Härligt, härligt men farligt, farligt?

Stora delar av min vakna tid går åt att roa mig med bakterier. Antingen i min kliniska vardag där patienter med tandvärk skall botas, eller nere på labbet där vi försöker reda ut vad vi egentligen håller på med.

Tandinfektioner är inte ovanligt, man brukar säga att hälften av alla 50 åringar har minst en rotfylld tand. Och det låter rimligt i mina öron. 2013 rotfylldes närmare 250 000 tänder i Sverige. Om man får tro på statistiken. Alla rotfyllningar kanske inte beror på just infektion – man kan nämligen också drabbas av en inflammation i tandpulpan som även det leder till rotfyllning.

Men ofta är det infektion, och den ska behandlas.

I alla år (sedan sent 1800-tal) har odlingstekniken varit den metod som används för att undersöka rotkanalsfloran och se om man fått bort bakterierna. Men nu finns det betydligt mer sofistikerade metoder – snabba, enkla och träffsäkra. Man behöver inte längre vara avhängig mikrobiologen som kan se och lukta sig till genus och art. Det räcker med DNA från en bakterie så vet man vad det är man har att göra med. Bakterier som man inte tidigare kunde detektera på grund av att de inte kan odlas i artificiell miljö har dykt upp i läroböckerna. Som nya patogener. Associerade med abscessbildningar och utebliven läkning. Nya arter upptäcks och bakterierna byter namn som en annan byter strumpor. Febrilt försöker man att hänga med i svängarna.

De nya teknikerna har gett oss oanade möjligheter. Man kan till exempel spekulera om dödsorsaker hos Egyptiska mumier som är över 3000 år gamla genom att amplifiera DNA från Mycobacterium tuberculosis i hoptorkade vävnadsprover. Helt fantastiskt intressant, samtidigt måste man ju börja fundera på hur känsliga dessa metoder egentligen är. Att DNA är stabilt över tid är ingen hemlighet. Ett exempel är Svante Pääbos uppmärksammade arbete där han redan 1985 lyckades isolera DNA från en 2400 år gammal mumie. Och nu är det 2016, teknikerna är ännu mer utvecklade.

Så frågan är hur det är med bakterierna i vår kropp. De lever och dör – förhoppningsvis dör de efter att vi försökt att eliminera dem i samband med infektionsbehandling av olika slag. Som vid rotbehandling till exempel. Och om nu DNA från döda bakterier är så stabilt och vi använder sofistikerade analysmetoder som inte är baserade på att odla levande bakterier utan som är baserade på att detektera DNA från bakterier – hur mycket DNA från döda bakterier kommer vi då att träffa på? Döda bakterier som inte har något med sjukdomsutvecklingen att göra.

De här nya patogenerna som dyker upp i läroböckerna, patogener som vi aldrig tidigare träffat på – är de nya patogener eller är det kontaminationer från döda bakterier? Ligger DNA från döda bakterier kvar i vävnader och påverkar våra analysresultat? Hur länge kan DNA ligga kvar? Om vi analyserar med molekylära tekniker och får svar att infektionen är kvar medan odling av samma prov säger att infektionen är borta – vad ska vi göra då? Friskförklara eller sätta in ännu en antibiotikakur?

Nej, nu blir det ner på labbet och försöka ta reda på vad vi egentligen håller på med!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *