Framtiden och MKV-programmen: stärkt forskningsanknytning, pedagogisk utveckling och förbättrad arbetsorganisation

Gårdagens sällsamt mörka novembermåndag inleddes med ett framtidsinriktat viktigt arbetspass där vi i lärarkollegiet engagerade i de två medie- och kommunikationsvetenskapliga programmen samlades för att göra en så kallad SWOT-analys. Övningen gick ut på att individuellt och i grupp identifiera nuvarande och framtida styrkor, svagheter, möjligheter och hot i och för verksamheten. På bara två timmar lyckades vi samla oss kring en förståelse av nuläget och en riktning framåt. I en tentativ handlingsplan identifierade vi tre gemensamma punkter som vi enades om är viktiga att prioritera i vardagen i arbetet med MKV-programmen. Den första handlar om forskningsanknytning. Den andra om pedagogisk utveckling och den tredje om en förbättrad arbetsorganisation.

Att genomföra en dylik, mycket begränsad, men ändå framtidsinriktad aktivitet känns särskilt viktigt i en organisation som genomgår en kris. Vår institution har, vilket du som läser detta förmodligen redan känner till, ett stort ekonomiskt underskott och har därför tvingats till relativt sett drastiska åtgärder. Flertalet fast anställda lektorer och viss administrativ personal har blivit uppsagda i dagarna och sparåtgärderna i verksamheten är många. Eftersom MKV-programmen har stor volym och skönt nog överlag är populära bland studenter (och arbetsgivare), drabbas vi inom MKV i relativt blygsam omfattning av dessa läraruppsägningar. Men alla medarbetare vid institutionen påverkas självfallet av den allvarliga situationen i stort och smått. En gemensam målsättning och väg framåt kan dock, som organisationskommunikationsforskningen (långt ord!) vittnar om när det gäller dylika förändringsprocesser, underlätta väsentligt.

När det gäller forskningsanknytningen ser vi stora möjligheter att förstärka den i vår grundutbildning. Här handlar det dels om att forskande lärare och doktorander bör komma in oftare på kurserna och undervisa och handleda på sina respektive specialområden, dels om att våra kurslitteraturlistor behöver revideras och förnyas med forskningsanknytningen i åtanke. Stärkt internationalisering blir dessutom en positiv bieffekt av en sådan utveckling.

Den pedagogiska utvecklingspotentialen är i sin tur mångfacetterad. Det handlar till att börja med om att vi behöver lära på ett sådant sätt att självständigheten hos studenterna stärks. Det handlar också om att fortsätta utveckla formerna för utbildningarna, exempelvis att använda sig av digitala verktyg, nya pedagogiska grepp och lärplattformar. Att medvetet jobba inom och med lärarlag är också en viktig ingrediens i en förbättrad pedagogik som vi vill satsa på. Samverkan med andra parter, inte minst utanför universitetet, är ytterligare ett område där vi redan ses som starka men som har potential att utvecklas än mer, inte minst pedagogiskt. När det gäller samverkan finns MKV-programmen redan med som exempel på ”best practice” i ett Vinnovastött projekt. Studenterna gör praktik, jobbar med autentiska fall (”case”) i kurser och ibland skriver de uppsatser på uppdrag. Samverkan med externa parter ger mycket till utbildningen men får inte, vilket lärarkollegiet i morse också konstaterade, ske på bekostnad av vetenskapligheten.

Det tredje och sista, men inte mindre viktiga utvecklingsområdet som togs upp som prioriterat område under dagens lärardiskussion gäller vår egen arbetsorganisation och sättet vi arbetar på. I kristider är det särskilt viktigt att ha ändamålsenliga arbetssätt och (besluts)strukturer för att hushålla med tid, energi och resurser och här är vi många som anser att det finns en hel del att utveckla, inte bara på institutionsnivån. Kanske kan en blick utifrån på vår organisation vara till hjälp och få oss att tänka nytt och prioritera bättre? Studentgruppen klagar ofta på oss lärare att vi är dåliga på att planera, lägga scheman i tid och informera om kursinnehållet samtidigt som man överlag glädjande nog är nöjd med själva kursinnehållet. Problemet känns med andra ord som angeläget att lösa. Kraven från studenterna och förväntan på förhandsinformation har dessutom ökat lavinartat senaste decennierna. Det ligger en hel del i kritiken och är i mångt och mycket en direkt återspegling av ett strukturellt problem med bemanning som vi brottats med i alla år jag varit universitetsanställd. Problemet borde dock inte vara olösligt. Utbildning och kurser ska planeras åratal i förväg, men samtidigt väntar vi på institutionen på antagningssiffror, genomströmningstal och budgetuppföljningar osv tills kort innan vi anställer och bemannar lärare. I vår hårt ansträngda ekonomi blir nog inte situationen lättare och framförhållningen bättre av sig själv. Situationen skapar en olycklig ryckighet i undervisningen och det blir allvarliga brister i kontinuiteten och i förlängningen kvalitén på undervisningen. I den akademiska världen tar dessutom rekryteringsprocesser osedvanligt lång tid eftersom det så centrala sakkunnigförfarandet är lika tidskrävande som underfinansierat. Umeå universitets formulerade Vision 2020 om det effektiva universitetet skulle, om det var en realitet, kunna vara en hjälp att lösa upp många av vardagens knutar och på så sätt rusta oss bättre för framtiden. Gemensamma målsättningar, som här gällande MKV-programmen, är helt klart en sådan ingrediens som både underlättar och motiverar!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *