Tankar om vita privilegier, tårtor och svensk rasism

Trots att jag sett honom tidigare slås jag igen av hur liten han är. Kanske beror förvåningen fortfarande lite på att hans ord alltid varit så angelägna. Att ordens styrka och vikt ger författaren en resning som man på något sätt förväntar sig ska synas utanpå. När Jason ”Timbuktu” Diakité kommer in på scenen tillsammans med Annika Norlin för att avsluta Littfests fredagsprogram är Idunteatern fullsatt och förväntansfull. Hans bok En droppe midnatt som utkom på Albert Bonniers förlag i höstas är, enligt förlaget, ”en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet” som rör sig från en amerikansk söder som fortfarande är väldigt präglad av slaveriet till ett sönderfallande folkhemssverige.

Det blir ett bra samtal. Annika Norlin är en alldeles utmärkt samtalspartner till Jason, delvis för att de båda är musiker och låtskrivare, men också för att hon är prestigelös och genuint nyfiken i sitt utfrågande. Jasons berättelse griper tag och berör.

Så börjar han läsa. Han läser om hur olika andelar svart blod betecknas och hur hudfärgen beskrivs. Hur många generationer det tar att bli vit, respektive att bli svart. Det vänder sig i min mage. Jag kan inte låta bli att tänka på de amerikanska studenter jag hade förmånen att få möta och undervisa under höstens gästlärarvistelse vid UCLA i Los Angeles och som dagligen lever med en rasism som fortfarande är i allra högsta grad närvarande i det amerikanska samhället. Och vad det amerikanska systemskifte som för närvarande pågår kommer att innebära för alla dem vars hud inte är kritvit som min.

Så kommer de smygande genom publiken där i Idunteatern, de första nervösa skratten. Ju längre Jason läser, desto fler blir de. Människor omkring mig sitter alltså och skrattar åt något som för miljontals och åter miljontals svarta amerikaner fortfarande är en realitet som om det vore blott och bart en historisk kuriositet. Jag blir så arg att jag kokar och vill bara ställa mig upp och skrika ”Det här är ingenting att skratta åt!” Men naturligtvis sitter jag tyst och väluppfostrat kvar utan att säga något men med sammanbitna käkar och tårarna brännande bakom ögonlocken, både för att det Jason läser är så smärtsamt berörande i sig och för att människor omkring mig skrattar.

Efter ett tag släpper ilskan greppet om mig och jag blir igen helt absorberad av ett samtal som är så brännande viktigt. Så i slutet säger han något som liksom går på tvärs och som skaver. Att han genom arbetet med boken insett hur privilegierad han är, eftersom han är född i Sverige och inte i USA. Jag slås av ödmjukheten i detta. Hur någon, som genom större delen av sitt liv mött särbehandling på grund av sin hudfärg även i Sverige, alltså också kan se sina egna privilegier.

Det får mig att tänka på skratten igen. Nu med mindre ilska, mer en önskan om att begripa hur det kan komma sig att vissa människor skrattar i det läget. Humor kan i många lägen vara förlösande, inte minst som ett sätt att komma igenom samtalsämnen som liksom brinner av skam och skuld, eller där det enda (allvarliga) språk som finns är så laddat med skavande värderingar och gammal bråte att det inte går att använda. Humor och skratt kan också användas som ett sätt att distansera sig själv från det man för allt i världen inte vill låta komma nära och påverka. Lite som om man, om man skrattar åt det som egentligen berör en allra mest men som man inte vill ta i, kan få det att försvinna.

Jag tänker att skratten i Idunteatern var av det andra slaget. Att de var ett sätt att slå ifrån sig något som kändes väldigt obehagligt. Men när jag sätter ihop det med frågan om att se sina egna privilegier händer något mer, och jag får en snabb minnesbild från samtalet mellan Kent Wisti, Carl Johan De Geer och Björn Wiman på samma scen tidigare under eftermiddagen. Tårtan. Och då tänker jag inte på De Geers fantastiska TV-serie från 1973, utan på Makode Lindes tårta på Moderna museet 2012.

Några kanske minns det. Makode Linde hade bakat in sig själv i en enorm tårta som föreställde en svart kvinna i blackface, en stereotypiserad och rasistiskt färgad gestaltning. När den dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth började skära i tårtan, började Linde skrika, vilket utlöste samma typ av nervösa skratt som i Idunteatern i fredags. Det intressanta, och problematiska, med hela tårtaffären är dock det som händer efter att kulturministern tagit sin tårtbit. Person efter person skär nämligen bitar ur tårtan trots att konstnären fortsätter att skrika, till synes omedvetna om att det de gör kan ses som en symbolisk skändning av en stiliserad svart kvinna och alltså faktiskt som en rasistisk handling. Omedvetna om att det de gör är att manifestera vita privilegier.

Min vistelse i Los Angeles under hösten 2016 blev i mycket ett rätt brutalt uppvaknande. Det jag började ana under resor i Sydafrika 2011 och 2013 blev obehagligt tydligt, speciellt i den blixtbelysning som det amerikanska presidentvalet kom att innebära. Rasismen lever och frodas, och det faktum att du är vit gör att du har ett ansvar för detta, ÄVEN om du själv inte uppfattar dig som rasist. Vit hudfärg ger privilegier som de flesta av oss som är vita inte är medvetna om, på samma sätt som manligt kön ger privilegier som många män inte ser. Och på samma sätt som alla män, även de som inte har en tanke på att diskriminera, misshandla, våldta eller döda, bär upp det system med manliga privilegier som brukar kallas patriarkat, bidrar alla vi som är vita, oavsett om vi vill eller inte, till att bära upp ett uråldrigt hierarkiserande system där vi delar upp människor på grundval av hudfärg, religion, språk och ”kultur”. Och precis som ett jämställt samhälle ytterst är beroende av att män som kollektiv blir beredda att ge upp sin makt och sina privilegier, kommer rasismen att bestå så länge vi som har vita privilegier inte är beredda att ge upp dessa.

Tillbaka till skratten i Idunteatern och tårtätandet på Moderna museet, för jag tror att dessa två exempel har något viktigt att säga oss om svensk rasism.

Jag är uppvuxen i den bästa av världar. Född 1970, utbildad under den tid då den svenska skolan var som allra bäst, då framtidstron var om inte orubblig så i alla fall rätt solid. Jag fick lära mig att vara stolt över ett Sverige som var generöst och öppet, där det fanns skyddsnät av olika slag för de som behövde dem och där demokratin fungerade. Men på ett mer subtilt sätt fick jag samtidigt lära mig att Sverige var ett land utan konflikter (förutom ett och annat vapenskrammel då och då från LO-facken). Möjligtvis fanns det lite kvar att göra vad gällde jämställdheten, men i övrigt var nog det mesta rätt perfekt. Vad gäller jämställdheten mellan män och kvinnor blev mötet med universitetsvärlden, både i teori och praktik, en ordentlig väckarklocka. Men jag kunde fortsätta tro att det där med rasism, det skedde inte här. Och om det skedde här så var det undantag från regeln, något som obskyra nazister och andra galningar höll på med.

Idag vet vi att Sverige inte på något sätt skiljer sig från andra länder vad gäller rasismens karaktär, styrka och inflytande. Men frågan är om inte den bild av rasismen som något i grunden osvenskt som jag fick med mig från min uppväxt fortfarande är rätt stark. Att rasism är något att förfasa sig över när vi talar om länder som USA eller Sydafrika, eller för den delen om en svensk historia som tveklöst innehåller lapp-ska-vara-lapp-politik, zigenarregister och rasbiologi, men som har mycket lite att göra med oss som lever våra liv i en mysig medelålders och medelklassig kulturvänstertillvaro. Vi som har de rätta värderingarna, som är feminister, goda demokrater och antirasister. Vi som är goda människor med vitt skinn som manifesterar, protesterar och förfasas. Vi har väl ändå inget ansvar för rasismen?

Jag tror att vi har det, och jag tror att den svenska debatten skulle må bra av om vi som är vita kritiskt kunde granska oss själva och se de privilegier vi faktiskt har. Om vi kunde se att vithet, oavsett om vi tänker USA, Sydafrika eller Sverige, faktiskt spelar roll. Och att det vi gör även på ett symboliskt plan, som att skratta åt det vi uppfattar som absurda rasbaserade benämningar eller skära bitar ur en skrikande tårta, faktiskt spelar roll.

Jag vet inte hur man bäst hanterar vita privilegier. Det jag däremot vet är att det uppvaknade jag fick i USA i höstas hade stora likheter med mitt feministiska uppvaknande i början av 1990-talet. Ibland har jag genom åren önskat att jag skulle slippa se könsmaktsordningen. Att det skulle vara möjligt att blunda. Men det går inte eftersom jag på ett eller annat sätt törnar i sagda ordning mest varje dag. På samma sätt börjar jag nu se rasismen omkring mig på ett annat sätt, men med den stora skillnaden att jag som kvinna betraktar världens ordning ur ett underordnat perspektiv, som vit ur ett överordnat.

Jag menar inte att jag på något sätt skulle vara bättre än de vars nervösa skratt hördes i Idunteatern i fredags. Men kanske har mina resor till Sydafrika och min vistelse i USA lärt mig något viktigt om den här världen som vi kanske skulle kunna resonera vidare om. Jag vet inte. Det jag vet är i alla fall att min vithet har börjat skava och jag är rätt säker på att skavet inte kommer att försvinna. Och det är inte ett dyft synd om mig att det är så. Det är nog snarare som det ska vara.

4 Kommentarer
  1. Mikael says:

    Jaha då blev man visst tvungen att lägga till ännu en bok i läslistan. Alltid roligt att läsa det du har att skriva, Lena!

    Svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *