Den relativa arbetsförmågas moment 22

En stor del av min forskning har under senare år handlat om arbetsförmåga. Fokus har legat på att analysera och problematisera den juridiska definitionen och tillämpningen av begreppet inom den allmänna och offentliga sjukförsäkringen. Och vad har jag då kommit fram till? Grovt förenklat, och möjligen också något fördummande, kan resultaten sammanfattas i slutsatsen ”Den relativa arbetsförmågas moment 22”. Vad kan det avse undrar ni säkert.

Allt sedan sjukförsäkringens tillkomst på 1950-talet har förmågan att arbeta varit avgörande för rätten till ersättning, och i lagtexten framgår än i dag att det är nedsättningen av förmågan som ska bedömas. I motiven till regleringen understryks att förmågan är individuell och ska kopplas till hur sjukdom påverkar olika individer. Fysisk sjukdom får andra konsekvenser än en psykisk sjukdom, och samma sjukdom kan påverka olika personer på olika sätt. Men förmågan att arbeta är också ytterst beroende på vilket arbete den ska relateras till. För undersköterskan eller taxichauffören innebär ett brutet ben att arbetet inte kan utföras, medan universitetsläraren i de flesta fall kan arbeta trots gipsat ben. På samma sätt kan möjligen någon som lider av ett förstämningssyndrom, exempelvis depression, klara ett enklare städ- eller lagerarbete, men inte ett koncentrationskrävande arbete eller arbetsuppgifter inom kontaktyrken som skola, vård och omsorg. Så sammantaget är människor alltså olika, vilket gör att samma sjukdom kan påverka dem på skilda sätt, och därtill är också förmågan att arbeta högst beroende på vilket arbete man förväntas utföra.

Inom sjukförsäkringen ska också arbetsförmågan bedömas mot olika typer av arbeten inom vissa i lagen fastlagda tidsintervaller. Det betyder att under de första 180 sjukskrivningsdagar ska min förmåga att arbeta bedömas mot mitt arbete som professor vid Umeå universitet, men därefter ska bedömningen göras mot alla normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden. Det som blir extra besvärligt är att varken jag, läkaren eller Försäkringskassan har särskilt bra kännedom om vilka arbeten som faktiskt är någotsånär vanligt förekommande på arbetsmarknaden, eller för den delen vilka arbetsuppgifter som ingår i sådana arbeten på arbetsmarknaden. Och för att komplicera det hela lite ytterligare så spelar det ingen roll om sjukfrånvaron beror på en och samma sjukdom, eller om jag endast haft oturen att drabbas av flera olika sjukdomar efter varandra. Bedöms jag klara ett arbete på arbetsmarknaden förlorar jag rätten till ersättning, men eftersom jag fortfarande inte klarar mitt arbete på universitetet blir jag hänvisad till arbetsförmedlingen. För att få rätt till arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadsåtgärder måste jag stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket gör att jag med största sannolikhet inte kan behålla min anställning vid Umeå universitet.

Vad får då regelverket för konsekvenser? Ur samhällets perspektiv finns en uppenbar risk att kostnaden för sjukfrånvaron endast flyttas från ett myndighetsområde (Försäkringskassan) till ett annat (Arbetsförmedlingen), vilket i längden torde öka samhällskostnaderna. Ur individens perspektiv finns en uppenbar risk för att ”hamna mellan stolarna”. Den relativa arbetsförmågan leder till att jag kan anses att tillräcklig förmåga för att arbeta, men otillräcklig förmåga för att få ett arbete. Jag måste ju nämligen konkurrera med andra fullt friska människor om arbeten på arbetsmarknaden, och arbetsgivare anställer hellre någon med full arbetsförmåga som är flexibel och stresstålig, än den med begränsade resurser. Detta samtidigt som forskning visar att förutsättningen att komma tillbaka i arbete efter en sjukskrivning är betydligt bättre om man har ett arbete och därmed en förankring på arbetsmarknaden. Ja, det blir helt enkelt den relativa arbetsförmågans moment 22.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *