Klimat i fokus utan energi

Det hoppingivande momentum som fanns i klimatpolitiken 2009 inför COP15, allmänt kallat Köpenhamnsmötet, dog i samma takt som finanskrisen bredde ut sig världen över. Glädjande nog har dock inte kommunikationsaspekterna försvunnit ur klimatforskningen. Många av de medie- och kommunikationsvetare som för första gången intresserade sig för en miljöfråga i och med klimatkrisen, fortsätter göra så än idag. Det kan jag konstatera efter att ha deltagit i två internationella konferenser där vetenskaps- och miljökommunikation diskuterats. Det oerhört starka fokus på dagspressens rapportering kring FN:s klimatmöten och publicering av IPCC-rapporter börjar också mattas av något, till förmån för en större mångfald angreppssätt. Nu studeras också andra tidsperioder än tiden kort före, under och efter dessa återkommande mediehändelser. Det är nödvändigt, för ska man förstå hur exempelvis ”gemene man” begriper situationen bör man ta andra faktorer än eliters dagordning och vardag i beaktande, om än dessa aktörer  självfallet har makt att forma det gemensamma. Problemformuleringsprivilegiet, för att använda ett långt ord. Kopplingen till toppolitiken och den internationella expertpanelen, med klimatforskare som kontinuerligt rapporterar om klimatproblemets komplexa konsekvenser, vittnar annars om såväl journalistikens som medieforskningens starka beroende av politiken respektive vetenskapen. Idag finner vi dock en större mångfald när det gäller vilka nationer som studeras.

Även om dominansen av västvärlden är fortsatt stark, finns exempel på forskning som tar problematiken i fattigare, tillika mer utsatta, länder på allvar. BBC World-journalisten James Painter, nu verksam i Storbritannien vid The Reuters Institute for the Study of Journalism, University of Oxford, leder ett av dessa komparativa projekt kring nationer, medier och klimat (https://reutersinstitute.politics.ox.ac.uk/people/james-painter-director-journalism-fellowship-programme-reuters-institute). En finsk journalistikprofessor (Risto Kunelius) och en norsk dito (Elisabeth Eide) leder i sin tur ett transnationellt forskarnätverk, MediaClimate ((http://mediaclimate.net), som har deltagare från 20 länder och alla kontinenter representerade i gruppen. Spänningen och ojämlikheten mellan Nord och Syd gör sig ständigt påmind i denna forskning. Vem är det som bär störst skuld och vem ska försaka och betala när klimatproblemen ska tacklas? Som svensk blir man också fascinerad över hur starka och många klimatskeptikerna är i flertalet andra länder, inte minst USA och Australien, nationer som vi annars gärna identifierar oss med och kopierar. Klimatfrågans hälsodimensioner, ett starkt och angeläget forskningsområde inom vårt universitet, berörs dock väldigt lite i befintlig kommunikationsforskning. Här finns mer att göra för som rätt nyligen släppta klimatrapporter poängterat så kan betoningen på hälsovinster vara en nyckelfaktor för att få till stånd beteendeförändringar. Miljön och hälsan besparas på samma gång.

Men trots att klimatfrågan legat högt på dagordningen i ett decennium och är direkt sammankopplad med energiförsörjningen i våra samhällen är det samtidigt slående hur frånvarande det perspektivet är. Situationen känns igen även inom andra samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen. Energin fattas. Samtidigt är ett högt nyttjande av fossil energi boven i klimatdramat. Kärnkraften har fått en renässans efter att klimatproblemen börjat tas på allvar och i exempelvis Portugal har en utbyggnad av vattenkraften med tydlig påverkan på landskap, människa och djur genomförts som en direkt följd av behovet av förnyelsebar energi och EU-politiken. Olika energiformer står i ett dialektiskt förhållande till varandra och bör därför samstuderas oftare. Det hävdar i alla fall jag. Energiförsörjningen är fundamental i alla samhällen, en helt avgörande del i det som gör samhället möjligt. Därför måste också mer energi in i klimatfrågan.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *