Jag hade fel

Ibland är det lika bra att erkänna att du hade fel. Det utgör en av de centrala strategierna i Benoits (1995) image restauration theory att utan omsvep göra ”en pudel” och bekänna sitt misstag. Natten till idag insåg jag att jag hade haft helt fel om utgången i det amerikanska presidentvalet. Min enda ursäkt är att jag inte var ensam om det. För många bottnade nog utropandet av Hillary Clinton som vinnare på förhand antingen ett önsketänkande eller en överdrivet positiv bild av det amerikanska samhället. Delvis kan detta gälla även mig. Men framförallt var jag övertygad om att Demokraternas kampanjarbete, ground game, och VoteBuilder skulle fälla avgörandet till Clintons fördel.

Första gången jag hörde talas om väljardatabasen VoteBuilder var en decembereftermiddag för snart sju år sedan. Vi var ett tiotal åhörare som samlats i Humlabs lokaler i källaren under universitetsbiblioteket för att lyssna på den gästande Stanforddoktoranden Daniel Kreiss (stream.humlab.umu.se/?streamName=wholeworldisnetworking). Han var där för att presentera sitt avhandlingsarbete som kom att utmynna i boken Taking our country back (Kreiss, 2012) och jag tror inte jag var ensam i rummet att förvånas över hans redogörelse.

Framväxten av sociala medier och dess betydelse för politik och demokrati hade under milleniets första decennium beskrivits i ganska rosenskimrande termer. Det hade talats om hur fler blev delaktiga och hur gräsrotsrörelser kunde utmana traditionella politiska och ekonomiska eliter. Det gällde ofta framväxten av nya sociala rörelser men också politiken i USA där både Howard Dean och i synnerhet Barack Obama framgångsrikt utmanat partieliten i Demokraterna. Kreiss lyfte fram en annan sida av digitala mediers betydelse för politiska valkampanjer.

Det som hänt inom USA:s politiska partier och framförallt i Demokraterna under det senaste dryga decenniet är att ny medieteknologi och traditionellt valarbete förenats utifrån nya sätt att tänka kring politisk kommunikation. Inför presidentvalet 2004 sökte sig ett antal digitala medier-pionjärer till politiken inte minst utifrån en antipati mot Republikanerna och George W. Bush. De var drivande när Demokraterna för tio år sedan började bygga upp väljardatabasen VoteBuilder.

Alla som registrerar sig med Demokraterna, till exempel genom att delta i primärvalet, förs in i VoteBuilder. Där samlas därefter alla tillgängliga data om denna person genom en kombination av metoder. I offentlig statistik går det till exempel att få fram om hen har körkort och någon bil registrerad på sig. Genom samarbete med kommersiella aktörer går det exempelvis att få fram vilka tidningar och tidskrifter hen prenumererar på samt vilken typ av matvaror de köper. Vidare insamlas data i de fall väljaren i fråga går in och fyller i något på kampanjens hemsida eller sprider något på sociala medier.  Detta kombineras sedan med all data som samlas in genom traditionella metoder som dörrknackning och uppringning. Där går det till exempel att ta reda på vilka politiska frågor som väljaren tycker är viktiga, samt om de kan tänka sig att engagera sig i kampanjen och i så fall med vad. Inte minst är det viktigt att få e-postadress och andra kontaktuppgifter för att kunna upprätthålla kontakten.

Alla de uppgifter som samlats in i VoteBuilder används sedan för att bedriva ett effektivt kampanjarbete i en sorts självförstärkande process. Den data som finns utgör underlag för mer väljarkontakt som i sin tur genererar mer data. Den självförstärkande processen tar sig också uttryck i att alla kampanjer som involverar demokrater på olika nivåer får tillgång till Votebuilder under förutsättning att de skickar in all data de själva samlar in under kampanjen. Det är på detta sätt som den överlägset mest omfattande väljardatabasen världen skådat har vuxit fram.

För de volontärer som går runt och knackar dörr eller sitter och ringer runt till potentiella väljare finns appen MiniVan. Där går det att se vilka som bor på en viss adress och volontären får också upp ett formulär att fylla i för var och en av dessa. Så fort formuläret är ifyllt är det bara att trycka på sänd så strömmar den nya informationen in i databasen. För partistrategerna innebär databasen en möjlighet att koordinera allt gräsrotsarbete på avstånd. Det uppstår alltså en situation med lokalt agerande men central kontroll.

Det finns både positiva och negativa aspekter med utvecklingen. Bland de positiva kan nämnas möjligheten att öka mobiliseringen i form av väljare men också av politiska gräsrötter. Vidare har den ökat möjligheten för kampanjer att få in smådonationer och därigenom stå oberoende av storföretag och andra starka ekonomiska intressen i ett land där politiska kampanjer inte är gratis. Samtidigt är detta långt ifrån föreställningen om kampanjer där makten gått från den politiska eliten till gräsrötterna. Dessutom framstår det som något av en paradox att det i ett land där privatlivets helgd ofta lyfts fram accepteras att så omfattande politiska register läggs upp. Dilemmat med dessa data och dess användning blir inte mindre av risken att de skulle kunna hamna i orätta händer.

Demokraterna har kommit mycket längre i användningen av ”big data” framförallt för att Republikanerna haft svårt att skapa ett centraliserat system. Skillnaderna mellan de bägge partierna beskrivs på ett förtjänstfullt sätt i Daniel Kreiss nyutkomna bok Prototype Politics (2016). Ytterligare en anledning att utvecklingen stärkt Demokraterna återfinns i att mobilisering traditionellt varit mer centralt för dem då de vänt sig till grupper med lägre valdeltagande.

Avslutningsvis innebar utmaningen från Bernie Sanders att miljontals nya väljare registrerades i VoteBuilder och därför stod färdiga att kontaktas under hösten. Allt detta talade för att Hillary Clinton skulle vinna. Istället blir alltså Donald Trump USA:s nästa president. Det finns många orsaker till detta och det behövs också närmare analys av såväl hur olika grupper i USA har röstat som hur högt valdeltagandet varit i dessa grupper. Jag ska ändå komma med några preliminära tankar kring detta.

I USA, precis som i stora delar av Europa, finns det en frustration med den ekonomiska utvecklingen. Denna frustration och ilska tar sig en mängd olika uttryck. I USA:s presidentvalskampanj tog den sig framförallt uttryck i utmanarna Bernie Sanders till vänster och Donald Trump till höger. När Sanders föll bort i primärvalet återstod bara Trump som utmanare mot Clinton som av många, inte minst Sanderssupportrar, betraktades som en del av etablissemanget. Den uppfattningen förminskades inte av hur Demokraternas ”partiledning”, DNC, agerande. DNC ansågs vid ett flertal tillfällen under primärvalet ha gynnat Clintonkampanjen.

Vad Trump har lyckats med är att kanalisera hatet i det amerikanska samhället och riktat det mot den sittande presidenten, mot det Demokratiska partiet (och delar av hans eget parti) och inte minst mot Hillary Clinton. Han har i samband med detta utnyttjat såväl rasistiska som kvinnofientliga strömningar. Givetvis ligger ansvaret för detta på hans kampanj och på de väljare som attraherats av hans budskap men det handlar också om att Demokraterna misslyckats med att lyfta andra frågor som kunde mobiliserat dessa väljare i en annan riktning.

Flera debattörer har under timmarna efter valresultatet gjort en poäng av att Clinton varit starkare bland fattiga väljare medan Trump i sin tur vunnit bland de med högre inkomster. Även om detta stämmer missar det en viktig poäng. Trump verkar ha vunnit en osedvanligt stor del av vit arbetarklass för att vara republikan. Det är sådana förändringar som kan fälla avgörandet i ett presidentval och göra förutsägelser helt felaktiga. I mitt avslutande blogginlägg kommer jag beskriva lite av grogrunden för den ilska som ändå verkar ha fällt avgörandet när världen nu står inför det faktum att Donald Trump blir USA:s nästa president.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *