Öppna den. Läs den.

Det började en kväll för ungefär två månader sedan när jag desperat skannade nattduksbordet efter något att läsa för att locka fram sömnen. Där låg Uncanny Australia av Jane M. Jacobs och Ken Gelder, lite för jobbrelaterat så där på kvällskvisten. Under den fanns Trying to Get It Back, skriven av fyra Adnyamathanhakvinnor från Flinders Ranges i södra Australien, om att ta tillbaka sitt land och sin stulna kultur – definitivt för nära jobbet. Kvar låg Terra nullius. Ingens land av Sven Lindqvist. Jag tittade på pocketboken och läste: ”Öppna den. Läs den.” DNs recension. Okej, tänkte jag och öppnade boken.

Sven Lindqvist gjorde sin resa genom South Australia (staten där jag bor), Northern Territory och Western Australia under 2000-talets första halva. Sida upp och sida ner berättar han på sitt intensiva, men samtidigt nästan känslokalla sätt om ett av vår tids mest horribla människorättsbrott. Jag skriver vår tid, för invasionen av Australien ligger skrämmande nära i tiden. Ett av de oräkneliga övergreppen är den så kallade Stolen Generation, den stulna generationen. Barn med en vit och en aboriginsk förälder togs från sina familjer för att uppfostras som vita barn på barnhem, och slutade ofta som slavarbetare i vita hem. Detta pågick lagligt ända fram till 1970-talet. Men mina kollegor här, på the David Unaipon College of Indigenous Education and Research i Adelaide, säger att det aldrig egentligen har slutat.

Så sent som för två veckors sedan trädde en grupp aboriginska Elders fram och varnade för att en ny Stolen Generation är på gång. Ett skakande stort antal barn ”omhändertas” lagligt varje år från sina aboriginska föräldrar som inte anses vara lämpliga att ta hand dem. I januari i år gick tungt beväpnad polis in i ett aboriginskt hem i staten New South Wales mitt i natten. Under vapenhot ryckte polisen de nakna föräldrarna ur sängen och satte på dem handfängsel, de åtta barnen samt de nakna och handfängslade föräldrarna föstes sedan ut på gatan. Efter incidenten har barnen fått flytta hem igen vilket betyder att det inte var fråga om barnmisshandel. Den australiska premiärministern, Tony Abbott, fick nyligen frågan av en journalist, om den här typen av övervåld verkligen är befogat. På det svarade Abbott, efter en del förvirring, att det är viktigt att aboriginska barn går i skolan.

Lindqvist har rätt, i Australien finns en oerhört diskriminerande attityd, som ett nationellt narrativ som inte gått att tvätta bort. Aboriginer anses ofta inte kunna ta hand om sig själva eller sina barn. De anses helt enkelt inte dugliga. Den här attityden är även fokus för Lindqvists undersökningar och kritik men jag tycker att han faller på sin egen goda vilja. Attityden tycks nämligen komma av att det vita Australien inte förstår sig på urfolken och att kontakten som behövs för att reda ut och skriva om ett nationellt narrativ inte finns där. I Sven Lindqvists bok finns inga positiva exempel. Det finns inga feel-good-moments. Där finns bara en fruktansvärd historia av stöld, våldtäkt, kränkningar och vitt paternalistiskt tänkande. Där finns exempel efter exempel på handlingar och attityder som är ofattbart grymma. Lindqvist berättar och berättar om aboriginerna men han pratar inte med en enda aboriginsk person under hela sin resa. I en stad ser han en ”aboriginkvinna” vid en spelautomat, ”Hon är den första aborigin jag ser under resan. Vi undviker varandras blickar.” skriver Lindqvist. På det sättet förstärker han de oförrätter han tar sig an att beskriva. Det handlar om en oförmåga att lägga ifrån sig sitt vita perspektiv. Det är även här som forskningen och forskningsetiken slirar. Det är så lätt att ställa sig på de stackars aboriginernas sida och skrika högt om hur hemskt de haft och har det. Desto svårare är det att förstå att aboriginska folk kanske inte alltid vill ha den typen av ”hjälp” och att man, innan man börjar skrika, skulle kunna fråga dem. Kanske vill de aboriginska folken inte ens alltid att man som vit ska ta upp deras utrymme?

Mina australiska forskningsdeltagare tillhör Adnaymathanhafolket. De är starka och stolta och tycker mycket mer synd om mig än vad jag gör om dem. Aunty Thathy nämnde mig till och med nyligen på en urfolkskonferens: ”Den stackars flickan trodde bara att det fanns två typer av känguru!” utbrast hon till åhörarnas stora gapskratt.

Jag säger inte att Lindqvist har fel när han beskriver de fruktansvärda händelser som ägt rum på denna kontinent. Jag tycker dock att han borde ha inkluderat ett aboriginskt perspektiv. Just det perspektiv som på så många sätt lyser med sin frånvaro i det Australiska samhället. Men för all del: Öppna den. Läs den.

3 Kommentarer
    • Kristina Sehlin Macneil says:

      Gör det Ellacarin! – om nu inte höstmörkret och valet lyckas göra dig tillräckligt nedstämd.

      Svara

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] Sehlin MacNeil är ny skribent på Umeå Universitets forskarblogg. Läs hennes första inlägg ”Öppna den. Läs den” här. Det handlar om boken Sven Lindqvists bok Terra Nullius och Kristinas reflektioner […]

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *