Om yttrandefrihetens grunder och gränser

 

En av världens kanske mest kända politiska dystopier är George Orwells roman 1984 från 1948. Orwell skrev romanen med Andra världskriget och den totalitära erfarenheten som fond och boken är först och främst en förklädd kritik av det sovjetiska Stalinismen, men även drag från Nazityskland kan skönjas i romanen. Ett avgörande skäl att makten aldrig glider ur det styrande partiet Ingsocs händer är makten över språket. Makten att definiera och definiera om orden. Att skapa det Orwell kallar Newspeak, det nya språket, och genom att kontrollera orden också kunna kontrollera människors tankar och känslor.

Att den som äger herraväldet över språket får avsevärd makt är inget som bara gäller i Orwells klassiska roman även om det där blir isande tydligt. Tvärtom kan politik i stort, totalitär som icke-totalitär, ses som en strid om orden. Politiska begrepp är nämligen notoriskt svåra, för att inte säga omöjliga, att en gång för alla och otvetydigt definiera. Inom den politiska teorin beskrivs detta med att politiska begrepp är essentiellt kontesterbara. Det ligger i begreppens natur att alla betydelser som ett begrepp ges kommer att ifrågasättas i all oändlighet. Ord som jämlikhet, demokrati, frihet, solidaritet och nation halkar alltså runt i den politiska historien som hala ålar, samtidigt som politiken i mångt och mycket består av en kamp om vem som ska få tillräckligt mycket makt för att, tillfälligt eller på längre sikt, lägga begreppen till ro genom att ge dem en betydelse som inte längre behöver eller får ifrågasättas.

Eftersom det alltså i teorin finns oändligt många sätt att definiera politiska begrepp kan dessa begrepp också dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Såväl fascismen som kommunismen, de ideologier som burit upp några av 1900-talets mest brutala totalitära diktaturer, hävdar exempelvis att man själva företräder ”sann” demokrati till skillnad från den variant av demokrati som bygger på fria och allmänna val, universalistiskt grundade medborgerliga fri- och rättigheter och en stabil rättsstat. Båda ideologierna hävdar också att det bara är det egna politiska systemet som på allvar kan befria människan och skapa ett gott och rättvist samhälle.

Förutom de klassiskt fascistiska och kommunistiska varianterna av demokrati som alltså tydligt avviker från det vi normalt menar med demokrati, finns också varianter som är kraftigt begränsade på etnisk grund. Det tydligaste mer samtida exemplet på detta hittar vi i Sydafrika under apartheidperioden. Få skulle idag hävda att Sydafrika under perioden 1948-1994 var en demokrati eftersom omkring 80% av landets befolkning saknade rösträtt. Bland den vita befolkningen betraktades dock Sydafrika generellt som en demokrati av västerländskt snitt. Liknande förhållanden rådde i den amerikanska södern under den så kallade Jim Crow-epoken fram till 1965 även om svarta här officiellt hade rösträtt. Fortfarande finns starka politiska krafter inom det republikanska partiet som aktivt vill begränsa de etniska minoriteternas politiska inflytande. Liknande etnokratiska idéer finns även företrädda inom de europiska politiska partier som brukar kallas högerpopulistiska.

Att någon säger sig vara för demokrati innebär alltså inte nödvändigtvis att man förespråkar ett system med allmän och lika rösträtt till folkvalda församlingar eller ämbeten eller att vem som helst ska kunna kandidera till dessa, alltså det som vi oftast intuitivt menar när vi talar om demokrati. Det är heller inte så att en politisk rörelse bara för att den formerar sig som ett politiskt parti och deklarerar att man tänker ställa upp i politiska val därmed accepterar den moderna demokratins spelregler. Tvärtom finns det gott om exempel på politiska partier som utnyttjat det demokratiska valsystemet för att skaffa sig makt att avskaffa demokratin inifrån. Det mest kända och tydliga historiska exemplet på detta är den tyska nationalsocialismens maktövertagande under våren 1933 som, även om NSDAP aldrig hade en majoritet av de tyska väljarna i ryggen, skedde med avsevärt folkligt stöd. Den avgörande faktorn var dock flatheten och eftergivenheten från konservativa och vissa liberala krafter som trodde att Hitler skulle gå att kontrollera.

Mer samtida exempel på hur demokratin hotar att sakta erodera inifrån i händerna på legala folkvalda politiska styren finns i Polen och Ungern. Utvecklingen har också varit tydlig under lång tid i Turkiet och det finns mycket lite som talar mot att den utvecklingen efter folkomröstningen om landets nya konstitution nu kommer att accelerera. Men även i dessa länder hävdas det att det som sker sker med befolkningens bästa för ögonen och i syfte att stärka demokratin, vilket i Ungern och Polen bland annat innebär att distansera länderna från EU. Så går det att vrida det politiska språket och göra om en spade till en mur, demokrati till diktatur.

Kampen om de politiska begreppen och det politiska språket innehåller även ett element av smutskastning respektive rentvättning. Vissa politiska begrepp och fenomen kan genom historien bli så förorenade och nedsolkade att ingen vill förknippas med dem. Detta leder naturligtvis att politiska rörelser vill använda så positivt laddade begrepp och beskrivningar som möjligt och undvika de nedsolkade. Därför vill i stort sett ingen idag öppet erkänna att man är fascist, rasist, antisemit eller ens nationalist, men detta innebär inte att fenomenen i sig har försvunnit. De har bara stöpts om, skapat en ny fräsch yta och nya honnörsord.

Ett politiskt begrepp som länge halkat runt inte bara i den svenska debatten och blivit allt slipprigare är yttrandefrihet. Idag verkar yttrandefrihet betyda att du har rätt att häva ur dig precis vad som helst om vem som helst utan att behöva motivera det du säger eller bli motsagd och gärna också göra detta anonymt på nätet. Om någon säger emot, avkräver dig en argumentation för din sak, källredovisningar eller, om du ägnar dig åt anonym smutskastning av andra, avslöjar din identitet brukar det inte dröja länge innan det hörs upprörda röster som hävdar att yttrandefriheten har kränkts. Det verkar också finnas en förhållandevis bred samstämmighet om att yttrandefrihet innebär att utrymme alltid måste ges till den som kräver det, oavsett om det gäller att få in en insändare i lokaltidningen, få komma in på svenska skolor och bedriva politisk propaganda, få delta i bokmässor eller få delta i politikerveckan i Almedalen.

Denna uppfattning om vad yttrandefrihet innebär är inte bara felaktig, den är också farlig och den utgör ett hot mot demokratin.

Yttrandefrihet som en allmän medborgerlig rättighet i en modern liberal demokrati har aldrig varit och kan inte vara total. Detta är logiskt omöjligt, eftersom min ovillkorade frihet att i offentligheten yttra precis vad jag vill förr eller senare kommer att inkräkta på någon annans rätt att slippa bli kränkt och därmed begränsad i sin egen frihet. Därför är yttrandefriheten alltid begränsad och så måste det vara i en demokrati, eftersom en av demokratins grundläggande principer är uppfattningen att demokratiska fri- och rättigheter ska gälla lika för alla. Därför finns lagstiftning som innebär att den som låter sin frihet inkräkta på någon annans rätt att slippa bli kränkt gör sig skyldig till förtal, diskriminering eller, för att göra det hela väldigt tydligt, hets mot folkgrupp. Däremot är det i en demokrati alltid så att du får tänka och känna precis vad du vill. Detta är dock långt ifrån självklart när auktoritära krafter får fritt spelrum och därför finns i alla totalitära diktaturer ett intrikat spioneri- och angiverisystem.

Så långt är det rätt enkelt. För att människor ska kunna leva tillsammans i ett fungerande jämlikt samhälle kan friheten aldrig vara total. Exakt var gränserna ska gå är dock betydligt knepigare och inget som en gång för alla går att avgöra. Tvärtom är det så att en kontinuerlig diskussion om yttrandefrihetens gränser är en viktig del av en levande demokrati just eftersom fenomenet och begreppet yttrandefrihet, precis som andra politiska begrepp, är under ständig omförhandling.

Så hur ska denna diskussion se ut? Är det den som skriker högst som vinner? Den som smutskastar, förtalar och hotar den som inte håller med? Den som är bäst på att demonisera sin motståndare? Naturligtvis inte. I en demokrati bör utgångspunkten för diskussionen vara hur man kan upprätthålla största möjliga frihet att agera i det offentliga rummet men samtidigt värna skyddet för den som riskerar att utsättas för kränkningar. Men tyvärr handlar mycket av det politiska samtalet i Sverige idag om att den som skriker högst (och får flest likes) vinner, och då riskerar diskussionen att urarta i klyschiga one-liners, billiga påhopp som i värsta fall skrämmer andra till tystnad och snedvridande förenklingar. Detta gäller i hög grad diskussionen om yttrandefriheten.

Men det finns också en valhänthet kring hur man ska hantera yttrandefrihetsfrågor som bottnar i en okunskap om vilken funktion yttrandefriheten har i en demokrati. Modern liberal demokrati bygger på en grundföreställning om att pluralism är bra eftersom den för samhället framåt, fungerar som vakthållning mot politiskt tyranni och bidrar till att människor får möjlighet att forma sina liv som de själva vill. Vakthållningen mot tyranniet består i att vi har rätten att reagera och agera när makt missbrukas. Vi har också konstitutionellt garanterade möjligheter att avsätta den eller dem som missbrukar den politiska makten och hotar att sätta demokratin ur spel.

Men vakthållningen mot tyranniet och försvaret av demokratin måste även vara en preventiv skyldighet. När politiska krafter som flirtar med tyranniet kommer i rörelse inte bara får utan ska vi alltså agera. Om vi inte gör detta visar oss historien åtskilliga exempel på vad som kan hända. Därför är det befängt att inta hållningen att olika former av auktoritära politiska rörelser med något slags automatik ska ges tillgång till det offentliga rummet så fort de kräver detta och tillåtas att oemotsagda sprida sina idéer, annars kränks deras yttrandefrihet. Men så länge dessa rörelser ges möjlighet att själva sprida sina politiska idéer genom tidningar, radiokanaler, nätsajter och forum, offentliga manifestationer och liknande har någon yttrandefrihet inte vare sig kränkts eller inskränkts. Däremot har vi bidragit till att normalisera krafter som hotar just det som de skamlöst utnyttjar, demokratin och yttrandefriheten.

Yttrandefrihet behövs även för att föra samhället framåt och låta människor växa i frihet. För att göra det möjligt att skapa nya idéer, hitta nya vägar och bygga broar. Det här innebär inte att vi ska bli överens. Tvärtom behöver demokratin oenighet, debatt och världsbilder som nöter mot varandra. Den behöver fria tankar och våghalsighet, just det som det totalitära vill utplåna. Demokratin mår alltså bra av flerpartisystem och av fora där samtal kan föras. Den mår mindre bra av åsiktskorridorer, filterbubblor, föreställningen att debatt är strid och att det viktigaste är att vinna.

För att konstruktiva samtal ska kunna föras krävs rätt mycket av oss. För det första krävs att vi lär oss att lyssna och visa respekt för motparten även om åsikterna går emot allt vi tror på. Det krävs att vi tar oss tid att motivera och argumentera, att vi tar reda på vad som är sant och falskt, vad som är en trovärdig argumentation och vad som inte är det. Att vi vågar ta in, tänka om och ompröva. För att ett konstruktivt samtal ska kunna äga rum krävs dock även att motparten delar vår intention. Om så inte är fallet har vi faktiskt rätten att inte engagera oss.

Det är alltså inte så att vi i alla lägen måste ta debatten. Ibland för att motparten helt enkelt inte ställer upp på att schyssta villkor ska gälla. Ibland för att motparten använder ett sätt att argumentera och lutar sig mot en logik som vi har svårt att få grepp om. Ibland hjälper det är lära sig hur en annorlunda ideologisk logik fungerar, ibland är det helt meningslöst vilket alla som försökt föra ett vettigt samtal med en konspirationsteoretiker vet. Men att inte ta debatten är inte detsamma som att lägga sig platt och låta sig användas som en dörrmatta, vi kan fortfarande kritiskt granska, ifrågasätta och lära oss mer. Det är heller inte att kränka någons yttrandefrihet.

Så om du har synpunkter på det här inlägget diskuterar jag gärna. Så länge du ser till att du läst texten ordentligt, kan argumentera för din sak och klarar av att hålla en respektfull ton.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *