Men hur ska du kunna vara objektiv?

Det är min första vecka som doktorand. Någon snäll person har tagit på sig att presentera mig för medarbetarna i huset. På en våning stöter vi ihop med ett par forskare. Vi skakar hand, kallpratar lite om huset, de olika arbetsplatserna och vad jag ska göra. ”Men, hur ska du kunna vara objektiv om du har en samisk organisation som mentor?” frågar en utav dem plötsligt. Det är min första vecka. Jag har ännu inte tränat på svaret, eftersom frågan i ärlighetens namn är rätt korkad. Men jag kommer snart att lära mig att den frågan är en utav de mest återkommande jag kommer att få som doktorand.

Det är min sjätte vecka som doktorand. Min handledare, som sitter i rummet bredvid, ropar in mig när jag går förbi. En person som jobbar med gruvrelaterade frågor har varit på besök idag och då personen i fråga fick höra om mitt forskningsprojekt blev han upprörd. Projektet är inte trovärdigt, sa han. Det är inte tillförlitligt och ingen kommer att ta resultaten på allvar eftersom att det har en samisk organisation som mentor, sa han.

Det är min 41:a vecka som doktorand. Jag är i Kiruna och träffar för första gången den fokusgrupp av renskötare som valt att jobba med mig. Jag är spänd. Det är säkert de också. Vi kallpratar, skrattar och skämtar lite. ”Men hur tror du att de kommer att ta dig på allvar, om du jobbar med oss?” säger en utav dem plötsligt. Det blir tyst. Alla tittar på mig. Jag tittar oförstående tillbaka. ”Ja, det har varit forskare här förut, och vi berättade vad vi visste. Men det var ju inte forskning så de gjorde sina egna undersökningar ändå och kom fram till exakt det vi redan hade berättat.”

Det finns ett mönster här. Ett mönster som likt en vattenstämpel ibland kan vara svårt att urskilja. Majoritetssamhällets kunskap gills, samernas kunskap gills inte. Majoritetssamhället är objektivt. Samerna är det inte. Det är mönstret som bildas när en grupp, i det här fallet majoritetssamhället, ser sig som så självklar att den inte längre syns. När attityder och sätt att tänka om världen slutar att vara attityder och sätt att tänka om världen och istället blir världen. När detta får genomsyra media, skolor och arbetsplatser så att de som står utanför majoritetssamhället, utanför normen, ska förstå att det är deras världsbilder som är annorlunda.

Det är min 58:e vecka som doktorand. Jag är i Kiruna. Vid det här laget känner vi varandra och ingen är spänd. En av mina forskningsdeltagare berättar om hur det är att försöka uttrycka värdet av marken för de som inte förstår. Det är en känsla han har för sina marker, säger han, och det är lättare att förklara på samiska. Det gör det svårt när man ska sitta i samråd med skogs- och gruvbolag för de kan inte förstå, de förstår bara pengar. Hans ord går rakt in i mitt hjärta, jag tänker på mina två döttrar som jag vill ska ha en framtid på den här planeten. Jag tänker att hans ord förklarar något som mänskligheten kanske delade för länge sedan, en kärlek för den enda planet vi har och en uppskattning för det den ger oss. Jag säger: ”Men det borde ju gå att få dem att förstå! Kan man inte översätta känslan på något sätt så att även bolagsdirektörer förstår??”. Forskningsdeltagaren ger mig en blick som är till hälften trött och till hälften road: ”Men det är ju precis det vi inte ska behöva göra.”, säger han. Jag sänker blicken och inser att jag återigen har trampat i det koloniala klaveret.

För att förändra detta mönster behöver vi bli bättre på att höra. Inte bara lyssna, vi måste lära oss att höra. Det är skillnad på att lyssna efter något du vill höra och att höra det som verkligen sägs. Skillnaden ligger i att se det där underliggande mönstret och att verkligen förstå att olika världsbilder är likvärdiga. Det finns många begrepp som utvecklar det jag menar, cultural responsiveness, culturally safe methodologies eller decolonizing methodologies, för att nämna några. För oss i majoritetssamhället kan det förstås kännas obekvämt att få sin självklara världsbild utmanad, men vad vore väl livet utan utmaningar? Och då alternativet kan vara att sluta upp som Expressens krönikör Ulf Nilsson, som inte skäms över att hylla kolonialismen och den beväpnade vite mannens framfart i världen, håller säkert många med om att vi har allt att vinna på att låta oss utmanas!

6 Kommentarer
  1. Joakim says:

    Hej
    Intressant tema på din avhandling. Jag arbetar i ett projekt i Australien och är tidigare doktorand i Umeå. Skall följa ditt arbete med intresse.
    Joakim Goldhahn

    Svara

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *