Bild på Karlsbron i Prag.

Råd till nya och yngre forskare – använd andras data!

Detta blogginlägg handlar om varför nya och yngre forskare bör undvika tidskrävande datainsamling, även om det skulle gynna forskningen i stort och flytta fram forskningsfronten.

 

I början av hösten hölls den största europeiska statsvetarkonferensen i ett alldeles för varmt Prag. I samband med konferensen samtalade jag med en tysk kollega som liksom jag ansvarar för ett datainsamlingsprojekt eller ett ’infrastrukturprojekt’ som det ibland kallas. I dessa projekt går en ansenlig mängd av vår arbetstid till att planera, koordinera, samla in, koda och på olika sätt bygga upp databaser som fritt kan användas inom forskningen. Vårt samtal kom snart in på dessa projekt, fast merparten av samtalet kom att handla om vi var helt bakom flötet eller inte, eller åtminstone i vilken grad detta var sant. Inte minst, diskuterade vi hur många fler publikationer vi skulle haft tid att skriva om vi skulle använt oss av befintliga datamaterial. Vi konstaterade snabbt att de alternativa och redan befintliga datamaterialen inte skulle ha varit idealiska för syftet, till och med olämpliga, men ändå hade de högst sannolikt varit acceptabla för redaktörer, granskare och läsare i brist på bättre befintligt material. Att publicera utifrån data som redan finns tillgängliga är en framgångsstrategi, det kände vi igen då vi snabbt började citera ur minnet mer omdömesfulla yngre kollegor med imponerande publikationslistor.

 

Vi har dock hunnit med några publikationer, men publikationslistan är tunnare då vi spenderat mycket tid på datainsamling. Min kollega skulle troligtvis ha en fast tjänst också. Även om hans databas har använts i över 200 vetenskapliga publiceringar av andra forskare, så visade det sig att det inte var mycket värt i den hårda konkurrensen av fasta universitetstjänster. Där det är publikationer i form av artiklar och böcker som räknas! Att insamlandet av samhällsvetenskaplig data inte står högt i kurs är dock inte bara beklagligt för omdömeslösa yngre forskare som tar sig an sådana uppgifter, utan även för samhällsvetenskapen som helhet. Vi saknar därmed i stort möjligheten till att nå säkra forskningsresultat. Till exempel inom mycket medicinsk forskning betraktas enskilda forskningsresultat som osäkra och tentativa till dess att resultaten bekräftas av andra oberoende studier. Allra helst ska en så kallad metaanalys genomföras, dvs. en systematisk analys av ett större antal vetenskapliga publikationer för att kunna utröna en gemensam, sammanfattande slutsats. Idealiskt kräver dock metaanalyser flera olika oberoende datamaterial, dvs. att det finns forskare som faktiskt ägnar sig åt datainsamling. Kanske är det därför det existerar så få metaanalyser inom statsvetenskapen och de flesta andra samhällsvetenskaper? Och kanske är det därför vi inte har något bra svar på många viktiga forskningsfrågor? För få vill helt enkelt ägna sig åt tidskrävande datainsamling i början av karriären.

 

Ett stort hinder för mer omfattande systematisk datainsamlingar och för kumulativ forskning är att forskare, och inte minst nya och yngre forskare, inte har tillräckligt höga incitament till att bemöda sig att samla in datamaterial eller att replikera studier från sina kollegor. Det som idag gynnar unga akademikers karriärer är endast slutprodukten av forskningen, dvs. Antalet publicerade artiklar och böcker. Att samla in stora datamaterial, koda, klassificera, och skapa databaser till gagn för ett forskningsfält i stort är inget som premieras vid tillsättande av tjänster eller befordringar vid universiteten. Detta synsätt på vad forskningsproduktion är och bör vara missgynnar därför yngre forskare som samlar sina egna data och driver andra mot forskningsområden där det redan finns gott om data. Dvs. data som kollegor eller myndigheter, gjort mer eller mindre allmänt tillgängliga. En annan effekt är att forskare som trots allt ägnat månader eller år till att samla in egna data inte har incitament att göra detta material tillgängliga för sina kollegor (i den mån det kan undvikas, eller förrän idéerna för nya publikationer har sinat eller tills det att datamaterialet har blivit obsolet). Detta omöjliggör tillfredsställande granskning (i form av replikation av analyser) av den forskning som publiceras.

 

Det har dock blivit bättre på senare år. Även om rena replikationer av tidigare studier fortfarande är sällsynta och inte efterfrågas av speciellt många vetenskapliga tidskrifter, finns det ljusglimtar. Idag välkomnar flera tidskrifter kortare artiklar där nya eller större uppdateringar av datamaterial presenteras och beskrivs. Fler och fler tidskrifter kräver dessutom att data som används för en artikel publiceras samtidigt som artikeln. Detta är en positiv utveckling, men som tyvärr endast marginellt kommer åt grundproblematiken att nya och yngre forskare bör undvika att engagera sig i allt för tidskrävande datainsamlingar för att kunna göra en (snabb) framgångsrik akademisk karriär.

 

Vad kan då göras för att förändra incitamenten till bedriva forskning som kräver omfattande datainsamling? Den enklaste lösningen vore helt enkelt att få till en policy- och attitydförändring vid universiteten. Att produktion av datamaterial som gjorts fritt tillgängliga för kollegor, och allmänheten i stort, faktiskt premieras högre vid tillsättandet av tjänster och vid befordringar. Ett annat alternativ, men också en för samhällsvetare troligtvis  alltför främmande lösning vore att göra producenten/producenterna av ett datamaterial till medförfattare i de artiklar som använder sig av datamaterialet. Min tyske kollega skulle med störst sannolikhet ha en fast tjänst oavsett vilken lösning man skulle välja.

Foto: Wikimedia

1 svara
  1. En ung forskare med "karriär" says:

    Detta gör mig väldigt beklämd, och det är inte för att jag tycker synd om unga akademiker. Framförallt visar resonemanget på att själva kärnan i det akademiska hantverket och vad universitetet ska stå för har urholkats. I synnerhet när själva grundproblematiken inte är isolerad till varken doktorander, yngre eller äldre forskare.

    Givetvis ska var och en samla in data, däremot kan man göra det i samarbete med andra för att få hjälp med arbetsinsatsen samt ha någon att bolla tankar och ideer med. Dvs. jag slår ett slag för att arbeta i grupp (och gärna tvärvetenskapligt). Att inte samla in data för att utväxlingen på existerande data är större i termer av kvantitativt output är kortsiktigt, dumt och leder till mental härdsmälta. Jag tror dock att artikelförfattaren vänder sig mot just detta och snarast lyfter upp problematiken på bordet vilket jag ser ett stort värde i.

    Jag skulle dock vilja påpeka att även om det kan förefalla som att det är endast ett kvantitativt output som räknas så är det inte fallet. I min erfarenhet av såväl min egen som andras tjänstetillsättningar som jag haft insyn i, eller varit en bedömande del av, är det inte det kvantitativa som är allena rådande. Det ska även finnas kvalitet och det når man med god data samt andra aktiviteter. Därför, vill man göra karriär ska man tänka kvalitativt men också på en bredd i sitt engagemang (konferensspår, workshops, anslag osv).

    Faktiskt, utifrån min erfarenhet är mitt råd till unga forskare att ha ett helt unikt datamaterial och utifrån det, om man inte redan har det, söka samarbetspartners med betydligt mer erfarenhet som man kan lära av, bygga nätverk med samt fortsätta utvecklas som akademiker genom.

    Varför skulle då detta kunna funka kan man fråga..? Jo, för att ju högre upp i den hierarkiska kedjan man kommer ju mindre tid finns det för att samla in data. (Det är en myt att professorer har forskningstid, tiden går istället åt till allt annat jock som behöver göras för att hålla en forskningsmiljö och/eller institution flytande). Det man istället har som senior är (förhoppningsvis) nyfikenhet, passion samt kunskap och förmåga att omvandla data till god forskning. Ingen god forskning kommer att komma utan data och därför finns det i regel ett ömsesidigt intresse hos båda parter.

    Vem är då jag som öppnar truten och skriver detta? Utan att gå in på vad jag heter eller ämne kan jag nog fortfarande klassificeras som en yngre forskare men som gjort en snabb ”karriär” (professor inom X år). Denna karriär är baserad på en aktiv strategi om att samla in unik data och att bygga nätverk (och en del annat givetvis). Dessa nätverk är skapade med forskare på några av jordens bästa universitet i enlighet med de flesta universitetsrankningar. Ibland blir man faktiskt förvånad över hur enkelt det blir att söka samarbeten om man har bra och intressant data – och en passion för att göra något bra av den. Framförallt har samarbetena gjort det möjligt för mig och min forskargrupp att fortsätta utvecklas snarare än, lite elakt, att stagnera, nöja sig med att dra in sin lön och sitta av tiden och vara för evigt medelmåttig.

    Svara

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *