Ickevåld och demokratisering i Myanmar

Jag besökte Myanmar första gången ett år efter att saffransrevolutionen hade slagits ned av militärregimen. Jag tyckte då att jag kunde konfirmera de rapporter som slagit fast att ickevåldskampanjerna 1988 och 2007 var misslyckade. Kraven på demokrati hade inte hörsammats och läget för de mänskliga rättigheterna var bekymmersam. De som hade haft ledande roller under kampanjerna som inte hade dödats av militären satt fängslade eller befann sig på flykt inom eller utanför landets gränser. En fråga som sysselsatte mig var varför ickevåldskampen inte hade rönt någon framgång. Två år före 8/8/88-upproret hade en folkmaktsrevolution i Filippinerna störtat president Marcos och ett år senare började murarna rasa i Östeuropa. Civil olydnad kom att störta fler diktatorer både före och efter munkarnas ickevåldsaktioner 2007. Varför fungerade det inte i Myanmar? Var kampanjerna dåligt planerade? Hade de inte förmått mobilisera stora klassöverskridande skaror? Var aktivisterna inte tillräckligt disciplinerade? Kunde de inte framkalla lojalitetsskiften inom armén? Var militärregimen osedvanligt brutal? Var det internationella aktörers bristande vilja att sätta press på regimen som var boven i dramat? Många frågor, få säkra svar. Ingen av dem som jag samtalade med trodde att det skulle ske några stora förändringar inom den närmaste framtiden. Det var med stor pessimism som jag lämnade landet.

När jag reste tillbaka några år senare var situationen en annan. De politiska fångarna hade börjat friges. Politiska reformer var på gång. Människor som jag mötte var optimistiska. En god vän ordnade så att jag fick träffa några av ledarna inom oppositionen; män och kvinnor som suttit tio, femton eller tjugo år i fängelse för sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Resorna har blivit flera och våra återkommande samtal har kretsat kring ickevåldskampanjerna (och naturligtvis religionens roll i sammanhanget). Alla är övertygade om att kampanjerna var effektiva, inte på kort sikt men på lång sikt. De har kanske rätt. Vid valet i november förra året blev NLD den stora vinnaren. Demokratin har tagit flera steg framåt, men fortfarande är den kringskuren. Militären är garanterad 25 procent av mandaten i parlamentet. Myanmar står onekligen inför stora utmaningar. Den utbredda fattigdomen är problematisk och de interreligiösa konflikterna likaså, för att ta två exempel. Idag känner jag mig trots allt mer hoppfull än tidigare och tror inte längre att ickevåldskampanjerna var fruktlösa.

På måndag kommer min ivrigaste samtalspartner i Yangon ta plats när det nya parlamentet håller sitt första möte. Att gå från ett tjugoårigt fängelsestraff i det ökända Insein-fängelset till parlamentet i Naypyidaw på några få år är en lång resa på kort tid.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *