Jag bloggar alltså är jag eller varför ska du läsa detta?

Frågan om hur, för vad och varför man bloggar som forskare har funnits med mig ända sedan jag anmälde intresse av att delta i denna gemensamma forskarblogg för Umeå universitet. Är nämligen själv nybörjare som bloggare och betraktar därför uppdraget som en liten utmaning. Att blogga känns spännande och nytt, men också lite obekvämt. Stilen man skriver på ska gärna vara annorlunda. Rappare och mer fyndig än den vetenskapliga prosan. Val av språk är också betydelsefullt. Ska jag inkludera mina engelsktalande kollegor i meningsutbytet eller ska jag rikta in mig på det svenska offentliga samtalet? Kanske är den huvudsakliga målgruppen istället medborgare i Umeå med omnejd, det samhälle jag lever och verkar i alternativt våra studenter? Eller kanske vill staten som arbetsgivare att de ofta refererade skattebetalarna ska få insyn i universitetsvärlden på ett mer lättillgängligt sätt. Målgruppens utseende och utgångsläge bör hur som helst forma valet av kommunikationsformer och delvis också innehållet för att resultatet ska bli lyckat. Den doxan lär i alla fall jag och mina kollegor dagligdags våra studenter.

Boomen kring bloggar har dock gått över och bloggande är idag mer att betrakta som en etablerad kommunikationsform, även i forskarvärlden.  Detta var i alla fall en av lärdomarna jag fick genom att under ett par år vara med och handleda en doktorand som följt blogosfärens framväxt från allra första början (Stephanie Hendrick, Beyond the Blog, 2012).

Nyhetens behag med mikrobloggande och Twitter är också förbi. För många forskarstuderande idag introduceras dessa verktyg som ett sätt att popularisera vetenskap, men också för att nätverka. Samtidigt är vägen snårig när vi kommer till publicering av vetenskapliga resultat på bloggar och andra digitala plattformar. Det känns dock som bloggande idag är något forskare bör ha kännedom om, om än kanske inte något alla måste behärska. Men hur mycket tid får det ta? Att blogga eller inte har blivit ett av våra vardagliga val, inte bara inom universitetsvärlden, utan också inom många andra samhällssektorer. Det handlar om att synas. I dubbel bemärkelse. Men också om att vilja. Politiker och folkvalda är ett kanske än tydligare exempel. För vem vore kommunalrådet Holmlund utan VK-bloggen? Mediet har definitivt varit till hjälp i opinionsbildningen och  en nyckel i formandet av en politisk dagordning.

Bloggande har också dialogiska kvalitéer och den som skriver bör helst vara kommunikativ och i interaktion med sina läsare. En kritisk fråga alla bloggare måste ställa sig är dock om det överhuvudtaget finns några intresserad läsare av bloggposterna? Det gäller självfallet även mig. Även om jag själv inte är en flitig bloggläsare så gissar jag att läsargruppen till stor del är intern. Det är också det som lockar. Här finns nämligen en chans att samtala med kollegor, även bortom institutions- och fakultetsgränser vilket intresserar mig som tvärvetare. Den ger också en chans att beskriva viktiga verksamheter och vardagen som medie- och kommunikationsvetare verksam vid den Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. För i den akademiska rangordningen hör mitt ämne än till nymodigheterna, om än disciplinen kan sägas ha funnits i drygt ett sekel. Det i sig genererar ett kommunikationsbehov. Men eftersom forskarbloggens mottagare är svåra att förutse och säkerligen varierar beroende på avsändaren så kommer jag ta mig friheten att experimentera lite och att vid olika tidpunkter vända mig till olika målgrupper, såväl interna som externa.

Det ovana kan skava lite och det är väl just det som gör att man sedermera har chans till att växa. Men det tyngst vägande skälet till att jag anmälde intresse att blogga är detsamma som Umeågalans inbjudna talare Lina Thomsgård, entreprenör och grundare av Rättviseförmedlingen, häromdagen angav som huvudmotiv till varför just hon tackat ja till att delta i det populära frågeprogrammet På spåret. Detta trots att det är läskligt! Det handlar helt enkelt om att dra sitt strå till stacken. Att försöka leva som man lär och motverka den i offentligheten (läs akademin) skeva könsrepresentationen. Jag observerade nämligen för en tid sedan att mönstret gick igen i vårt universitets forskarblogg. Om det sen är värt att läsa det jag skriver är självfallet helt upp till dig att avgöra. Jag är i vilket fall intresserad av att höra allehanda reaktioner från dig som läsare!

10
10
10
10
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *