta plats, eller ens få finnas. Det tar sig bland annat till uttryck genom att man så snart två medarbetare hamnar i oenighet och höjer rösterna mot varandra, kallar man in företagshälsovården, facket, prästen och hade det bara gått hade man kallat in FN för att försöka lösa konflikten

Men vad är det då man är så rädd för?

Dels finns det en missuppfattning om att en konflikt i sig själv är farlig, vilken i sin tur bygger på föreställningen om att vi alltid skall trivas och vara vänner på arbetet. Att alla alltid skall vara vänner på arbetet går inte. Det är helt enkelt inte rimligt att lyckas med en sådan målsättning. En arbetsplats är ett ställe där någon har föst ihop en massa människor, som inte valt varandra, och ställt dem inför en massa press och utmaningar i form av prestation, relationer, regelverk osv. I en sådan kontakt måste oenighet och konflikter uppstå.

Konflikten är inte farlig, den är nödvändig. Resultatet av konflikten kan däremot potentiellt innebära problem och där finns det en befogad rädsla. Om vi inte HANTERAR konflikten på rätt sätt kan det få onödiga konsekvenser. Att HANTERA konflikten är dock inte samma sak som att LÖSA konflikten. Att lösa konflikten tenderar nämligen ofta att innebära att vi med alla medel söker en kompromiss. En kompromiss är som bekant att ingen får bli riktigt nöjd, alla skall ska gå därifrån lika missnöjda.

Kompromisser kan visserligen vara bra, men inte för kompromissens skull. Syftet med kompromissen måste vara att finna den bästa lösningen på problemet, inte att båda skall få backa i sina uppfattningar.

Min uppfattning är också att man bryter in i konflikten för tidigt. Långt innan medarbetarna har kommit till den tidpunkt då de börjar använda sin kreativitet och sin ofta tillräckliga problemlösningsförmåga för att hitta nya lösningar på sin oenighet. Att låta konflikter blomstra skapar inte sällan mervärden. När saker ställs på sin spets kan vi se att såväl kreativitet som problemlösning på helt andra nivåer än i det vanliga arbetet. Inte sällan kan man i efterhand också se att konflikten lett till starkare relationer och sekundärt en bättre arbetsmiljö.

Istället för att ha lite is imagen lämnas ansvaret över till olika konsulter, ofta från företagshälsovården. Det kan säkert vara klokt, men skulle man våga gå avvakta lite och i stället uppmuntra det egna ansvaret för situationen, så skulle konflikten kunna hanteras tidigare, och pengar skulle sparas både i termer av minskat produktionsbortfall och minskade konsultkostnader.

Det behövs mer konflikter i arbetslivet helt enkelt!

– – – – – –
PS från redaktionen
. Läs också DN-artikeln: ”Negativa kolleger bra för arbetsmiljön”

3 Kommentarer
  1. Socionom says:

    Sjukt. Om konflikterna handlar om sakfrågor där konsekvenserna blir stora och ingen kompromiss blir bra, kan jag hålla med lite grann. Men att hoppas på ”kreativitet hos medarbetarna” när det handlar om maktstruktur, härskartekniker och ren elakhet så ger jag inte mycket för din teori – ”låt de starkaste ogräsen blomma”. Jag tror inte alls det handlar om ”rädsla” när man kallar in företagsvården, facket, prästen och FN – det handlar om ohälsa hos någon av parterna, och det raljerar du om. Osmakligt. ”Att låta konfliker blomstra skapar inte sällan mervärden” – Jo, Mattias. Det skapar mycket sällan mervärden, det skapar mycket ohälsa. Välkommen in på en arbetsplats, där det finns en infekterad konflikt. Välkommen till verkligheten.

    Svara
    • Mattias Lundberg says:

      Hej Hans!
      Tack för din nyanserade kommentar.
      Efter att ha jobbat i snart 23 år på olika arbetsplatser, inom vården, akademin, näringslivet mfl och dessutom i en professionell roll som psykologkonsult inom bland annat företagshälsovården så har jag sett en del rejält infekterade konflikter. I verkligheten alltså…

      Svara
      • Socionom says:

        Så vad du ger dig på är inte den svenska kulturen att försöka undvika gräl och finna lösningar, utan fega chefer som kallar in konsulter för problem som du tycker borde kunna lösas på plats?

        Svara

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *