Fascismens återkomst

November 2016

Det är dagen efter valet. Över hela campus vilar en blöt filt av förstämning. Jag ska föreläsa om den fascistiska rasideologins rötter, men när jag kommer in i föreläsningssalen i källaren i Haines Hall på UCLA i Los Angeles inser jag att det inter går. Mina amerikanska studenter sitter hopsjunkna, med tomma ögon. Känslan av förtvivlan och uppgivenhet ångar i rummet. Donald Trump blir USA:s nästa president, och vi ägnar hälften av föreläsningstiden åt debriefing. Åt att hantera nuet snarare än historien. Någon säger att han, på grund av sina mexikanska rötter, nu definierats ut. Det finns inte längre någon plats för honom i det USA som han är medborgare i. Andra studenter instämmer, någon vittnar om att tankarna går åt samma håll inom HBTQ-kretsar. Rädslan är påtaglig, även i det liberala Kalifornien där Trump förlorade stort. Jag känner hur det skaver i mitt vita skinn. Jag, som är här som gästlärare från ett Sverige mina studenter knappt vet var det ligger under en ynka termin, passar bättre in i det nya USA som ska komma än de som i generationer bebott landet. Bättre än de vars förfäder fördrevs från de marker de bebott i generationer av vita soldater och nybyggare. På grund av min vita hud. Får applåder när jag säger att det enda sättet att bygga en rättvisare värld är att vi med vita privilegier måste lära oss att se dem och bli villiga att avstå från dem. Och min vita hud skaver ännu mer. Jag skäms, undrar hur i hela friden jag ska förhålla mig till detta men finner inga svar, bara tomhet.

 

Nyårsafton

Jag är hemma i Sverige igen, i ett Umeå som är påfrestande mörkt efter solskenet i Kalifornien. Just den här dagen har jag alltid försökt att ändå se det positiva. Alltid försökt tänka att de goda krafterna ändå är starkare. Att de som vill öppna upp är fler än de som vill stänga in. Alltid försökt tänka att det borde kunna bli ett bättre år. Men i år tänker jag motsatt, kan inte hålla emot. Det ser inte bra ut, där ute i världen. Det är som om den håller andan, i väntan på katastrofen.

 

Januari

Hörsal G i humanisthuset är full med folk. Jag sitter i en panel som ska diskutera fenomenet Donald Trump en knapp vecka efter hans installation som USA:s fyrtiosjätte president. Kaoset har redan börjat och förvåningen verkar stor över att han beter sig på samma sätt som under valrörelsen och att han har börjat infria sina vallöften. Att han inte lugnat ner sig, blivit mer presidentlik. Från panelen säger vi att politiker av Trumps kaliber, de där som vill återupprätta Nationens storhet och ena Folket alltid säger vad de menar och, när de får möjlighet, alltid gör vad de säger och att det är naivt att tro något annat. Att både historien och samtiden är full av exempel på det. På frågan om vad som skulle kunna motverka den hårda vinden säger någon klokt att politiken, den goda politiken, måste fyllas med visioner, av vilja att förändra och skapa nytt. Att läka. Jag säger att vi borde göra demokrati, inte bara prata demokrati. Att det spelar roll vad vi gör i det lilla. Citerar som så många gånger förr från Berlinmuren, att många små människor på många små platser som gör många små saker kan förändra världen. Men misströstar redan när jag säger det. Panelen är pessimistisk, inte bara vad gäller USA utan även Europa. Parlamentsval ska hållas i Holland och Tyskland, och i Frankrike väntar ett presidentval.

Ingen verkar tro att Frankrike kommer att få sin första kvinnliga president. Trots chocken efter Brexit, chocken efter det amerikanska valresultatet. Trots Putin, Erdogan, Orbán och Kaczyński. Trots Sverigedemokraternas växande 13 procent. Jag tror att det är fullt möjligt att Frankrikes nästa president heter Marine Le Pen.

 

Februari

Jag har forskningspengar i år. Ska skriva en bok om svensk fascism, men inte gå längre fram i tiden än 1950. Försöker stänga in mig i en historisk bubbla för projektets tidsramar är tajta. Sitter på Kungliga Biblioteket i Stockholm och gräver i svensk radikalkonservatism under sent 1920- och tidigt 1930-tal. När blir radikalkonservatism fascism? Vad skiljer, vad förenar? Spelar det någon roll?

Bubblan spricker och historiens eko dånar i mina öron. Dånar in i min egen samtid. Ser likheterna, både i idéer och kontexter. Ser hur det dåtida högerpartiet agerar och kan inte låta bli att tänka på Anna Kinberg Batra och Moderaterna, som bjuder in Sverigedemokraterna till ”samtal”. Blir inte förvånad när det visar sig att de rasar i opinionsundersökningarna. Det var väntat, men Moderaterna själva verkar förvånade. Kan inte låta bli att tänka på Allmänna Valmansförbundets konservativa kollegor i mellankrigstidens Europa. Kan inte låta bli att tänka på hur naivt det är att tro att det ska gå att tämja ultranationalistiska strömningar och ultranationalistiska demagoger, alltså de där som pratar om att återupprätta Nationens storhet och ena Folket, både mot etablissemang och eliter och mot de som inte passar in. De som använder historien som ett politiskt slagträ, de som gör skillnad på människor och som ger de enkla svaren på de svåraste frågorna. De som skriker om att deras yttrandefrihet kränks när någon säger emot dem, som vill använda demokratin för att kullkasta den. Hur lite vi verkar veta om hur dessa politiska krafter fungerar. Och hur okunniga vi helst verkar vilja vara.

Pratar med DN på lunchen. Tre män sitter häktade i Göteborg. Tillhör de Nordiska Motståndsrörelsen? Är de terrorister? Förklarar igen hur den ultranationalistiska miljön fungerar. Vilken roll våldet har som politiskt verktyg. Vad de vill åstadkomma. Att det finns en kontinuitet sedan 1920-talet och att aktivisterna inte är dumma i huvudet, att de säger vad de menar och gör vad de säger och att de måste tas på allvar. Att våldet som alstras ur den här idémiljön dödar. Gång på gång på gång. Att det inte är något nytt, och att det måste ses i sitt sammanhang. Att allt måste ses i sitt sammanhang och att inget är enkelt.

Tänker att världen håller på att gå sönder, slitas isär. Och att vi egentligen gör väldigt lite för att lappa ihop den. Istället definierar vi om verkligheten. Bänder språket så att det passar verkligheten, definierar om, konnoterar om, justerar betydelser. Hittar på nya ord och stänger in tanken. Tänker på Ludwig Wittgenstein, på att vi måste tiga om det vi inte kan tala om. Tänker på Victor Klemperer, på orden som kan vara som små arsenikdoser, först omärkliga, efterhand dödliga. Tänker på George Orwell, på att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Men vem kontrollerar historien? Tänker på att Orwells klassiker 1984 toppar Amazons försäljningslista i USA och att det naturligtvis inte är någon slump. Tänker på språkets makt över tanken, på hur vi skapar skillnader där inga borde finnas och likriktning för att skyla över olikheter som borde skära genom hjärtat. Hur den politiska nationalismens bondfångeri får fattiga vita att älska narcissistiska kapitalister och strunta i deras uppenbara lögner och hur underprivilegierade grupper istället ställs mot varandra för att ge makten respit. Hur fascistiska rötter plötsligt blir auktoritära rötter och hur en rasistisk praktik plötsligt inte alls är rasistisk när ordet ras byts mot kultur. Hur en spade inte längre är en spade.

*****

Inget är enkelt. Det finns inte en modell som förklarar varför Donald Trump nu är president i USA. Det finns inte en sorts SD-väljare. Det funkar inte att ge kapitalismen hela skuldbördan för att världen slits sönder mellan fattiga och rika. Rasism finns inte bara hos vita och beror inte bara på kvardröjande koloniala strukturer. Politik är inte en kamp mellan gott och ont. Och ultranationalisterna har faktiskt inte bara fel.

Samtidigt är det enkelt. Vi är människor, ”födda fria och lika i värde och rättigheter”. Vi har ”utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”. Det står där i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I förlängningen finns de grundsatser som rättsstaten vilar på. Likheten inför lagen, rätten till opartisk rättsskipning. Fru Justitia med ögonbindel, för att hudfärg, kön och bakgrund inte ska påverka. För att dubbla måttstockar och selektiv rättskipning faktiskt inte är förenligt med en fungerande rättsstat. Yttrande- och tryckfriheten som aldrig varit oinskränkt, som aldrig kan vara oinskränkt. För förr eller senare kommer min frihet att kränka andras, och då måste den begränsas. Största möjliga frihet till största antal människor, men samtidigt värnandet om rätten att slippa kränkas i frihetens namn. Därför finns lagar, praxis, normer, moral som syftar till att värna det faktum att vi är födda fria och lika i värde och rättigheter. Rättsstaten kan därför aldrig bara vara frihet. Den måste också vara skyldighet, för vi har förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. När lufttrycket sjunker förväntas vi hjälpa andra när vi väl fått på oss vår egen syrgasmask, inte sno åt oss så många masker vi kan för eget bruk. Om vi inte förstår bör vi välja empatins väg, inte den rädsloaktiverade isolationismens. Vi bör försöka göra begripligt, försöka förstå. Men även förstå att förståelsen inte omfattar ett urskuldande av det som inte är rätt, det som skaver. Tvärtom.

Detta går naturligtvis att ifrågasätta. Vissa gör det medvetet eftersom de faktiskt vill göra skillnad på människor utifrån hudfärg, kultur, kön eller religion. Gemenskapen krymps, rättsstaten blir en angelägenhet för ett utvalt fåtal. Det rör sig inte om något missförstånd eller om okunskap, det är medvetna, rationella val. Vissa människor väljer att bli rasister eller sexister. De väljer att värdera olika, att krympa världen. Jag väljer att utgå från att grundsatserna i FN-stadgan är riktiga. Ser rationella, moralfilosofiska skäl till detta. Ser den demokratiska traditionens långa trassliga historiska rötter. Ser vetenskaplig grund och empiriska belägg. Men vet samtidigt att andra väljer annorlunda, väljer att skapa en sfär av alternativa fakta. Väljer att göra skillnad. De har alltid funnits där, men de verkar ha blivit fler och det oroar. Det är en aldrig tidigare känd oro.

Kanske är det dags att börja kalla en spade för en spade. Kanske ska vi låta historien eka in i vår egen samtid, men samtidigt minnas att historien aldrig upprepar sig och att den inte är lagbunden. Ingen vill idag vara fascist. Ingen vill vara rasist. Men när jag läser de gamla texterna, ser de politiska handlingarna i en dåtid som aldrig skulle tillåtas återkomma, svindlar det. Så mycket är likt, även om annat är nytt. Andra ord, andra begrepp, nykonstruerade gemenskaper. Men fundamentet är obehagligt likt. Så likt att det finns fog för att tala om fascismens återkomst. Tanken svindlar.

*****

Tillbaka till Hörsal G. Tillbaka till att göra demokrati. Hur gör man då? Är det okej att demonisera, att frysa ut, att stämpla, att göra skillnad? Är det okej att, i godhetens namn, ha dubbla måttstockar? Får demokratin försvara sig med odemokratiska medel? En gång i tiden trodde jag det, argumenterade för det. Idag är jag inte alls lika säker. Ser snarare faror i att demokratin eroderar sig själv inifrån. Om vi tillåter dubbla måttstockar, om vi låter ändamålet helga medlen, om vi ruckar på viktiga principer i godhetens namn, vad händer då den dag vi tappar greppet om den politiska makten?

Den sorts demokrati som utgår från universella värden och en stabil rättsstat är inte enkel. Den tar tid och den kräver att vi lyssnar, lär, omprövar och tar om. Den kräver respekt och öppenhet. Den bygger på en fri och öppen debatt, på förmågan att sätta sig in i andras situation, att kunna tänka sig att gå den där milen i någon annans skor. Även om man landar i slutsatsen att vägen man gick på leder fel eller till och med käpprätt åt helvete. Den ger oss rätt till våra åsikter, men förväntar sig även att vi ska vara beredda att försvara dem mot den som håller med. Den förväntar sig att vi emellanåt tar oss ut ur vår ekokammare, hyr mysigt fluffig och gosig den än är. Och att vi, när vi gör det, möter andra med respekt även om ilskan och frustrationen pyser ur öronen på oss.

Jag är helt övertygad om att ilska, rädsla och okunskap hör samman och att de flesta av oss har betydligt lättare att se detta hos andra än oss själva. Hur det blir oproblematiskt att förklara framgången för en Trump, en Le Pen eller en Åkesson med hänvisning till arga vita män. Hur det blir oproblematiskt att kritisera den ekokammare som utgörs av Avpixlat, Breitbart och Fox News, men svårare att erkänna eller ens se den egna. Hur vi, med fog, kan kritisera dem som slänger sig med alternativa fakta, talar om en konspiration inom liberala medier och bortser från vetenskaplig evidens när det passar den egna politiska agendan, men samtidigt inte vill se hur okunniga vi själva är om hur ”den andra sidan” fungerar. Hur lite vi egentligen vill veta.

Att göra demokrati är att våga närma sig, att faktiskt vilja lära sig även om det som känns främmande. Att vilja lära sig även om det som skapar kalla kårar längs ryggraden. Att våga riskera igenkännandet i en enda ynka sekund. Att våga riskera att se nyanser utan att för den skull kapitulera. Att våga inse att inget är svart eller vitt, att våga se komplexiteten. Att kunna skilja på människor och åsikter. Att vägra dubbla måttstockar. Att göra demokrati kräver att vi vågar lyssna. Inte okritiskt, inte förbehållslöst. Men att lyssna för att lära. Lära för att kunna ställa de rätta frågorna.

Att göra demokrati är inte enkelt, men jag tror i det idag är än mer nödvändigt än det varit på väldigt länge.

– – –
* Denna text publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren – tisdag 14 februari 2017.

4 Kommentarer

Trackbacks & Pingbacks

  1. social share checker

    zvfrfshol wcnth qjghdcp xsgk bfmbfenltsiurbh

  2. […] Första avsnittet med Lena: 96. Fascism. Erik benämner Lena som excellent lärare. Läs gärna denna bloggartikel av Lena som beskriver hennes upplevelser i USA. Följ Erik och Jesper på Twitter och använd […]

  3. […] artikel av Robert Darnton: The True History of Fake News. Jesper hänvisar till avsnitt med, och artikel av, Lena Berggren. Erik hänvisar till avsnitt 214. Följ Erik och Jesper på Twitter och använd […]

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *