”It’s the economy stupid”

Under 1990-talet kom låneordet triangulering att börja användas inom politiken. Inte minst kan detta kopplas till de framgångar som Bill Clinton och Tony Blair hade. Begreppet innebar i detta fall att överta en del av motståndarens politik och budskap för att därigenom vinna mittenväljare som står och väger mellan två sidor (politicaldictionary.com/words/triangulation/). Triangulering ansågs i synnerhet effektivt i länder med majoritetsvalsystem som de facto innebär att väljare bara har två realistiska alternativ att välja mellan.

För Clinton och Blair innebar detta att föra en tämligen marknadsliberal ekonomisk politik med ett minskat fokus på att vinna de arbetarklassväljare som traditionellt varit viktiga för Demokraterna respektive Labour.  En central del av den förda politiken var att likt sina konservativa motståndare ställa sig bakom avregleringar, privatiseringar och frihandel, vilket bland annat tog sig uttryck i det nordamerikanska frihandelshandelsavtalet Nafta, respektive EU:s inre marknad.

 

Den ekonomiska utvecklingen de senaste decennierna i såväl USA som Storbritannien har kännetecknats av en omfattande avindustrialisering när produktion bland annat flyttats från det så kallade ”rostbältet” i norra USA och från norra England till andra delar av världen. De jobb som tillkommit har både varit färre till antalet och ofta medfört sämre löner och arbetsvillkor.

Denna utveckling har bland annat skildrats av Robert Putnam i boken Our Kids: The American Dream in Crisis som väckte en hel del uppmärksamhet när den kom ut förra året. Jennifer M Silva, som utförde de etnografiska intervjuer som Putnams bok bygger på, beskriver i Coming Up Short: Working-Class Adulthood in an Age of Uncertainty hur livet för arbetarklassen kommit att kännetecknas av ekonomisk osäkerhet och ökad ojämlikhet.

 

Arbetarklassens situation kom, inte minst i USA, att förvärras allt mer i samband med den ekonomiska krisen 2008. Många tvingades att gå från hus och hem samtidigt som de såg storbanker räddas av staten. I Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? (2016) beskriver den politiske journalisten Thomas Frank hur Demokraterna medverkat till den här ekonomiska utvecklingen. Han pekar också på den ilska och frustration den förda politiken har gett upphov till i amerikansk arbetarklass. Detta var något jag själv upplevde under min vistelse i Ohio förra hösten. Det var påfallande många med arbetarklassbakgrund som slöt upp i Bernie Sanderskampanjen och de hade en sak gemensamt: föga sympati för Hillary Clinton som de ansåg vara allierad med USA:s ekonomiska elit.

En fråga som aldrig kommer att få något svar är hur Sanders skulle ha klarat sig mot Trump. Det som går att se är att i Ohio och övriga delstater i Rostbältet, som en demokratisk presidentkandidat hade behövt vinna, gick Sanders starkt fram i primärvalet. Det gällde i synnerhet bland låginkomsttagare och på landsbygd. Just de grupper som med sitt stöd till Trump blev ”tungan på vågen” i presidentvalet.

 

När det gäller hur Donald Trump lyckades nå ett, för en republikan, oväntat stort stöd bland arbetarklassväljarna är det viktigt att komma ihåg att det är inom vit arbetarklass. Vissa har försökt avfärda detta stöd med att det bara rör sig om rasism. Det är dock viktigt att i sammanhanget påpeka att en hel del av dessa väljare röstat på Barack Obama de senaste två valen. Det är ju möjligt att de gjorde detta trots att de var rasister, eller att de blivit rasister efter 2012, men det finns nog anledning att vara öppen för andra förklaringar.

Ett annat sätt att betrakta dessa Trumpväljare är att de är män som präglas av kvinnohat eller åtminstone patriarkala strukturer som gör att de inte kan tänka sig att rösta på en kvinna. Denna tolkning kan ifrågasättas utifrån att skillnaden i stöd för de bägge partierna i fråga om kön inte uppvisar några större förändringar mellan 2012 och 2016. Nu är ju även kvinnor påverkade av patriarkala strukturer men att kvinnohat skulle varit den dominerande orsaken bakom Trumps seger är tveksamt.

 

En viktig del av Donalds Trumps kampanj, i synnerhet när han framträdde i Rostbältet, var hans motstånd mot frihandel och kritik mot företag som flyttat produktion till låglöneländer. I likhet med Bernie Sanders riktade han också hård kritik mot USA:s finansvärld och Wall Street. Vad Trump gjorde kan alltså närmast beskriva i termer av triangulering även om gruppen han vände sig till traditionellt inte betraktats som mittenväljare.

Hillary Clinton försökte vinna den politiska mitten, till exempel med sin kampanjslogan Better together och en retorik om att USA bara behövde mindre förändringar, vilket misslyckades även om hon fick fler röster än Trump i USA som helhet. En viktig anledning till detta kan vara att hon uppfattades som en del av etablissemanget, men också att mitten i mångt och mycket eroderat i amerikansk politik. USA har under en längre tid polariserats och en bakgrund till detta ser vi i den politiska utvecklingen, medieutvecklingen och kanske framförallt i den ekonomiska utvecklingen. För att citera James Carville som var kampanjstrateg åt Bill Clinton när denne vann presidentvalet 1992: ”It’s the economy stupid.”

 

P.S. Med detta inlägg tar jag färväl som gästbloggare för denna gång men om ni vill höra resonemang om medier, strategisk kommunikation och populärkultur får ni gärna lyssna på podcasten Mediespanarna som jag gör tillsammans med Erik Lindenius. I avsnittet Supervalpoddarna www.blogg.umu.se/mediespanarna/2016/02/14/213-supervalpoddarna/
från i våras diskuterade vi Bernie Sanderskampanjen mer i detalj. D.S

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *