Det är för innehållet vi är här, eller?

Är omgiven av resans lugn. Välkända kabinpling när säkerhetsbältet kan lossas och datorn slås på. Efter flera års flygpendlande mellan Sverige och England har jag kommit att särskilt gilla detta mellanrum i luften. Stunden blir ett slags möte med mig själv där tanken löper lite friare och har mer energi än i de hemtama rummen på arbetsplatsen och i hemmet. Känns med andra ord som ett perfekt tillfälle att blogga. Mina medresenärer utgörs till stor del av andra svenska medie- och kommunikationsvetare som är på väg till samma internationella forskarkonferens. Denna gång samlas vi i Portugals vackra huvudstad Lissabon, i ett land som drabbats särskilt hårt av den globala finansiella krisen. Temat för konferensen denna gång är ”Communication for Empowerment. Citizens, Markets, Innovations” (ecrea2014.ulusofona.pt). Modeorden känns igen och skulle säkerligen fungera som samlingsnamn på allsköns akademiska sammanhang anordnade idag. Tidstypiska. Forskningen är som bekant trendkänslig!

Själv har jag förmånen att leda sektionen om vetenskaps- och miljökommunikation, som tyvärr likt många andra och särskilt detta år, lider av den hårda konkurrensen om tider för paperpresentationer. Det var många inskickade paperförslag som var väldigt bra, men som helt enkelt inte fick plats i programmet. Det är det första vi talar om när välbekanta ansikten möts i gaten. Situationen blev inte bättre av att datasystemet vi hade som hjälp för registrering och granskning av över tusen abstrakt var ett riktigt monster som krävde allt för mycket tid och som inte levererade det förväntade stödet. Många författare blev inte bara besvikna, utan dessutom utan ordentlig respons på deras inskickade papper och posterförslag. Det är inte okej när granskningen skett enligt konstens alla regler och det finns värdefull feedback att få! För i den akademiska världen, särskilt vissa delar av den, kan man vara ganska ensam med sin text och till och med svältfödd på kvalificerad dialog om innehållet. Till min och mångas förvåning. Innehållet är väl ändå skälet till varför vi är här?

I denna fråga envisas jag med att inta en idealistisk position. Jag vill att det ska vara så helt enkelt. Det gemensamma fokuset på liknande frågeställningar och fenomen är också den stora behållningen med dylika konferenser där man träffas och utbyter idéer. Prövar sina argument och inspireras att fortsätta. Mitt huvudsakliga forskningsfokus på miljöfrågor, ofta inbegripet vetenskapskommunikation eftersom olika typer av experter är centrala när miljön står i fokus, har nämligen ingen dominerande plats inom medie- och kommunikationsvetenskapliga fältet i övrigt. Därför är det extra viktigt att delta i dylika konferenser. Som ofta är, organiseras också i anslutning till dessa olika typer av mindre workshops som samlar specialiserade delar av vetenskapssamhället.

Denna gång har jag och en kollega från Södertörns högskola (Anna-Maria Jönsson) blivit inbjudna att presentera vårt gemensamma samarbetsprojekt med titeln The Missing Public in News Discourses on Environmental Risks på ett symposium som handlar om ”Communication and Citizen participation in the Politics of Energy and Climate Change” organiserat av portugisiska forskare (www.lasics.uminho.pt/compolis/). Vårt paper handlar om vilken plats publiken eller medborgarna har spelat i nyhetsjournalistiken kring brännande miljöfrågor. Vi argumenterar här utifrån ett demokratiperspektiv för vikten av ett brett deltagande, men våra respektive empiriska studier sedan 1990-talets början av exempelvis slutförvaring av kärnavfall, gasledningsprojekt genom Östersjön eller etanol som bilbränsle, visar generellt sett på dålig representation i journalistiken. Publiken och medborgarperspektiven är i stor del frånvarande eller hårt mallade i de etablerade nyhetsformaten. Kanske får en påverkad invånare säga ja eller nej i en opinionsundersökning eller bli intervjuad om hur det känns kort innan ett avgörande politiskt beslut. Störst chans till medialt genomslag har annars olika former av medborgarprotester.

Vi hävdar att det är hög tid för forskningen att gå bortom enskilda fallstudier av specifika miljöfrågor och satsa mer på att utveckla jämförande analyser. Det är samma samhällen, samma institutioner och samma medborgargrupper som har att hantera allehanda utmaningar. Därför behövs mer generellt vetande. Ställer också krav på att forskningsråden finansierar studier bortom krishanteringsfasen. De behövs för att vi ska förstå kommunikationens roll när det gäller hanteringen av angelägna miljöproblem. Det behövs för att ställa om till ett mer hållbart samhälle. Och som jag påpekat flera gånger förr är det svårt att överhuvudtaget föreställa sig en sådan samhällelig omställning på bred front utan mediernas medverkan. Journalistiskens påverkan är fundamental. Om än de traditionella ”gam”-medierna (hör norrbottensdialekten i första stavelsen) är stadda i radikal förändring och starkt påverkade av den digitala vändningen, så utgör de fortfarande en essentiell del av kittet i samhället.

I många avseende verkar och leder medieinstitutionerna dessutom den digitala medieutvecklingen. Sociologen Anthony Giddens har betecknat det mediala som en mötesplats, inte minst för samhällets beslutsfattare. Beskrivningen är enkel men likväl träffande. Mediala representationer är delar av vårt gemensamma vardagsrum, de formar upplevelser av tid och rum och är viktiga för det som håller samhällen samman. I det stora och i det lilla. Därför spelar det roll vilka röster som hörs i nyhetsjournalistiken och vem som deltar i miljödebatten. Det är av betydelse vilka som räknas och vilka möjliga vinklar och vrår som förblir oupplysta i offentligheten. Hur förhållandena i medierna ser ut och varför det är så, samt vilka konsekvenser det kan få för det allmänna och inte minst miljön, det är en viktig forskningsuppgift. Imorgon ska jag berätta mer om vad nytt jag lärt mig från dessa konferenser.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *