Betydelsen av teknisk personal

Ett av våra viktigaste uppdrag här på UMF är att tillhandahålla fartyg och utrustning för marin forskning, samt erbjuda stöd i form av kompetent personal. Vi kan det här med provtagning och logistiken kring det. Den tekniska personalen vid UMF har under lång tid samlat på sig erfarenhet av saker som kan gå fel och arbetat upp en fantastisk problemlösningsförmåga som komplement till den redan väl etablerade och oerhört viktiga planeringen som är grunden till all trygghet och harmoni. Forskare kommer och går, de jobbar än med det ena projektet och än med det andra och arbetar ständigt efter nya idéer och uppslag, medan vi, den tekniska personalen, jobbar med samma saker år ut och år in och alltså har möjlighet att förfina och förbättra och effektivisera våra metoder till fulländning. Vi blir helt enkelt skitbra på det vi gör.

Så när forskarna ska ut på fältet eller göra analyser de inte gjort förut men som vi gjort ettusenfemhundra gånger, då vet vi att de kommer att glömma saker, det kommer ta längre tid än de tror, de kommer att missa viktiga detaljer i planeringen för de har inte den erfarenhet som vi har. Förvånansvärt sällan frågas det efter vår kompetens innan projektet drar igång, däremot hyllas den i stora ordalag när (de av oss förutsedda) problemen hopar sig och vi löser dem i vanlig minutoperativ ordning. Ibland kan det uppstå en aning frustration kring detta hos vissa vänner av ordning och reda. Nedan följer ett exempel ur verkligheten.

Det är måndag morgon och solen lyser varmt över fjärden. Lotty ligger vid kajen med båda motorerna igång och småputtrar för sig själv i väntan på forskargruppen som kommer strax. Själv har jag smugit in i formalinlabbet och hällt upp ett djurplanktonprov som jag tänker räkna i lugn och ro hela dagen, alldeles för mig själv. Jag tänker stå väldigt stilla så att den rörelsesensorstyrda belysningen slocknar och hoppas att jag på så vis ska undgå att bli upptäckt och indragen i någonting oplanerat. Men precis när jag ska börja räkna antalet mysider (pungräkor på svenska) hör jag hur någon tar i handtaget. Någon stör mitt harmoniska välplanerade upplägg med att stillsamt fråga om jag inte händelsevis kan följa med ut med Lotty idag. Det är ju första dagen med forskargruppen och det är ju bra om jag som kan det här med att ta sedimentproppar och vattenprover följer med första dagen så att det blir ordentligt gjort. Men naturligtvis! Som den flexibla och ansvarskännande och lösningsorienterade medarbetare jag är så lägger jag utan tvekan ifrån mig pungräkorna och klär på mig flytoverall och storstövlar. Min erfarenhet av ganska stora multinationella forskargruppers första provtagningar säger mig att det vore klokt att ta med något att äta för förmodligen kommer det här att ta mer än dubbelt så lång tid som forskarna själva tror.

Och det gör det. Vattenhämtaren fungerar inte som det är tänkt och man har missat att ta med viktig utrustning och hade ingen aning om att botten var så hård att det inte går att ta sedimentproppar på vanligt sätt och kunde inte förutse att provtagningen skulle ta sa lång tid och enligt planen (jag ifrågasätter den) skulle vi hinna tre stationer innan lunch men hinner inte ens klart den första och det är jättemycket folk med ombord och vad gör alla här egentligen tänker jag och kan de inte organisera sig lite innan jag får andningsbesvär! Min inre strukturfascist får själslig klåda och allergiska utslag och jag vill styra upp och rationalisera och organisera! Jag blir alldeles yr av den starka effektiviseringsimpulsen. Jag resignerar och ger upp kontrollbehovet och då, i ett anfall av plötslig kosmisk frid (kanske strukturfascisten fick ett astmaanfall och svimmade?), vänder jag ansiktet mot den varma vårsolen, tar fram min macka och bara njuter av tillvaron. Det får väl ta den tid det tar då tänker jag, det är ju deras prover, inte mina.

Besättningen jobbar långa dagar ute på Lotty den här veckan och vi ser dom knappt förrän de kommer tillbaka på fredagen, skäggiga och väderbitna. Inne på labbet står vår kemist och analyserar forskarnas prover till långt in på nätterna. Vår personal har verkligen använt hela sin fantastiska problemlösningsförmåga för att forskarna ska lyckas med sitt projekt. Den tekniska staben som varit inblandad i projektet har varit så tillmötesgående och flexibel och lösningsorienterad och positivt inställd att forskarna öser beröm och tacksamhet över dom. Vi andra känner stolthet, över dom, över oss. Jag beundrar deras outtröttligt avslappnade attityd till kaos och oreda. Men strukturfascisten? Ja, hon känner sig i hemlighet nöjd med att efter första dagen återgå till att stillsamt räkna djurplankton. På ett välplanerat sätt, förstås.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *