Populism – en trojansk häst

Under de senaste decennierna har den politiska scenen radikalt förändrats i många etablerade demokratier. Olika former av rörelser som utmanat de politiska etablissemangen har vunnit folkligt stöd. Det handlar om rörelser som gärna ställer sig själva utanför det etablerade och hävdar att de uttrycker det som ingen annan vågar, medan den politiska eliten skyr de verkliga problemen. Dessa rörelser ser lite olika ut i olika länder, men har det gemensamma att de gärna beskriver sig som offer i ett politiskt smutsspel. I vår absoluta samtid kan vi exemplifiera med Donald Trump i USA, Marine Le Pen i Frankrike och Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Dessa rörelser definieras ofta med begreppet populism. Som förväntat har också användandet av detta begrepp ökat markant i den allmänna diskussionen under senare år. En enkel sammanställning av hur ofta ordet ”populism” använts i svensk tryckt press åren 1990–2016 (graf nedan) visar tydligt detta faktum. 1990 förekom ordet 19 gånger, medan motsvarande siffra 2016 var 2255 gånger.

 

 

Populism som politiskt fenomen är inget nytt. Tvärtom så har s.k. populistiska rörelser av väldigt olika karaktär haft en stor inverkan på den historiska utvecklingen i en lång rad av länder. Allt ifrån populisterna i den romanska senaten kring 100 f kr som kämpade för plebejernas intressen till Peronismen i Argentina som verkat sedan 1940-talet. Det växande mediala användandet av begreppet tyder dock på att något gör fenomenet extra viktigt idag.

Hur ska vi då förstå detta begrepp? Den akademiska diskussionen är långt ifrån enig. Det är omöjligt för mig att i detta format ge en fullödig redogörelse för denna omfattande debatt, men några nedslag pekar på problemet. Antingen kan vi se populism som en idé om hur politiken bör gestalta sig, det vill säga som en ideologisk utgångspunkt. Cas Mudde, nestor inom forskning om extremhögern, menar att “[Populism is] an ideology that considers society to be ultimately separated into two homogeneous and antagonistic groups, ‘the pure people’ versus ‘the corrupt elite’, and which argues that politics should be an expression of the volonté générale (general will) of the people.[i] Om vi nu definierar populism som en ideologisk utgångspunkt så uppstår den naturliga frågan vad den i så fall inbegriper i termer av politiska vägval? Problemet är att etiketten populism sätts på en lång rad av disparata rörelser med väldigt olika politiska agendor och det är därför oklart vad begreppet egentligen beskriver.

Ett annat sätt är att istället tala om populism som en strategi snarare än en ideologi. De belgiska forskarna Jagers och Walgrave uttrycker ”Populism […] is a communication frame that appeals to and identifies with the people, and pretends to speak in their name”. [ii] Även detta förhållningssätt är tämligen problematiskt. Alla partier vrider och vänder på sitt budskap för att attrahera fler väljare och inte sällan handlar det om att prata i egenskap av att företräda folkets mening. Om mer eller mindre samtliga partier gör detta, vad blir då det specifika för de politiska rörelser vi pratar om här? Jag är fullt medveten om att jag förenklar en mycket komplicerad diskussion, men til syvende och sidst kvarstår dessa grundfrågor.

Givet dessa oklarheter så är det problematiskt att begreppet populism i så hög grad används för att fånga de olika politiska strömningar som just nu växer sig starka. Det är framför allt tre aspekter som bör lyftas fram. För det första så är begreppet populism apolitiskt till sin karaktär. Som redan påpekats, det säger väldigt lite om de egentliga politiska målsättningar som dessa rörelser proklamerar. Bland dessa strömningar finns det de som talar om ett folk och en nation, som i grunden föraktar svaghet, som visar empati för de sina men likgiltighet för de andra, som delar upp världen i vi och dem – det är ett tankegods som pekar i tydlig fascistisk riktning. Andra rörelser kanske inte går så långt i sina ideologiska utsagor, men ansluter sig till ett politiskt budskap som innebär vissas rätt över andra på grund av härkomst, protektionism och mytologisering av det egna. Således, dessa strömningar kommer i lite olika skepnader och uttrycks i lite olika grad, men det råder ingen tvekan om att begreppet populism på ett dåligt sätt beskriver vad det handlar om.

För det andra, att definiera politiska rörelser som populistiska får dessa krafter att framstå som att de enbart förmedlar redan etablerade uppfattningar. ”Vi säger ju bara det som folk redan tycker”. Tvärtom är det troligt att dessa rörelser i hög grad påverkar opinioner och etablerar ”sanningar” med sitt ofta dikotoma och förenklade budskap. Motsatt förklaring skulle vara att dessa idéer finns latent bland befolkningen och att det enda som krävs är ett organiserat politiskt uttryck. Så är det knappast.

För det tredje framstår dessa rörelser som oskyldiga i jämförelse med de etablerade partiernas rationella kalkylerande, medan de själva är närmast altruistiska sanningssägare. Inte sällan intar de en tydlig underdog-position och försöker frammana bilden av att de är den lilla pojken som ropar att kejsaren är naken. Så är det givetvis inte. Dessa politiker har samma maktambitioner och är lika kalkylerande som alla andra framgångsrika makthavare.

Alltså, tvärtom vad begreppet populism (och ibland opportunism) signalerar så driver dessa rörelser sedan länge en mycket medveten och konsekvent politisk linje. De har i grunden inte justerat politikens innehåll för att bättre appellera till en större massa, förutom möjligen skruvat något på den profil de presenterar (som de flesta partier gör då och då). Om vi återgår till våra tre exempel. Den s.k. Teapartyrörelsen har under många år envist arbetat för att omdefiniera det amerikanska republikanska partiets agenda åt ett mer nationalistiskt, protektionistiskt och värdekonservativt håll. Visserligen var inte Donald Trump till en början fraktionens favoritkandidat, men ju längre kampanjen utvecklades så blev han det. Idag ser vi hur det republikanska partiets agenda förskjutits radikalt och det övriga partietablissemanget framstår som överraskade över hur man kunnat hamna här.

Det franska partiet Nationella fronten har sedan länge utmanat det politiska systemet utifrån en nationalkonservativ och rasistisk plattform. Enträget har partiet arbetat för att få en stabil partiorganisation, med en politiskt erfaren kader och en, utifrån sina utgångspunkter, genomtänkt agenda. Men för att lyckas krävs att de övriga politiska partierna misslyckas med att forma ett gemensamt motstånd och i någon mån bidar Nationella fronten sin tid. Det franska valet senare i vår får visa om detta arbete bär frukt i så stor utsträckning att Marine Le Pen vinner presidentposten.

Vad gäller Sverigedemokraterna är historien inte så annorlunda. Partiet har systematiskt arbetat med att bygga upp en stabil organisation, tålmodigt skaffat sig erfarenhet och kompetens och efter valet 2014 kan partiet stoltsera med att vara det tredje största i landet. Visserligen har partiet orienterat sig från nationalkonservativism till socialkonservativism (säger de själva), men i termer av politisk agenda är partiet synnerligen konsekvent. Även här, precis som hos det Republikanska partiet och i Nationella fronten, avgörs partiets inflytande av hur den politiska omgivningen förmår hantera dem. Även här bidar partiet sin tid.

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof har uttryckt, ”Vi brukar bli kallade populister ibland, men jag tycker inte populism är någonting dåligt, det vill säga att lyssna på vad människor och folket vill”. [iii] Att definiera dessa rörelser som populistiska snarare än något annat riskerar skyla snarare än fånga det fenomen vi betraktar. Det riskerar legitimera och normalisera värderingar som i grunden strider mot demokratiska principer, mänskliga rättigheter och det öppna samhället. Ett misstag som kan bli fatalt.


[i] Cas Mudde, “The Populist Zeitgeist”, Government and Opposition 39, no. 4 (1 September 2004): 541–63, doi:10.1111/j.1477-7053.2004.00135.x.

[ii] Jan Jagers and Stefaan Walgrave, “Populism as Political Communication Style: An Empirical Study of Political Parties’ Discourse in Belgium”, European Journal of Political Research 46, no. 3 (1 May 2007): 319–45, doi:10.1111/j.1475-6765.2006.00690.x.

[iii] Sundsvalls tidning, ”SD:s Partisekreterare Försvarar Populism: ’Inte Dåligt Att Lyssna På Vad Folket Vill’”, (10 December 2016), https://www.st.nu/logga-in/sd-s-partisekreterare-forsvarar-populism-inte-daligt-att-lyssna-pa-vad-folket-vill.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *