Här sitter det i håret, Jimmie.

Etnologi är ett intressant ämne där vi studerar samhället ur ett kulturperspektiv. Det australiska samhället är på många sätt rysligt intressant att studera ur ett kulturperspektiv. Och då menar jag inte bara frågor som rör urfolken eller ens uppkomsten av Crocodile Dundee eller shrimp on the barbie. Jag har nämligen spenderat ett respektabelt antal år i det här landet och alltid förundrats över hur vansinnigt fördelaktigt det är att vara svensk här. I Australien uppskattas allt som är svenskt alldeles sjukligt mycket: svensk design, svensk kultur, det svenska skolsystemet. Vi har kikki.Ks kontorsbutiker, ”Swedish Stationary”. Det enda som är svenskt med hennes anteckningsböcker är det inflaterade priset. Eller Swedish Tarts Café som har i stort sett ingenting svenskt på menyn men oerhört många kunder, för det är Swedish! Ögon glittrar, pengar byter händer. Härom veckan utbrast en kompis som är lärare förfärat: ”But if Swedish schools are bad, what hope is there for the rest of us??” Den attityden möts jag ofta av. Sverige som idealbild, ribban helt enkelt. När jag berättar om min forskning på jobbet dyker på tok för många frågor upp, att Sverige inte beter sig schyst mot sitt urfolk går inte ihop med bilden av Sverige. Om det är så, tycks folk vilja säga, then what hope is there for the rest of us? När jag berättar om Sverigedemokraterna ler folk antingen lite överseende och byter ämne, eller så nickar de allvarligt och säger jo, det där är ju en sjukdom i Europa och klart att stackars Sverige skulle bli lite smittat. På med skygglapparna bara och förstör för guds skull inte bilden av Supersverige. I Australien skapas hela dokumentärserier om nationens förälskelse i det svenska fenomenet ABBA. Jag menar, inte ens ABBA skulle ju få för sig att uppskatta ABBA så orimligt mycket.

Att vara svensk i Australien, det är lite som att ha en superkraft. Eller, rättare sagt, det var det innan jag färgade håret mörkt.

Häromdagen, i min korridor på jobbet, passerade jag rummet som kallas The Post Graduate Suite. Namnet bedrar, det är egentligen bara ett litet rum där alla doktorander (förutom jag som av misstag fått eget rum) sitter inklämda. Där satt en av de mer mogna doktoranderna, en dam i 60-årsåldern som egentligen inte forskar om något som har med urfolk att göra, men dock något som har med muntlig historia att göra. Jag gillar henne. Hon är minst lika bra på att prata som jag.

Just den här dagen blev jag dock tagen på sängen då hon höll ett långt anförande som jag, efter en stund, insåg helt och hållet handlade om mitt utseende. Eller kanske mer om vad som fattades mitt utseende. Efter ett antal minuter framstod det med pinsam tydlighet att hon uppenbarligen lagt en del tankekraft på att jag inte uppfyllde kraven på det stereotypiskt svenska utseendet: ”you know, the typical blonde and blue eyed…” Hon gestikulerade liksom med hela kroppen för att på något sätt visa att det var mer än bara det – det var någon slags fysisk perfektion, överlägsen andra folk enbart på grund av sitt ”stereotypiska svenska utseende”. Det framgick, efter en del stammande och ett beundransvärt användande av stora ord för att trassla sig ur den pinsamma situationen, att jag ju inte var blond. Men genom en väns avlägsna svenska släktingar som bott i Australien, men ständigt blivit frågade (mer som anklagade skulle jag tro) om de inte egentligen hade aboriginskt blod (jo, hon sade det) så hade hon förstått att det faktiskt fanns flertalet människor som såg ut som mig i Sverige. Som inte hade det ”you know, the the the stereotypical Swedish look…” gesterna åter igen, lite mer desperata den här gången.

Jag är ju inte helt tappad bakom en vagn, så vid det här laget förstod jag ju vilken oerhörd besvikelse jag var i hennes ögon. Kanske lyssnar jag inte ens på ABBA, tror blint på solidaritet och spelar nakentennis på fritiden?

Det är möjligt att jag spejsade ut lite under den senare delen av hennes utläggning, men jag vaknade till liv när jag hörde det ack så familjära: ”you’re socialist over there, right?” Jag hade ju kunnat vara snäll, bara nicka och gå tillbaka till mitt egna rum, men jag blev lite full i fan. Så jag sänkte hennes föreställningar genom lite enkel svensk nutidskunskap och berättade att i Sverige röstar 13% av oss på ett fascistiskt parti, vi spelar i stort sett aldrig nakentennis, den unga generationen har aldrig ens hört talas om ABBA och gissa vad, snubben som leder partiet som förespråkar ”you know, the stereotypical Swedish look…” är inte ens blond. Sen gick jag till mitt rum och skrattade en lång stund för mig själv.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *