Att vara förberedd på att bli överraskad

Sedan november 2015 har Europa drabbats av flera större terrorattentat. Bryssel 2016 med 32 döda och 340 skadade, Berlin 2016 med 12 döda och 49 skadade, London 2017 med 5 döda och mer än 45 skadade och Nice 2016 med 84 döda och 434 skadade efter attacken med lastbil liknande den på Drottninggatan. Utvärderingen av attackerna i Paris i november 2015, som är det största terrorattentatet i Frankrike sedan andra världskriget, visar att trots alla dödsfall och skadade hade betydligt fler kunnat drabbas. I stadion där ca 70 000 personer befann sig hade scenariot kunnat se helt annorlunda ut. På grund av trafiken kom terroristerna försent till matchen och fick därför inte komma in i stadion och sprängde sig själva till döds just utanför istället. Ur ett terroristperspektiv borde genomförandet ses som ett totalt misslyckande. Nu klassades arenan som en säker zon, ingen evakuering gjordes och matchen spelades vidare.

Sverige har i jämförelse med andra utsatta delar av världen varit förskonat från terrorattentat. Dock har det också hänt här. I december 2010 inträffade två explosioner i närheten Drottninggatan i Stockholm då en man sprängde sig till döds. I en väska på platsen hittades ett metallrör med spikar och polisen utredde det som ett terrorbrott. Attacken på Drottninggatan 7:e april hade också kunnat få ett annat utfall om lastbilen kunnat köra vidare efter gatan och om bomben som hittades i lastbilen exploderat. Förutom att många liv sparades är jag extra glad att bomben inte exploderade eftersom några lediga kollegor från Umeå ambulans var först på plats. Terrorns mål är rädsla, kaos och panik. Vid dessa tillfällen har det visat sig att ambulanssjukvården är viktig för resilience, d.v.s. den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Att direkt möta ett attentat med ickevåldshandlingar och i stället rädda liv motverkar terrorns mål. Sekundära explosioner som i Madrid 2004 skulle kunna resultera i att ingen vågar gå fram och hjälpa de skadade innan platsen är säkrad.

Just hemkommen från kongressen World Congress for Disaster and Emergency Medicine i Toronto, reflekterar jag nu över alla intryck från veckan inklusive min egen insats. Jag forskar om hypotermi och presenterade en poster om köldexponering vid en tågkrasch i kallt klimat och långt från farbar väg, i ett samarbete med tågsäkerhetsexperten Rebecca Forsberg. Det blev ett litet bidrag till det globala forskningspusslet. På kongressen deltog ca 900 deltagare från 65 länder som delade med sig av forskningsresultat och ”lessons from the field”. Bland annat redovisades resultat från jordbävningen i Haiti, Ebola-utbrottet i Afrika, krisen i Syrien och testning av blödningsprotokoll för att hantera skott och knivskador i Israel. I Israel har attacker som de kallar ”stabbing and run over” eskalerat. Gärningsmannen kommer nära inpå och utdelar hugg eller stick, springer vidare och hugger nästa och fortsätter tills hen blir skjuten av polis. Sträckor upp till två km med flertalet svårt skadade är vanligt. Blödningsprotokollen utvärderas och utvecklas kontinuerligt efter behov och i dagsläget ges färskfrusen plasma i ambulanserna.

Umeå är det en helt annan värld än den jag satte mig in i förra veckan. Även om det begås våldsbrott så har det inte inträffat mord i Umeå på fem år. Här är det tryggt att röra sig och minimal risk att förlora livet. Vi har dessutom rent vatten i kranen och barnen får gå i skola. Jag hoppas att den tryggheten alltid kommer att finnas. Tyvärr kanske vi måste försöka sätta oss in i hur vi skulle agera om något oförutsett skulle hända. En presentation av en amerikansk forskare visade på vikten av att öva på deras framtagna terroristprotokoll. Det känns avlägset att vi skulle öva inför ett attentat på min institution, men vi bör åtminstone reflektera över om vi ska springa och i så fall vart och med vem, om vi ska göra motstånd och i så fall med vad eller om vi ska barrikadera oss. Och hur barrikaderar man sig bäst? Det är väldigt tråkigt att tänka på, jag vet, men att se det som händer i världen och inte sätta det i relation till sin egen situation kan innebära att vi blir naiva och totalt oförberedda om det någon gång i framtiden händer något här i lugna Umeå. I Paris 2015 räddades många liv eftersom det genomfördes en stor övning med många skademarkörer och organisationer inblandade dagen innan attentaten.

Professor Pierre Carli som jobbade i sin ledningsambulans under attackerna I Paris 2015 skickade med ett take home message:The ultimate lesson of terrorist acts is Prepare to be surprised. Det är kanske bra att försöka förbereda sig för något oförutsett. Världen förändras, även för oss. Värnplikten är på väg att aktiveras och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har i veckan gått ut med information om vad vi behöver för att kunna klara oss utan ström och vatten några dagar samt hur vi ska kunna kommunicera om mobilnätet slås ut. Men det är lockande att sticka huvudet i sanden och tänka att det förmodligen aldrig kommer att ske något här hos oss och fortsätta hoppas att vi slipper utsättas för rädsla, kaos och panik framöver. Efter att förra veckan ha blivit översköljd av global mänsklig misär i form av tromber, jordbävningar, smittor, krig och våld ska jag nog åtminstone följa MSBs rekommendationer för att kunna överleva några dagar utan ström. Men jag måste skynda mig. Snart börjar jag återigen få fullt upp med att irritera mig över att mobiltäckningen inte är perfekt i det nya huset på Tavleliden, att familjens andra surfplatta är trött och att bilen drar för mycket olja.

/Jonas

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *