Om antisemitism och forskarens ansvar

Det är i stort sett omöjligt att på förhand säga något om vilken samhällelig relevans forskning kommer att få på lite längre sikt. När jag i mitten av 1990-talet började mina forskarstudier var nog både jag och mina handledare rätt övertygade om att mitt avhandlingsprojekt om antisemitism i Sverige under mellankrigstiden huvudsakligen handlade om ett historiskt fenomen. Visserligen kunde vi under 1990-talet notera en våg av förnyad aktivitet från de militanta fascistiska miljöerna inte bara i Sverige och en del av denna aktivism var, som seden bjuder, antisemitisk. Men även om flera forskare inom fältet varnade för att den fascistiska aktivismen ökade och var ett reellt hot mot ett öppet demokratiskt samhälle, betraktades den ändå generellt som ett problem på marginalen.

Uppfattningen om att såväl antisemitism som fascism var historiska fenomen var vanliga även inom vetenskapssamhället. Det var inte ovanligt att det höjdes på ögonbrynen av förvåning när jag i olika sammanhang berättade om vad min avhandling handlade om. Varför skulle jag forska om något så perifert, ointressant och överspelat som svensk antisemitism? Och fanns det ens någon svensk antisemitism? Den var väl en direktimport från Tyskland som kom samtidigt som nazismen? Det var heller inte, i linje med detta, ovanligt att folk antog att min forskning om svensk antisemitism med något slags nödvändighet innebar att jag studerade den nazistiska idémiljön. För inte fanns det väl antisemitism någon annan stans?

Idag vet vi betydligt mer än för 20 år sedan. Jag kunde i min avhandling om hur den antisemitism som artikulerades i gränslandet till den svenska ultranationalismen såg ut visa att antisemitismen, inte ens i denna idémiljö, var en och densamma och att den grövsta antisemitismen faktiskt uttrycktes av personer som inte var organiserade fascister. Jag kunde också visa att det i mitt material fanns starka indikatorer på att det inte främst var nationalsocialismen som var inkörsporten till ett antisemitiskt förhållningssätt utan snarare de kulturnationalistiska och nyromantiska strömningar som varit starka i Sverige sedan det sena 1800-talet, strömningar som också var starka inom den tidiga fasen av den svenska rasbiologin.

Parallellt med min avhandling kom ytterligare två avhandlingar om svensk antisemitism. Lars M Andersson visade i sin avhandling En jude är en jude är en jude… övertygande att antisemitismen var minst sagt framträdande inom den svenska skämtpressen under 1900-talets första decennier och Henrik Bachner visade med knivskarp tydlighet i sin avhandling Återkomsten att antisemitismen i Sverige överlevde 1945. Senare arbeten av exempelvis Håkan Blomqvist och många andra har ytterligare ökat våra kunskap om svensk antisemitism och bidragit till att empiriskt belägga att antisemitismen för det första långt ifrån bara artikulerades inom en nationalsocialistisk diskurs utan var brett företrädd och även fanns inom den politiska vänstern. Den svenska antisemitismen verkade alltså, föga förvånande, inte skilja sig speciellt mycket från antisemitismen i andra länder.

Samtidigt var det nog ingen av oss som då, för 20 år sedan, kunde föreställa sig hur dagsaktuellt relevant vår forskning skulle bli. Vi visste mycket väl att vare sig antisemitism eller fascism var fenomen som försvunnit efter 1945, men hur allvarligt läget skulle bli, det var det nog ingen som kunde förespå. Och om vi hade gjort det hade sannolikt ingen trott oss. Om vi hade sagt att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen och kunna konkurrera om att bli Sveriges andra största parti, om vi hade sagt att rasistiska tillmälen av olika slag skulle bli brett accepterat på de sociala medier som vi då inte heller kunde föreställa oss, om vi hade sagt att hatpropaganda och dödshot (vilket naturligtvis även förekom under 1990-talet, tro inget annat!) skulle bli så vanligt och tysta så många människor. Och att polisen och rättsväsendet skulle göra så lite för att stävja utvecklingen.

Om vi då hade sagt att om 20 år kommer svenska judar att flytta till Israel eftersom de inte känner sig säkra i Sverige, hade det avfärdas som okunnig skrämselpropaganda. Idag är det verklighet, och det är en skrämmande verklighet.

Antisemitismen har långa historiska rötter i den västerländska idétraditionen. Vissa forskare spårar den tillbaka till antiken och kristendomens framväxt, andra menar att den tar sig tydliga uttryck under tidig medeltid. Oavsett perspektiv råder enighet om att antisemitismen är en vital del av den kristna traditionen, och att det konspirationstänkande som kännetecknar antisemitismen och ger den dess speciella karaktär i förhållande till andra rasismer har funnits med åtminstone sedan högmedeltiden.

Antisemitismen hade alltså från början en religiös legitimeringsgrund, men under seklernas lopp har detta religiösa lager fått sällskap av ett ekonomiskt lager, ett kulturellt lager, ett filosofiskt lager, ett politiskt lager och, med start under det sena 1800-talet, ett rasbiologiskt lager. Dessa lager har genom historien flätats samman med varandra, vilket har gjort antisemitismen än mer segdragen. Och runt allt, som ett sammanhållande kitt, finns konspirationsteorin. Den fullständigt befängda idén om att det skulle finnas en judisk världsmakt som konspirerar i det fördolda för att uppnå världsherravälde och förslava eller förinta de kristna, den västerländska civilisationen eller den ariska alternativt vita rasen. Eller för den delen islam eller den muslimska kulturen, för antisemitism finns idag inte bara inom den kristet präglade västvärlden utan är även vanlig inom islamsk kultur.

Det är viktigt att förstå att antisemitism inte alls bara handlar om de judeförföljelser på förment rasbiologisk grund som resulterade i Förintelsen och som ingalunda bara fanns företrädda i Tyskland under mellankrigstiden och krigsåren. Jag skriver förment rasbiologisk, eftersom det även i Nazityskland, där rastänkandet drogs till sin spets, inte alls bara handlade om biologisk rastillhörighet. Det vi ser i den nazityska propagandan är en aktivering av samtliga antisemitiska lager, inklusive det religiösa. Juden sågs inte bara som ett hot mot den ariska rasen utan även mot den så kallat germanska kulturen, germansk filosofi och etik, germanska politiska och ekonomiska sedvänjor och germansk religiositet, allt kryddat med konspirationsteori.

Det som händer efter 1945 och som kan sägas vara konsekvenser av den nazityska rasideologins praktiska konsekvenser i Förintelsen är framför allt tre saker. För det första försvinner, förutom inom delar av den övervintrande fascismen, antisemitismens rasbiologiska aspekt. För det andra försvinner den grova antisemitiska propagandan. Det är helt enkelt inte längre möjligt att uttrycka sig som tidigare. Det senare innebär att det uppstår en falsk föreställning om att eftersom antisemitismen inte längre tydligt artikuleras har den upphört att existera. Henrik Bachner visar i sin avhandling klart och tydligt och utifrån ett svenskt källmaterial att så inte är fallet. Antisemitismen finns kvar, men den blir, eftersom den efter 1945 är tabuiserad, mer omedveten. Detta föranleder Bachner att tala om antisemitism utan antisemiter och han menar att detta fenomen kan förklaras med antisemitismens långa och trassliga relation till den västerländska idétraditionen.

Det tredje som händer är att antisemitismen till viss del ersätts av en filosemitism som centreras kring det rättfärdiga i grundandet av staten Israel som judisk stat. Denna filosemitism innehåller inslag av vad som skulle kunna beskrivas som ett moraliskt piedestalsättande av judarna. Det judiska folket tilldelades här, genom sitt lidande i Förintelsen och genom historien, ett slags moralisk särställning. Kruxet med detta är för det första att i och med att detta moraliska piedestalsättande kopplades samman med staten Israels grundande, kopplades även alla judar, inte bara de som var bosatta i Israel, till Israel. Och för det andra, när denna filosemitism, på grund av att Israels politiska agerande i närområdet har varit människorättsligt tveksamt, gång på gång under efterkrigstiden har krackelerat, har detta ofta lett till att filosemitismen slagit över i antisemitiska resonemang som inte bara drabbat judar i Israel utan i hela världen.[*]

En viktig förklaring till varför antisemitismen till sitt väsen i stort sett alltid innehåller någon form av konspirationstänkande är att judarna, till skillnad från andra grupper som utsatts för rasistisk hets och diskriminering, redan i den tidigaste antisemitismen beskrevs som intelligenta, listiga och beräknande, alltså i någon mån överlägsna. Stereotypen om den listige och konspirerande juden möter vi bland annat i den ovanligt seglivade föreställningen om den judiske ockraren som under det sena 1800-talet översattes i gestaltningen av den judiske kapitalisten och den judiska så kallade storfinansen, men även i föreställningen om den så kallade judebolsjevismen, den judiske förföraren av intet ont anande ariska kvinnor och i föreställningen om juden både som modernitetens påskyndare som bland annat aktivt verkade för ungdomens fördärvare och som civilisationens fiende i och med ett starkt kvarhållande av gamla traditioner.

Det torde här framstå som ganska klart att det egentligen inte spelar någon roll hur judar beter sig för att de ska bli måltavlor för antisemitism. Oavsett om de lever på traditionellt eller modernt vis, oavsett om de befinner sig på den politiska höger- eller vänsterkanten, oavsett om vi talar om ett judiskt proletariat eller om välutbildade judar inom de fria yrkena, så drabbas judar av antisemitism. Antisemitismen har alltså mycket lite, för att säga ingenting, med hur judar väljer att agera eller leva sina liv, men allt med föreställningar i det omgivande samhället.

Men eftersom bilden av juden som intellektuellt överlägsen lever kvar och i Västvärlden efter 1945 också har förstärkts dels av judar i stor utsträckning varit väl assimilerade, dels av att staten Israel i mycket setts som en stark röst för judar över hela världen, finns det idag en besvärande tendens till att bagatellisera eller negligera antisemitismen, speciellt när den jämförs med andra former av rasism som islamofobi, antiziganism eller hudfärgsrasism. Juden betraktas både som stark nog att själv hantera eventuella antisemitiska utspel, samtidigt som kvarlevande segdragna antisemitiska konspirationsteorier, exempelvis föreställningar om judarnas överdrivna och konspiratoriska inflytande över Wall Street, USA:s utrikespolitik eller för den delen svenskt kulturliv fortfarande kan dyka upp i de mest oväntade situationer och, likt ett eko från historien, göra gällande att antisemitismen är befogad och i själva verket handlar om ett försvar mot suspekta judiska konspirationer.

Låt mig så avslutningsvis fast slå några saker. För det första – det finns inte och har aldrig funnits några judiska konspirationer. Faktum är att alla typer av konspirationsteorier, oavsett om det handlar om judar, det politiska etablissemanget, feminismen, utomjordingar, ICA-handlare eller vad man nu kan hitta på, är falska. För det andra – antisemitism är inte detsamma som nationalsocialistisk rasideologi och den försvann inte efter Andra världskrigets slut. Precis som alla andra former av rasism är antisemitismen i första hand baserat på vrångföreställningar om kulturell essens, alltså att kulturer är statiska och ”tvingande”, inte på biologiskt rastänkande. För det tredje – antisemitism är lika mycket rasism som någon annan sorts rasism och precis som all rasism ska den tas på allvar såväl politiskt som polisiärt. Att människor hotas, diskrimineras och upplever sig otrygga eller begränsade i sin kultur- och religionsutövning så länge detta sker inom lagens råmärken är en skam för varje demokratiskt samhälle.

Ingen skulle vara gladare än jag om min forskning kunde bli mindre samtidsrelevant. Om fascism, rasism och antisemitism verkligen kunde förpassas till historiens skräphög. Tyvärr ser världen inte ut så idag, och tyvärr florerar väldigt mycket förenklade (och moraliserande) sanningar och vad som skulle kunna beskrivas som sunt-förnuft-uppfattningar om hur dessa fenomen fungerar. Mycket av detta växer ur en god vilja att begripliggöra och hitta motargument, men ofta leder detta till moraliska panikreaktioner som till och med kan bli kontraproduktiva. Det är därför viktigt att de av oss som har välgrundad kunskap om hur fascism, ultranationalism och rasism fungerar fortsätter att låta våra röster höras även utanför det akademiska elfenbenstornet. Att vi fortsätter att bidra till kunskapsspridning och uppmuntrar till kunskapssökande och politiskt klokskap som kan bidra till att breda motmanifestationer mot den utveckling vi kan se idag blir verksamma och effektiva.

För mig är detta en plikt, inte bara som forskare utan även som samhällsmedborgare.

 

[*] Låt mig i sammanhanget bara klargöra att kritik av staten Israels agerande ofta är både politiskt och moraliskt befogad och att det är fullt möjligt att rikta mycket skarp kritik mot Israel utan att det rör sig om antisemitism.

10 Kommentarer
  1. merja e says:

    Ja, det är sannerligen svårt att förutse forskningens relevans. Under 1980-talet blev jag intresserad av nationalism och krigspropaganda. Efter flytten till Sverige specialiserade jag mig på medier, invandrare, minoriteter, rasism och sk critical white studies. Jag kunde inte i mina vildaste drömmar föreställa mig att jag tjugo år senare skulle befinna mig mitt i stormens öga. För så känns det just nu – både professionellt och personligt.

    Svara
  2. Göran Burén says:

    Jag tycker det saknas ett viktigt perspektiv i den annars så intressanta texten. I vilken utsträckning bärs dagens anti-semitism fram av invandrare från Mellanöstern? Trakasserierna mot Judiska föreningen i Umeå var uppenbarligen verk av nazister, men hur är det t.ex med anti-semitismen i Malmö? Om den framförs av unga palestinier, måste man då inte medge att den anti-semitismen – utan att vara på något sätt försvarbar – ändå är väsensskild från den anti-semitism som finns i den nazistiska ideologin? Det finns gott om palestinier i Sverige och de bär alla med sig berättelserna om hur deras förfäder flydde undan kriget och sedan av staten Israel förhindrades att återvända och hur de blev berövade all sin egendom. Om dessa palestinier i Sverige tillgriper anti-semitiska uttryck, så behöver det inte alls handla om att de är influerade av fascistiska tankegångar, utan om vrede över en historisk oförrätt. Ska man bekämpa sådan anti-semitism måste man utgå från den historiska oförrätten och förmå de här människorna att inse att svenska judar inte har något ansvar för sionisternas gärningar. Det är en helt annan sak än att försöka tala nazister till rätta.
    Jag menar, att en forskning om dagens anti-semitism som inte ställer denna fråga – I vilken utsträckning bärs dagens anti-semitism fram av invandrare från Mellanöstern? – den vilar på lös grund.

    Svara
    • Lena Berggren says:

      En av huvudpoängerna med texten är att lyfta fram att antisemitism inte alls är detsamma som nazistisk rasideologi och jag nämner också att antisemitism inte bara artikuleras i en kristen kulturkontext utan även i en muslimsk. Det går förvisso alltid att vikta en text på olika sätt, men jag vill nog ändå påstå att jag inte känner igen mig i din kritik.

      Svara
      • Emilia Estevez says:

        Jag håller med i den kritik som framförs mot dig. Jag tycker att du som forskare för fram en oförblommandes analys, där du inte alls tar hoten mot den svenska minoritetsgruppen judar på allvar. Det måste belysas mer och mer ingående. Du har makt som forskare och i din position därför är den ändå viktigare. Här soppar du undan kritiken och sveper den under mattan. Min egen erfarenhet visar i Malmö där jag både bott och arbetat och studerat att problemen med hatet och trakkasserierna mot den svenska judarna är allvarlig. Detta är också något som USA: särskilda sändebud tagit upp också. Man kan inte som forskare svära sig fri från kritik eller censurera inlägg mot det. Om du väljer att blogga öppet om detta angelägna klimat ska du också kunna gå i svaromål och stå för det du skriver om. Att ditt blogginlägg inte ens knappt vidrör ämnet visar på den stigma som ämnet besitter. I övrigt en bra och viktig artikel. På många sätt är Sverige i förändring. Vi kvinnor utsätts för förföljelse i förorterna idag, pga att vi är kvinnor av moralpoliser, detta är också något som jag tycker ja belysas och att ni som historiker måste våga och tordas titta på.
        Mvh
        Emelie

        Svara
        • Lena Berggren says:

          Jag känner inte igen mig i din kritik. Själva poängen med blogginlägget är ju att jag kraftfullt argumenterar för att antisemitismen för det första alltid har varit brett företrädd inom en mängd olika tankeriktningar (alltså inte bara i anslutning till nazismen) och för det andra att antisemitismen inte alls har försvunnit, tvärtom så har den vuxit i styrka även i Sverige under de senaste 20 åren. Jag skriver också klart och tydligt att ”antisemitism är lika mycket rasism som någon annan sorts rasism och precis som all rasism ska den tas på allvar såväl politiskt som polisiärt. Att människor hotas, diskrimineras och upplever sig otrygga eller begränsade i sin kultur- och religionsutövning så länge detta sker inom lagens råmärken är en skam för varje demokratiskt samhälle.” Jag är oklar över hur du menar att jag inte tar hoten mot svenska judar på allvar, vilken kritik det är som du menar att jag skulle ha svurit mig fri ifrån och hur jag i så fall skulle ha gjort det? Likaså är jag oklar över hur jag skulle ha censurerat inlägg? Det är rätt allvarliga anklagelser du riktar mot mig här, och om du vill att jag ska ta din kritik på allvar bör du nog precisera vad du menar istället för att komma med den sorts svepande och oprecisa påhopp som finns i din kommentar.

          Svara
  3. Jenny Karlinge Ejestrlm says:

    Här saknas det som mina judiska vänner också upplever i Malmö rasismen mot judar från islamistiiskr håll. Varför är det inte med? Det är skrämmande att det endast talas om nazism när alla inklusive vi forskare inte törs lr vågar problematisera den antisemitism vi tagit in från Mellanöstern. Det är oerhört viktigt för om inte vi törs göra det kommer det få fruktansvärda konsekvenser här också i längden.

    Svara
    • Lena Berggren says:

      Nu handlar ju texten inte alls bara om antisemitism i relation till nazismen. Tvärtom är en av textens viktigaste poänger att antisemitismen också i allra högsta grad har förekommit och förekommer även i andra tanketraditioner. Jag nämner också att det inte alls bara är i en kristen kontext som antisemitism förekommer utan även i en muslimsk.

      Svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *