Punkrockaren som (också) blev islamist

En fråga som jag ofta får handlar om hur människor rekryteras till radikala religiösa grupper. Då brukar jag svara att det beror på en mängd faktorer, bland annat hur grupperna är organiserade. I ett tidigare blogginlägg refererade jag till små självorganiserade grupper som varken har ledare eller medlemmar, bara missnöjda deltagare som är involverade i täta interaktioner med varandra. Där är beslutet att gå från missnöje till aktivism i regel ett resultat av en kollektiv process. Även om grupperna är relativt isolerade ingår de i ett socialt sammanhang och har vanligtvis informella kopplingar till andra grupperingar.

Här lägger jag fokus på elit-styrd rekrytering till etablerade organisationer. De kan vara utformade på lite olika sätt beroende på situation och den typ av aktivitet som bedrivs. Jag brukar skilja mellan inkluderande och exkluderande organisationer. Det som förenar dem är bland annat att rekryteringens utfall är relaterat till elitens prestige och att aktivisterna vanligtvis introduceras i grupperna av familjemedlemmar, vänner eller andra betydelsefulla personer i deras närhet. Internet har börjat spela en större roll för grupperna, men internet i sig är sällan tillräckligt. Det som kanske förvånar en del är att gränserna mellan religiös aktivism och brottslighet stundtals är flytande inom båda kategorierna av grupper, vilket inte enbart kan förklaras med hänvisning till den rekrytering som sker i fängelser.

Inkluderande organisationer har otydliga medlemskriterier och ställer förhållandevis låga krav på medlemmarnas tid och engagemang. Den socialisation som sker inom dessa organisationer är i regel rudimentär, vilket bland annat får till konsekvens att gruppsammanhållningen blir lidande och att medlemmarna kan ha bristfälliga kunskaper om gruppens ideologi. Detta medför att medlemmarnas lojalitet med gruppen ofta sviktar när de utsätts för press utifrån. Exkluderande organisationer har tydliga medlemskriterier och ställer höga krav på medlemmarna, vilket förutsätter en utdragen socialisationsprocess i mindre sociala sammanhang. De personliga samtalen och deltagandet i olika aktiviteter mynnar vanligtvis ut i en stark identifikation med gruppen och stora kunskaper om gruppens meningssystem. Den sociala identiteten överordnas den personliga. Detta betyder inte att den överordnade identiteten utraderar de andra. Det blev klart för mig när jag samtalade med en aktivist på Java. Utifrån kunde jag enbart se en enda identitet. Hans kläder, utseende, beteenden och retorik förkroppsligade den grupp han tillhörde. Han var uppenbarligen stolt över det. Under vårt samtal berättade han att han tidigare i sitt liv hade varit punkrockare i Surabaya. Mot slutet av samtalet ställde jag (av någon outgrundlig anledning) följande fråga: ”Gillar du Sex Pistols”? Då log han och svarade snabbt: ”Sex Pistols är passé!” Sedan började han räkna upp band som jag aldrig hade hört talas om. Efter ett tag visade det sig att han fortfarande lyssnar på punk nu och då. Under ytan fanns punkrockaren där. Det behövdes bara en svensk akademiker (som möjligen ville visa att han minsann vet vad punk är) för att punkrockaren skulle tränga fram bland lagren av identiteter. Vi är alla komplexa varelser som utvecklar identiteter via sociala samspel med andra. När vi väljer livsstil väljer vi vanligtvis det alternativ som betydelsefulla personer i vår närhet har valt. Vi följer med strömmen. Detta säger också något om hur man blir medlem i radikala religiösa organisationer.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *