Att få sin forskning läst… ”där ute”

Nyligen läste jag en blogg där någon använde min forskning för att göra en poäng. ”Woohoo, samhällelig impact!”, tänkte jag. ”Det ligger ju i tiden.” De stora dragen av min forskning var korrekt återgiven i bloggen, även om en del ganska grova missuppfattningar också gick att hitta. Glädjen över mitt samhälleliga genomslag övergick ganska snabbt i en frustration, inte bara – eller ens huvudsakligen – på grund av missuppfattningarna. Poängerna som bloggaren ville göra med stöd av min forskning höll jag inte alls med om. Hen använde min empiriska genomgång för att driva teser som jag kände mig mycket främmande inför.

Inom akademin är det ganska ”säkert” att låta andra läsa texter man skriver. Andra akademiker kan vara nog så kritiska, men på ett ganska förutsägbart sätt. Recensioner är ofta mycket sakliga och grundliga; en recensent som har missuppfattat riskerar ju att få kritiken tillbaka: ”Du har inte läst och förstått”. Men så fungerar det inte utanför akademin. Där kan russinen plockas ur kakan och små iakttagelser forskaren har gjort kan blåsas upp till enorma proportioner om det passar agendan hos den som läser. Om forskaren väljer att kommentera betraktas denne som ytterligare en av alla tyckare. De stora och förhoppningsvis väl underbyggda resultaten kan snabbt avfärdas med hänvisningar till att forskaren är ideologiskt färgad (men naturligtvis är den som läser helt objektiv…).

I det samhälleliga debattklimatet används (den humanistiska) forskningen ibland (ofta?) på detta sätt, som en genväg till empiri som stödjer den egna uppfattningen. Forskarens egna utgångspunkter och tolkningar nämns inte alls eller avfärdas helt som ”ideologi”. Jag kan inte påstå att jag har ett stort empiriskt underlag gällande min egen forskning här. Så många är det faktiskt inte som läser det jag skriver. Det förefaller dock drabba även andra forskare och i sina mest vulgära avarter kallas detta för ”faktaresistens”. Samtidigt är det ju så här texter fungerar överlag: de skrivs av någon i ett sammanhang (och betyder en sak där), och de läses av någon annan i ett annat sammanhang (och betyder något annat där).

Att kommunicera forskning till icke-akademiker är förstås viktigt – och blir allt viktigare. Vi behöver generellt nå ut med att det vi gör är viktigt. Samtidigt är det lite skrämmande när det saknas filter i form av till exempel vetenskapsjournalister. Förmodligen behöver vi forskare vara mer aktiva ute i samhället och själva synas och förklara (via exempelvis populärvetenskapliga publikationer eller medverkan i olika medier), men det är ofta lättare sagt än gjort. Eftertänksamhet är inte alltid så högt värderat; det är klatschiga rubriker som säljer och genererar klick. När alla belöningssystem för forskare bygger på att de bedriver bra forskning (för forskarsamhället), och inte på att kommunicera denna forskning i övriga samhället hamnar denna uppgift också långt ner i agendan. Men en förändring kan vara på gång…

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *