Att lära sig lära av historien

Artikeln är tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren 2017-07-05.

 

I en värld som tycks galen, där gamla sanningar ställs på ända, demokratin verkar vara på väg att förpassas till historiens skräphög och tyranniet väntar i kulisserna, vad gör man då? Gillar man läget och följer med strömmen mumlandes något om att alla måste få komma till tals? Odlar man sin egen privata trädgård i den egna åsiktsbubblan och predikar motstånd för de redan frälsta? Kanske knyter man näven i fickan och önskar att någon annan tar tag i situationen. Eller så behåller man lugnet, blickar bakåt och ser om det förflutna möjligen har något att lära oss om hur vi ska hantera nuet.

Jag hör ofta att det inte går att dra historiska paralleller och att det är olämpligt, rent av vetenskapligt ohederligt, att jämföra nuet med dåtiden för att kunna hantera eller påverka vår egen tid. Jag delar inte den hållningen. Det går att lära av historien och i det politiska läge som nu råder i världen skulle jag vilja hävda att det är absolut nödvändigt.

Varje historisk händelse är dock unik och historien kommer därför aldrig att upprepa sig på exakt samma sätt, men samtidigt finns det när man börjar skrapa lite ofta gemensamma drag mellan då och nu. Det är dock i de allra flesta fall inte ytan som är sig lik, utan djupet. Om vi när vi exempelvis letar efter efterkrigstida spår av folkmord håller upp Auschwitz som mall kommer vi inte att hitta fler folkmord, för Auschwitz var inte bara historiskt unikt utan även i flera avseenden extremt. Om vi däremot letar efter bakomliggande tankemönster, politiska, sociala och ekonomiska strukturer eller yttre omständigheter, dyker det ena folkmordet efter det andra upp. Vissa exempel kommer att vara tydliga bortom allt tvivel, andra mer diskutabla. Slakten på tutsier i Rwanda 1994 blir ett tydligt exempel, terrorn mot rohingya och andra muslimer som pågår i detta nu i Myanmar mer osäkert.

Det är alltid svårare att se mönster och strukturer i den egna samtiden, lättare när tiden ger oss perspektiv och tid att sortera. Men det är långt ifrån omöjligt att kunna lyfta blicken och få överblick även över vår egen tid. Att kunna se hur tanketrådar tvinnas samma och skiljs åt, hur strukturer stöps om, hur språket glider och hur delar av ett vi istället blir ett dem och tvärtom. Men i denna strävan är vi ofta hjälpta av att ha förmågan att kunna blicka bakåt och se parallellerna. Att faktiskt lära av historien.

För den som behöver lite vägledning till de politiska lärdomar som finns inbäddade i det knaggliga, motsägelsefulla och händelserika 1900-tal som känns både så främmande och så bekant kan jag inte tänka mig en bättre guide än den som den amerikanske historikern Timothy Snyder ger i sin bok On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century. Snyder är prisbelönt professor i historia vid Yale-universitetet och har skrivit en rad tunga böcker om öst- och centraleuropeisk 1900-talshistoria och Förintelsen varav flera har översatts till svenska.

Boken är, som titeln antyder, strukturerad i 20 kapitel som vart och ett utgår ifrån ett handlingsinriktat slagord där Snyder, med hjälp av historiska exempel utvecklar sina resonemang och på ynka 128 sidor lyckas Snyder med konststycket att få ihop en av de viktigaste böcker som skrivits på mycket länge. Den har kallats ”ett slags moralisk manual för demokrater” (Elisabeth Åsbrink, DN 170411) och borde läsas och begrundas av alla som är bekymrade över det politiska världsläget.

Några av Snyders lektioner för att försvara den liberala demokratin mot det hotande tyranniet kan kanske verka uppenbara. Att vi exempelvis bör vara modiga, våga sticka ut, anlägga kritiska perspektiv och vårda sanning och fakta så att vi kan bilda oss en egen välgrundad uppfattning torde inte förvåna. Det till synes uppenbara måste dock understrykas eftersom vi lever i en tid då respekten för faktabaserad kunskap och rationella argument inte bara ifrågasätts utan till och med aktivt motarbetas. Där känsla övertrumfar förnuft och det är viktigare att kunna anlägga perspektiv än att klarlägga vad som faktiskt är sant.

Förväntande, men samtidigt isande aktuella, är också de lektioner som handlar om att vara på sin vakt mot paramilitära tendenser och framväxten av enpartisystem samt vikten av att de yrkesgrupper som har rätt att bära vapen och utöva våld rätt förstår och förvaltar sitt uppdrag.

Andra lektioner är lite mer oväntade, exempelvis då Snyder betonar vikten av att bevara och försvara en professionell yrkesetik. Jurister, poliser, lärare, läkare, forskare, journalister, alla måste vi se till att vara välförankrade i vad våra yrken innebär och vilken roll vi spelar i en fungerande demokrati. Och när politiker med tyranntendenser ger oss order att lyda finns plikten att ifrågasätta, kritisera och ytterst, när saker och ting på allvar är på väg överstyr, hitta modet att vägra lyda. Tanken svindlar när jag kontrafaktiskt försöker föreställa mig vad som hade hänt i Nazityskland eller Sovjetunionen om juristerna hade vägrat spela med i skapandet av läger och politiska domstolar. Eller om de tyska läkarna hade vägrat medverka i den nazistiska raspolitiken.

Snyder påminner oss också om att vårda vårt språk. Att bli misstänksamma när ord som ”kris”, ”extremism” och ”tillfälligt undantag” börjar dyka upp. Att inte okritiskt använda samma ord som alla andra utan vinnlägga oss om att använda språket med medvetenhet och eftertanke. Att göra språket till vårt eget och inte acceptera när orden börjar skifta betydelse. När ord som yttrandefrihet och demokrati bedrägligt börjar användas för billiga poänger och för att blanda bort korten av dem som egentligen vill avskaffa demokratin. När muslim förvandlas till militant islamist, flykting till terrorist och tiggare till kriminell. När krig blir till fred och godhet ett skällsord. Föga förvånande rekommenderar Snyder här vidare läsning av George Orwells 1984.

Just läsandet får förhållandevis mycket utrymme. Snyder menar att det finns goda anledningar att läsa böcker snarare än korta texter på skärmen för att vi ska kunna få överblick, djup och perspektiv. Han föreslår också att vi ska tillbringa mer tid ute i det som skulle kunna kallas för verkligheten snarare än i snäva nätbubblor. Att vi ska ta del i livet, våga möta människor som är annorlunda än oss själva, lyssna, småprata, lära och ompröva. Skälet är att tyranniet alltid har byggt på likriktning, överdådiga förenklingar och svart-vita uppdelningar mellan oss och dem. Att vägra att acceptera att livet och den mänskliga samvaron är antingen eller och istället se världen som både och blir då en motståndshandling.

Även om Snyders historiska lärdomar är relevanta varhelst demokratin behöver försvaras är det ändå tydligt att bokens nära kontext är amerikansk vilket kanske framför allt märks i bokens sista lektion där uppmaningen är att vara en god patriot – med brasklappen att den nuvarande amerikanske presidenten inte är det. Men kanske finns en avgörande lärdom här även ur det svenska perspektivet så länge vi fortfarande lever i nationalstatens tidevarv. Patriotism behöver inte vara detsamma som nationalism och behöver alltså inte handla om ett aggressivt hävdande av det egna som överlägset något annat. Patriotismen kan också handla om andra värden som gagnar och definierar nationen och som kan lägga grunden för en inkluderande och rättvis demokrati. Men då krävs det att de alarmistiska krafter som vill utdefiniera och begränsa, bygga murar och gränser inte tillåts få tolkningsföreträde när det svenska ska formuleras. Då krävs att vi agerar i det lilla såväl som det stora och aldrig viker ner oss. Att vi dumpar den hybris som säger att vi vet bättre än historien överbord och faktiskt lär oss att lära av historien.

 

1 svara
  1. Anders Karlsson says:

    Mycket bra artikel!

    Jag fascineras över stycket gällande information som utläses på en datorskärm respektive bokformat, långa och korta texter. Böcker är förknippade med ord och texter, och all fokus riktas på texten när väl man greppar boken. En skärm är inte enbart förknippad med texter och det finns många fler ”störningsmoment” genom skärmen.

    Ett väldigt intressant ämne som jag hoppas se mer forskning kring i framtiden.

    Ett tack och bock från Stockholms dystra skogar,
    Anders

    Svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *