Nyfikenhet och mod

På stolen framför köksfönstret står två av mina småknattar och tittar ut. Det syns tydligt att något har fångat intresset. Med ansiktsrörelserna och kroppsspråket efterhärmar de koncentrerat allt som händer. Jag kastar en blick genom fönstret. Aha, det är sopbilen som kommit. Den tömmer den gröna och den bruna plasttunnan. Sopbilen ryter till och åker vidare till nästa destination. Då kommer frågan.
– Pappa, finns det någon soptipp på ditt jobb?

Inte så dum fråga. På sätt och vis är svaret JA. Visst finns det inslag av soptippsverksamhet. Vi samlar in allt möjligt från vår omvärld, analyserar, sorterar och försöker finna något som kan vara till nytta. Men det finns också likheter med barnens tillvaro. Vi försöker förstå omvärlden och bygga ny kunskap. Till det så behövs mod. Mod att våga erkänna brist på kunskap och att oförtrutet testa oprövade hypoteser.

Ibland knorrar jag och mina kollegor. Man tycker att det ges för lite tid för att utveckla nya tankar. Dagarna är fulltecknade av undervisning, handledning, remisser, allehanda granskningar och utlåtanden, ansökningar som ska lämnas in, föredrag som ska hållas, artikelmanuskript som ska slutföras och nu till råga på allt, bloggar som ska skrivas. Men det finns också en i allt överskuggande uppsida. Förmånen att få vara nyfiken.

Visst är det fantastiskt att få vara med om genombrott. Ett exempel var när vi introducerade en ny metod att göra luftflödesmätningar i hus. Det hade aldrig hänt om inte en av forskarna i gruppen förde in erfarenheter från ett annat fält, analytisk kemi. Den vitalisering som disciplinblandning innebär kan vara både oerhört spännande och effektivt.

Jag måste också få berätta om en arkitektstudent som nyligen bjöd in till ett publikt event. Hon hade undersökt en vild hypotes. Hur kan begagnade snuspåsar återanvändas som isoleringsmaterial i byggnader? Den kritiske kan anföra att snuspåsförbrukningen bara räcker till en bråkdel av nyproduktionens isoleringsbehov i Umeå. Men ansatsens relevans kvarstår. Vi alla bidrar till ett ohållbart sätt att förbruka resurser. Vem har ansvaret för att initiera förändring? Är det politikerna, myndigheterna, industrin, forskarna,…? I det här fallet var det en student som vågade sticka ut hakan. Nyfikenhet och mod, det inger hopp.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *