Politikens seismologi

Under mitt liv har jag upplevt tre vad som i litteraturen ofta definieras som formativa ögonblick. 1989 blev både slutpunkten på en era och starten på en ny. En ny världsordning formas i kölvattnet av att Sovjetunionen och dess allierade regimer föll ihop som korthus. Trots att vi i efterhand kan se hur alla indikatorer leder i samma riktning så var det ingen (eller mycket få) inom samhällsvetenskapen som förmådde förutse denna dramatiska utveckling.

Den 11 september 2001 flyger två kapade passagerarplan in i the Twin Towers på Manhattan i New York. Under en blinkning förändras vår värld rakt framför våra ögon. Ökade konflikter, brutalare kontroll och osäkerhet blev resultatet. Även om motsättningar mellan olika världsåskådningar länge varit på tapeten i den samhälleliga och vetenskapliga diskussionen, var det få som kunde förutse denna händelseutveckling.

Den 20 januari 2017 installeras USA:s 45:e president. Många var vi som med stigande förfäran följde hur den helt otänkbare kandidaten växte sig allt starkare och starkare. Ända in på valnatten var det få som på allvar trodde att Donald Trump verkligen skulle sluta som segrare. Men det gjorde han. Och ja, det som just nu händer i USA och i Europa, tror jag är av samma dignitet som 1989 och 2001.

Med dessa tre formativa ögonblick i bakhuvudet blir det naturligt att fundera över mitt ämnes förmåga att förutse viktiga politiska händelser. Ofta lever vi med förväntan att vi ska kunna säga något om vad som väntar runt hörnet, ofta i samband med väldigt kritiska ögonblick. Sanningen är dock att vi väldigt sällan, vid just dessa tillfällen, förmår att göra det. Det mest påtagliga i dagens diskussion rör givetvis opinionsundersökningarnas träffsäkerhet, men frågan är mycket större än så. I en tid då vetenskapens samhällsnytta sätts i första rum, blir också diskussionen om förmågan att förutse en politisk utveckling en logisk konsekvens. En ståndpunkt kan givetvis vara att samhällsvetenskapen inte ens ska försöka peka i en viss riktning, antingen på grund av att vårt studieobjekt är så pass komplext att sådana försöka är meningslösa eller därför att sådana prediktioner i sig är uttryck för den felaktiga tron att det finns en objektiv sanning som går att fånga. Mitt svar är ett annat.

Det måste ställas rimliga förväntningar på samhällsvetenskapens förmåga att förutse specifika händelser. Även om slutsatsen inte bör vara att vi inte ens ska försöka ge en bild över en trolig utveckling, så är det ett faktum att vårt studieobjekt är komplext och att det innefattar en myriad variabler och där sekventiella aspekter är avgörande. På så vis har samhällsvetare, likt många andra komplexa vetenskaper, problem att förutse extrema händelser.

Likt seismologer har svårt att förutse ett jordskalv, har statsvetare svårigheter att förutse en plötsligt uppblossande politisk konflikt. Det ska dock inte leda till slutsatsen att vår kunskap är meningslös. Tvärtom vet vi mer än vad vi ibland gör gällande och tog andra aktörer samhällsvetenskapens slutsatser på allvar skulle vi ha en annan debatt och kanske andra politiska beslut. Seismologer har mycket svårt att förutse när och exakt var ett jordskalv kommer att ske, men de är duktiga på att peka på var det finns risk för en sådan händelseutveckling. Samma sak gäller för samhällsvetenskapen. Att förklara på förhand när en kritisk process sätter igång är mycket svårt, men att peka på risker (alternativt möjligheter) är något vi gör hela tiden.

Låt oss se på den senaste utveckling i USA. Signalerna att mer djuplodande politiska förändringar var i görningen har egentligen kommit under lång tid. En tilltagande klasskonflikt där både rika och fattiga är missnöjda, har länge varit ett faktum. De allra rikaste har vunnit på de senaste decenniernas ekonomiska turbulens, medan medel- och låginkomsttagarna har stått still eller fått försämrade förutsättningar. Den välmeriterade Berkeley-ekonomen Laura Tyson avslutar 2014 en analys i Huffington Post med orden ”… [the] income inequality in the U.S. has risen to levels that threaten not only the economy’s growth, but also the health of its democracy”. [i] Tillsammans med en ökad misstro mot det politiska systemet och dess förmåga att lösa problem ger detta en grogrund för en dramatisk politisk utveckling. Statsvetaren Robert Putnam visar i sin senaste bok Our Kids, hur dessa klassklyftor går i arv genom sämre förutsättningar i utbildningssystem och i andra delar av livet. Han skriver ”… we have seen how in recent decades the challenges and opportunities facing rich and poor kids have grown more disparate”.[ii]

Allt detta, tillsammans med den alltid så närvarande rasismen i amerikansk politik, riskerar leda till ett politiskt uppror. Vi kunde inte förutse Trump, men vi kunde visa att risken för en utveckling där en politisk rörelse som den Trump representerar skulle kunna vinna gehör var överhängande.

Om vi istället vänder blicken mot Europa och den kris som de politiska systemet nu upplever. Många är vi som studerat EU i decennier och som pekat på de allvarliga demokratiska brister som systemet besitter. I långa stycken brister kedjan av representativt beslutsfattande när det kommer till EU-frågor.

Redan när förslaget om en konstitution behandlades inom EU 2005 så röstade fransmän och holländare i varsin folkomröstning ner förslaget. Därefter har unionen växt sig allt starkare och tidigare nationalstater har genomgått en metamorfos till att bli medlemsstater. Ett system där den nationella suveräniteten har, om än inte upphört, så åtminstone radikalt kringskurits. Som ett resultat av detta har det inte växt fram ett alternativt demokratiskt system, utan nationalstatens begränsning har blivit den representativa demokratins begränsning. Vinnarna i denna process är de olika ländernas politiska eliter. Statsvetaren Christopher Bickerton med kollegor skriver i sin bok The New Intergovernmentalism att ”…political elites combine in their outlooks at the European level, and together confront from above their own domestic constituents whose frustration and anger appear to them as something they must contain rather than engage with or represent”.[iii]

Att en folklig EU-skepsis, blandad med en nynationalistisk vurm (med rasistiska förtecken), ger grogrunden för en händelseutveckling som Brexit är något som framstår som tydligt.

Slutsatsen är således att som samhällsvetare vet vi en hel del om förutsättningarna för olika potentiella utvecklingsvägar, men då våra ämnen ofta till sin natur är retrospektiva, har vi svårigheter att sia om den konkreta framtiden (precis som de flesta andra vetenskapsområden). Bör vi då stanna vid detta? Mitt svar är nej och enligt min mening borde vi bli mer fantasifulla i att nyttja tekniker som syftar till förutsägelser.

Olika simulerings- och scenariometoder används allt flitigare inom det statsvetenskapliga ämnet och det är bra. Dessa bygger givetvis på teorier om hur världen är beskaffad, som i sin tur bygger på analyser av vad vi kan lära av historien. Att ta steget ut och mer systematiskt fundera över vad dessa kunskaper kan lära oss om den troliga framtiden är en bra sak. En sådan ambition förutsätter dock en helt avgörande självbehärskning – att tydligt göra skillnad när vi gör kvalificerade spekulationer och när vi uttalar oss om vad vi faktiskt vet. Likaså bör det omgivande samhället vara uppmärksam och ha respekt för denna svåra balansgång.


[i] Laura Tyson, ‘The Rising Costs of U.S. Income Inequality’, Huffington Post, 1 December 2014, http://www.huffingtonpost.com/laura-tyson/us-income-inequality-costs_b_6249904.html.

[ii] Robert D. Putnam, Our Kids: The American Dream in Crisis (Simon and Schuster, 2016).

[iii] Chris J. Bickerton, Dermot Hodson, and Uwe Puetter, The New Intergovernmentalism: States and Supranational Actors in the Post-Maastrich Era (Oxford: Oxford University Press, 2015).

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *