I det allra dammigaste hörnet.

Häromdagen tog jag min allra mest lärda vän i handen och släpade henne till ett av de konkurrerande universiteten: Adelaide University. Det fina gamla universitetet. Det som funnits här i nästan 150 år, vilket med (vita) Australiska mått mätt helt enkelt är uråldrigt. Här skriver de ”Proudly since 1992” i gammal skrivstil på byggnader så ni förstår ju att något som etablerades 1874 är exceptionellt förnämligt. Jag skulle in på okänt territorium för att hämta ut en bok. Min vän som är utbildad jurist och psykolog och som är lektor på inte mindre än två universitet och numera även regeringsanställd, skulle få agera mänsklig sköld tänkte jag – om nu någon av de fisförnäma Adelaide Uni-anställda skulle ifrågasätta min rätt att hämta ut deras böcker.

Vi gick in i det stora och fina gamla biblioteket och började leta. Jakten tog oss till den absoluta bottenvåningen. Där stördes den ingrodda doften av böcker endast av en ensam student som måste ha badat i rakvatten innan han råkade förirra sig ner i underjorden. Och här fanns uppenbarligen ingen som kunde uppskatta hans väldoft. Inte en själ, bara hyllmeter efter hyllmeter med dammiga böcker in i oändligheten. Där, i det allra bortersta och dammigaste hörnet, hittade vi den: Narrative Methods for the Human Sciences. Jag i triumf. Min vän i fullständig förundran över min triumf. ”Is this it??”, sa hon med ett ansiktsuttryck som tydligt avslöjade att hon tyckte att ämnet förtjänade det allra dammigaste hörnet. ”Not the sexiest topic…” mumlade hon när vi påbörjade återresan tillbaka genom bokhyllelabyrinten.

Och grejen är ju att hon har alldeles rätt. För en jurist kanske narrativitet låter lika mossigt som kemiska formler gör för en etnolog. Inom akademien är vi ju ofta rätt dåliga på att uppskatta saker över ämnesgränserna. Men vi vinner mycket varje gång vi lyckas göra det. Narrativ metod är oerhört spännande och jag slår vad om att de allra flesta som på något sätt beblandar sig med andra människor skulle ha nytta av att lära sig om det. För narrativen, berättelserna, finns ju överallt. De präglar vår vardag på så många sätt, vare sig vi är jurister, kemister eller etnologer. Att lära sig om narrativitet gör oss till bättre lyssnare och bättre lärare. Narrativitet är helt enkelt inte bara för etnologer, det är för alla. Precis som även kemiska formler och lagar och regler är för alla. För att inte tala om urfolksmetodologier, som alla definitivt skulle må bra av att känna till.

Precis i början av min doktorandkarriär sa en klok person åt mig att jag aldrig fick lämna ett seminarium utan att ha ställt minst två frågor, vare sig seminariet handlade om apelsinjuicens kemiska struktur, giftiga gasers spridning eller folkmusik. Så detta inlägg avslutas med en uppmaning (eller kanske en utmaning?): nästa gång du stöter på ett ämne som känns främmande, töntigt, trist eller helt enkelt obegripligt, lämna då inte ämnet förrän du ställt minst två frågor. Tänk vilka fantastiska mångvetenskapliga samarbeten vi skulle kunna skapa om vi började tänka mer utanför ämneslådorna. För inom universitetsvärlden har vi ju ett outsinligt smörgåsbord av ämneskombinationer att tillgå. Om vi nu bara kunde inse hur mycket vi faktiskt behöver varandra.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *