Nu ska jag vara klok. Så läs noga.

En gång för länge sedan, i min vilda ungdom, när jag var långt hemifrån och hade hamnat i knipa, fick jag ett brev från min bror. Jag öppnade det och läste: Nu ska jag vara klok. Så lyssna noga. Orden var så starka, så tröstande. Någon annan klev in och ville dela mitt ansvar, lyfte vänligt men bestämt min blick och hur ont det än gjorde förstod jag vad som var rätt. Vad jag behövde göra. Detta var förstås före skriven kommunikation bara blev ett allmänt brus. På den tiden då ett brev kunde förändra ett liv.

Vi vet i allmänhet när något är fel. Vad som får/bör och vad som inte får/bör sägas och göras. Och vi blir allt bättre på att peka ut allt det dåliga för varandra, överallt pratar kloka röster om orättvisor, kränkningar och oförrätter. Rösterna pratar liksom i munnen på varandra och det ena dränker det andra. Jag bryr mig så mycket, om det försvinnande Stora Barriärrevet, om våldtagna indiska flickor, om människor som bombas i Palestina, om varför de som röstade på SD gjorde det, om renar som massakreras av tåg, om Aboriginska familjer som får sina barn stulna, om romerna som sover ute i Umeå. Jag bryr mig och bryr mig och bryr mig. Hjärtat darrar, hjärnan svämmar över. Den oro jag känner över hur saker och ting är har för länge sedan överskuggat det hopp jag en gång kände för att det ska kunna bli bättre. Det är ett farligt läge jag hamnat i. En knipa. Och jag är inte ensam.

Nu ska jag vara klok. Så läs noga.

Om du, som jag, ibland tvivlar på mänsklighetens kapacitet att överleva sig själv. Vår girighet söndrar den enda planet vi har medan vår kollektiva kortsiktighet säkerställer att de som bestämmer inte ser längre än till nästa val. Om du någon gång nu och då drabbas av Hopplösheten. Då vill jag ge dig en liten gnista av hopp i höstmörkret. Jag vill att du tar den gnistan och lägger den i ditt hjärta. Om Hopplösheten infinner sig igen så påminner gnistan dig om att lyfta blicken och försöka se förbi allt det dåliga, mot det vi vet att vi bör och kan göra.

Det är den 13 februari 2008. Min dotter är alldeles ny och jag ammar henne, sittandes på sängen. Vi lyssnar på Kevin Rudd, Australiens premiärminister. Mina tårar faller på täcket, på min dotters lilla huvud. Trots att hon är så liten vill jag att hon ska ta del av det här. För idag händer något oerhört stort, någonting fantastiskt, någonting som vi, för bara några år sedan, aldrig trodde skulle hända. Idag, den 13 februari 2008, ber Premiärminister Kevin Rudd Australiens urfolk om ursäkt.

“I move:

That today we honour the Indigenous peoples of this land, the oldest continuing cultures in human history.

We reflect on their past mistreatment.

We reflect in particular on the mistreatment of those who were Stolen Generations – this blemished chapter in our nation’s history.

The time has now come for the nation to turn a new page in Australia’s history by righting the wrongs of the past and so moving forward with confidence to the future.

We apologise for the laws and policies of successive Parliaments and governments that have inflicted profound grief, suffering and loss on these our fellow Australians.

We apologise especially for the removal of Aboriginal and Torres Strait Islander children from their families, their communities and their country.

For the pain, suffering and hurt of these Stolen Generations, their descendants and for their families left behind, we say sorry.

To the mothers and the fathers, the brothers and the sisters, for the breaking up of families and communities, we say sorry.

And for the indignity and degradation thus inflicted on a proud people and a proud culture, we say sorry…”

– Prime Minister of Australia, Kevin Rudd, Wednesday, February 13, 2008.

Det här är inte bara viktigt för Australiens urfolk, det här är viktigt för alla urfolk och folk, alla grupper som skadats i kolonialismens framfart. Visst, orden lovar ingenting, men de erkänner. De erkänner att Australiens demokratiskt valda regering förstår vad som är rätt och vad som är fel. Och att de är villiga att ta ett ansvar. Trots att orden givetvis inte kan göra ogjort de fruktansvärda brott som begåtts mot Aboriginska och Torres Straight Islander folk så är handlingen i sig obeskrivligt viktig. För den inger hopp.

I Sverige är vi inte där ännu. Det går väl inte att jämföra, säger kanske någon. Det går alldeles utmärkt att jämföra är svaret. Samer har utsatts för kolonialism precis på samma sätt som andra urfolk. Inte bara det, kolonialmaktens framfart är mer intensiv nu än någonsin, med gruv- och skogsbolag, vindparker, turism och vattenkraft som alla vill trängas i Sápmi. Men det är just det där erkännandet som tycks svårt. Sverige har erkänt samerna både som folk och som urfolk men ändå utreder vi utredningar av utredningar om att erkänna samernas rättigheter. Vi tycks helt enkelt inte kunna göra det viktiga erkännandet. Det som säger att vi, ur människorättssynpunkt, vet vad som är rätt och vad som är fel och att vi är villiga att ta ett ansvar.

Inte ännu, men jag har hopp.

2221812814_43c54e0f9a

2 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *