Forskning – mycket snack och lite hockey?

För många forskare betyder januari ett intensivt skrivande av forskningsansökningar. Idéer ska förpackas på ett attraktivt sätt för att stå ut i konkurrens med hundratals andra. Det är inget fel i detta, kunskap springer ur kreativitet och nytänkande, eller?

Inom mitt område, ungas psykiska ohälsa, så vet (och snackar) vi massor om vilka besvär som är vanligast, om det skett en ökning eller inte, om vilka som är mer drabbade och hur psykisk hälsa är kopplat till omständigheter i de ungas vardag. Det finns betydligt mindre kunskap om vad som kan och bör göras för att hejda den negativa utvecklingen av psykisk hälsa bland unga samt minska klyftorna mellan till exempel killar och tjejer. För att utveckla reella förslag på förändringar så krävs interventioner – konkreta insatser som utvärderas.

De stora forskningsfinansiärerna har under de senaste åren, på uppdrag av regeringen, satsat på forskning om ungas psykiska hälsa och forskningsprojekt med fokus på interventioner har varit ”extra välkomna”.  Äntligen! Ropar vi som menar att det är dags att byta snack mot hockey; äntligen kan interventionsprojekt få stöd.

Idén om interventioner är tämligen enkel: utifrån existerande vetenskaplig kunskap utvecklar vi en intervention som syftar till att hela skolan ska jobba med att, exempelvis motverka sexuella trakasserier och mobbning, främja jämställdhet genom att till exempel problematisera stereotypa och förminskande normer om vad det innebär att vara tjej och kille, samt främja deltagande och goda kamratrelationer. Detta är inte lika enkelt kontrollerat som ett laboratorieexperiment (missförstå mig inte nu, jag säger inte att experiment är simpla, bara att ”in-real-life” interventioner/experiment innehåller många osäkerhetsfaktorer). Men om vi ska kunna skapa förändring och veta vad som fungerar så behövs någonting göras.  Sagt och gjort. Vi har tio högstadieskolor i två kommuner i olika delar av landet. Intervjuer och enkätundersökningar genomförs i samtliga skolor för att få en inblick i hur situationen ser ut. I fyra av dem implementeras därefter programmet under två år. I de andra sex skolorna pågår verksamheten som vanligt. Efter halva tiden görs en uppföljning liksom efter två år. Resultaten jämförs med hur det såg ut från början.

Tillbaka till forskningsfinansiärernas satsning. I två stora utlysningar under 2011 och 2014 tilldelades medel till 24 projekt. Hur många av dem var interventionsforskning? Fem. Hur många av dem skulle genomföras i skolan i de åldrar där psykisk ohälsa är vanligt (och ökar)? Inget.

Slutsats: ja, vi forskare som jobbar utifrån att unga människors psykiska hälsa påverkas av den miljö de befinner sig i snackar en massa eftersom vi inte har det individfokuserade forskarsamhällets stöd att undersöka vad det blir för resultat av lite hockey.

2 Kommentarer
  1. Maria Wiklund says:

    Tack för ett viktigt blogginlägg! Hoppas verkligen att din interventionstudie får ekonomiskt stöd i framtiden. Högaktuellt att utveckla och utvärdera modeller för att motverka trakasserier och främja jämställdhet bland unga.
    Lycka till med forskningen!
    Maria Wiklund, fysioter

    Svara

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *