"Vad gör de egentligen?"

När jag fick jobbet som forskningssköterska 2012 förstod jag snart att jag hade hittat rätt. Förmånen att få fördjupa sig och riktigt gräva, inte sällan i gamla arkiverade dokument, gav mersmak. Känslan var, och är, att ju mer man lär sig om ett ämne, desto mer intressant blir det. Man vill bara veta mer!

Efterhand utkristalliserades ett ämnesområde inom den njurmedicinska forskningen som gav mig möjlighet att kombinera arbetet som forskningssköterska med doktorandstudier. En ny värld öppnades. Jag skriver nu en avhandling, som syftar till att utreda vilka alternativ till blodförtunnande läkemedel som finns då man vill utföra dialysbehandling på en patient som har en ökad, eller pågående, blödningsrisk. Har även ett delarbete som syftar till att beskriva patienters upplevelse av att plötsligt och akut behöva dialysbehandling. Ett omvårdnadsperspektiv som en knorr på den medicinska forskningen, eftersom de båda delarna hör ihop.

Efter att tidigare ha letat fram och bistått andra doktorander och forskare med material skulle jag nu bistå mig själv med data. En frihet som kan vara både skrämmande och lockande.

Det tog ett tag för mig att acceptera att doktorandspåret sällan är rakt. Snarare krokigt och upp och ner samtidigt. Perioder med ”flow” avlöser perioder med motgångar och misströstan. Men med en huvudhandledare och en bihandledare som är erfarna har jag fått bekräftat att det är så det ser ut. Jag fick en skiss av hur doktorandens tillvaro ser ut och förstod att de här topparna och dalarna hörde till. En liten tröst då det kändes som att alla runtomkring nästan skrek ”vad är det ni gör egentligen” och ”tror ni verkligen att det där ska ge något”?

Det är inte lätt att förklara sin forskning för de som inte varit inom samma sfär. Det blir oftast en förenkling och man lär sig eftersom att inte krångla till det. Där tror jag också att kärnan till att tämja de ropande rösterna ligger – förklara så att även din mamma förstår, sa min handledare en gång. Man snärjer sig lätt med de termer som används inom forskargruppen och blir en grekisktalande och hieroglyfspottande alien. Jag försöker att inte vara så.

Jag tror att intresset för både forskningsresultat, men även forskning i sig, skulle kunna bli större om man talar och skriver så att alla förstår. Ibland kan nivån på språket i artiklar och presentationer ligga på en nivå som gör språket obegripligt även för den som läst hundratals artiklar. En liten värld av hemmablinda må hända?

Jag hoppas att jag i framtiden kan få fler sköterskor och blivande sköterskor att ta chansen att kika in i forskarvärlden med allt den innebär. Det ger nästan alltid mer än det tar. Vi behöver bli fler sköterskor i forskarteamen så att även den biten av vårt yrke integreras mer fortlöpande med verksamheten. Den bör bli en naturlig del av utvecklingen av arbetet. Det skulle dessutom ge våra arbetsmetoder en större tyngd i slutänden.

2 Kommentarer

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] Forskarbloggen vid Umeå universitet | ”Vad gör de egentligen?” […]

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *